Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pjeser, Ferdinand Langlé oeh Ferd. do
Villeneuve erliöllo anställning vid
begraf-ningsbyrån. Villeneuve fann sig ganska
väl i sin ställning. När en bekant besökte
bonom, utropade lian: »Vill ni kanske
beställa er framtida begrafning? Var lugn,
ni skall la den för godt pris.» Eller lian
förklädde sig till likvagnskusk, gick in i
kaféet der hela »Boheme» var tillsammans,
smög sig bakom en af sina vänner och
li viskade honom i örat: »Vill ni ha plats
i min vågn!»
Alla funno dessa skämt osmakliga,
men den stackars luslspelsförfattaren roade
sig dermed i sin föga trefliga ställning.
Efter grundandet af de dramatiska
förfaltarnes sällskap förändrades ined ens
teaterförfattarens vilkor — det är ju
bekant, alt Scribe lemnade efter sig 4
millioner francs såsom frukt af sina talrika
sceniska framgångar. Nu för tiden ger
hvarje komedi, som gör lycka på Théåtre
Francais, åtminstone 100,000 francs.
Våra dagars teaterförfattare
genom-bläddra helt visst med sällsamma känslor
Jules Lans minnesblad, som berätta om
en tid, dä en teaterförfattare också måste
vara tjensteman för kunna lefva. Då
hade claqueurerna det mycket bättre än
författarne, men nu ville väl äfven Jules
Lan liällre vara teaterförfattare än
»claque-chcf».
Förslag till reformer i vår tids
musikstudium.
Efter O. Tiersch.
(Forts.)
2:a Fordran: Ben teoretiska
undervisningen maste fördelas så, att alla
lärjungarna utan undantag med intresse ocli
fördel kunna deltaga ocli ej endast och
allenast de, som äro begåfvade med anlag
för att komponera.
Ingen skulle väl anse för riktigt, om
undervisningen i. ett språks grammatik
och litteratur så fördelades, att endast
lärjungar ined stilistisk förmåga och
dik-taranlag kunde ha nytta och fördel deraf.
1 fråga om tonspråkets grammatik är det
beklagligen helt annorlunda. Redan
undervisningen i Generalbasen gäller för så
svår, att ingen förvånar sig öfver, om
denna lära efter årslånga bemödanden
endast af några fä af de mindre
begaf-vade lärjungarna beherskas i sitt fulla
omfång. Det kan således ej öfverraska
oss, att denna undervisning betraktas som
ett tungt kors af de »icke synnerligen
begåfvade lärjungarna» och ofta nog anses
för helt öfverflödigt. Men har
generalbasen ej mer samma betydelse, som han
hade på en tid, då koralharmoniseringar,
sång- och dansackompanjemang och allt,
hvad vi i våra dagar kalla ett
klaverut-drag, endast angafs i denna
förkortningsskrift, — så lär han dock att
noggrannare känna och praktiskt använda
ackor-der och tonarter, skärper genom
transpo-neringsuppgifter blicken för tonsatsernas
harmoniska bildning, bringar insigt i de
allmänna stämföringsreglerna samt fäster
dem i minnet, och kan vid riktigt val af
öfningar äfven bilda örat, lijelpa till att
väsentligt befordra utvecklingen af den
musikaliska uppfattningsförmågan. Och
derjemte är han, i fall han renas från
alla bisaker och användes efter en ordnad
plan, så lätt, att han till och med för
barn ej medför några svårigheter. Men
sant är, att så, som samtidigt och med
anslutning till denna förkortningsskrift,
hela harmoniläran och hela tonsättningen
skötes, och hvarvid lärometoden genom
en sådan afsigt påverkas och kompliceras,
kan nämnvärdt resultat endast ernås i
det fall, att hos lärjungarna en särdeles
begåfning är förenad med stor flit. Ville
en språklärare samtidigt med en
förkortningsskrift (Stenografi) föredraga lärorna
om språkets grammatik, stil och
diktformer, så skulle ingen känna sig
ölVcr-r ask ad om lärjungarna trots alla
ansträngningar hvarken skulle lära sig stenografi
eller grammatik etc.
_ Ännu sämre står det till med den
egentliga harmoniläran. Denna
undervisning skulle bringa alla lärjungar, alltså
äfven dem som ej ha förmåga till
komposition, derhän att riktigt och
sjelfstän-digt framställa ton- och
samklangsforbindelser i den enklare, liksom i den
utvikande modulationen i den homofona
vokal- och instrumentalstilen; med den
egentliga kompositionsundervisningen linge
man nog att göra sedan. Undervisningen
i harmoniläran låter också detta mål
ganska väl uppnås; likväl måste den,
med afvikelse från den hittills använda
metoden, såsom grundval begagna sig af
de verkliga lagarna för lonförvandtskapen
och, utgående från den enklaste
användningen af dessa lagar, planmessigt och
utan luckor rycka framåt. Genom
användande af lagarne för ton för vand tskapen
blifver öfversigten af de mest skilda
ton-och samklangslorbindelser lika enkel och
klar, som genom Newtons
gravitationsteori begreppet om rörelseföreteelserna i
den fysiska vcrlden underlättas så, att de
kunna göras till föremål för
skolundervisningen.
Alla dessa läroböcker i harmoni gynna
mer eller mindre den sken-vetenskaplighet,
som redan Gottfried Weber på ett
förkrossande sätt kritiserat, men som lika
fullt åter erhöll sin fulla giltighet under
den epok för musikteorien, som
inspirerades af A. B. Marx. Den just icke så
synnerligen grundliga frasen, att musikens
väsen finner sin förklaring i de tre
mo-menterna »Hvila, rörelse, hvila»,
återkommer i dussintals böcker och till och
med i allra senaste tiden. Alla lärosatser
och regler uppställas ungefär på denna
basis. »Lärosats: En septima upplöser
sig nedåt. — Bevis: Alla septimor
upplösa sig nedåt, alldenstund de äro
septimor och en septima just måste upplösa
sig nedåt». Icke en gäng de enklaste
begrepp såsom: ackord, tonart etc. kan
man nöjaktigt definiera. Ar det väl då
underligt, att man ej har klart för sig,
hvilken samklang som måste behandlas
såsom ackord, och att man ännu mindre
kan lära sig någonting bestämdt om ac-
kordernas förvandtskap och deras
behandling i enkla och utvikande modulationer?
Till och med uppkomsten af våra
Dur-oeli Mollskalor vet man ej att förklara
på ett mera vetenskapligt sätt. än att
man härleder dem från »en akt af
öf-verenskomi.nelse», likasom vore dessa
ton-förhållanden faststälda kanske vid tiden
för pålbyggnaderna af en kongress, bildad
af deputerade frän vcrldens alla nationer.
Tacka vill jag dä de gamla teoretikerna
t. ex. från Mattliesons tid, livilka lärde
att den gode Guden hade gifvit Adam
och Eva i paradiset sånglektioner genom
en ärkeengel och låtit dem inöfva dessa
skalor. Den klagan E. Fr. Richter, eljest
ett så klart hufvud, uttalar i förordet till
sin harrnonilära öfver den nuvarande
ungdomen »som ville hafva allting så
klart för sig» illustrerar väl på det mest
träffande sätt delta slag af
vetenskaplighet.
De flesta nu allmänt begagnade
harmoniläror behandla sitt ämne i anslutning
till generalbasen, såsom här ofvan redan
är antydt. De inskränka sig dervid alla
till de enklaste ackordförbindelser i
koralstil, alltid i den homofona koralsängens
skrifsätt, och kunna, äfven med detta
inskränkta omfång, endast i det fall göra
lärjungarne förmögna till sjelfständigt
användande af tonmaterialet, att de sjelfva
hafva öra för att instinktivt finna det
riktiga. Det mest utbredda och väl
äfven det lättfattligaste af alla sådana
arbeten är säkerligen E. Fr. Richters
»Lehr-buch der Harmonie». Vid alla uppgifterna
anser detta arbetes författare det vara
nödvändigt alt sjelf bestämma
harmoniföljderna, ett bevis derpå, att han
betraktar lärjungen äfven vid slutet af
undervisningen såsom oförmögen att pä egen
hand utskrifva harmoniföljderna, ehuru
det endast gäller harmonisering af
koraler.
Alldeles pä samma sätt förhåller det
sig med kontrapunkten eller med läran
om den polyfona tonsatsen, då ju vid
undervisningen härvid lärorna om
harmonien i det af mig fordrade omfånget måste
bilda en förberedelse. Endast Jos. Fux1
gamla metod kan föra alla lärjungar utan
undantag derhän att kunna uppsätta en
sjeifständig två- eller flerstämmig liten
sats i ett slags plan polyfoni; man har
derför åter tillgripit denna metod, ehuru
den är ganska omständlig och det som
den kan åstadkomma är alldeles
otillräckligt för vår tids polyfoni och
ingalunda kan motsvara andra delen af min
första fordran. Upp till kontrapunkten
höja sig derför bland alla lärjungar i
konservatorier och högskolor endast de,
som halva särskilda anlag. Och likväl
är äfven här min andra fordran ingalunda
omöjlig att uppfylla, om man blott ville
förfara såsom i den naturliga
harmoniläran.
3:e Fordran: Undervisningen i
generalbasen, i harmoniläran och
kontrapunkten måste fördelas sä, att de anstälda
öfningarna, livilka lärjungarna {synnerligen
de som sakna tonsättningsgåfva) bringa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
