Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från scenen och konsertsalen
iir denna gång ännu mindre att förmäla
än förra gången. Det vigtigaste är
återupptagandet af »Judinnan» å Stora
teatern.
Denna tidning liar redan förut yttrat
sig om lir Labatts Eleazar, som torde
vara den bästa roll han här hittills visat.
Uppfattningen är fullt oeli i detalj
genomförd; om den är bjärt realistisk, sä
ligger, som vi tro, fullt skäl dertill i
sjelfva rollens natur. Äfven stämman
kom här till vida mera rätt än i Falist.
Fröken Ja vet tes Rachel var det
mest lyckade bon tills dato presterat,
och i andra aktens aria öfverträffade bon
förväntningarna. Visserligen återstår i
uttal och tonträffning ännu ett och annat
att bortarbeta. Hennes förståndiga
uppfattning och i allt yltre väl beräknade
oe.li skolade spel göra henne mycket
lämplig för roller af detta slag, äfven om
man skulle önska något mera inre glöd.
Men då fröken Javette sålunda har en
vigtig genre att fylla, för hvilken hon
godt passar, hvarför gifva henne äfven
uppgifter, som alldeles ligga utom hennes
skaplynne? Vi syfta närmast på en
notis som låter otrolig, nämligen att hon
skulle vara utsedd att kreera Sigrun i
Halléns Harald Viking, en roll som är
liksom enkom skrifven för fröken Ek?
En svensk opera borde dock kunna ega
pretention på att de bästa och
lämpligaste krafterna dertill användas. Det naiva,
poesifulla och svärmiska i en musikalisk
ingénueroll öfver hufvud, och särskildt
det på en gång kraftiga och qvinligt veka
i en nordisk gestalt sådan som Sigrun,
är bland teaterns nuvarande krafter
ingen annan än fröken Ek qvalificerad att
fylla. Lika besynnerlig är den öfriga
rollfördelningen till denna opera, der
kanske ingen mer än hrr Labatt och
Lund-qvist komma att försvara sin plats. Vi
hoppas att icke blifva sannspådda.
1 »Konung för en dag» förtjenar
fröken Laurins debut (om det så skall
kallas, då hon ju nu lär vara engagerad)
att framhållas. I dylika subrettroller är
bon särdeles behaglig och kommer att
göra god nytta.
Om kyrkosångens ordnande.
Motion vid kyrkomötet.
■’J^lt den kraftiga, trosvarma och
släm-ningsfulla psalmsång, som i forna
dagar kännetecknade den svensk-lutherska
församlingens gudstjenster, numera är
åtminstone till stor del utdöd, samt att
vår kyrkosång sålunda storligen behöfver
upphjelpas och förbättras, om den skall
kunna uppfylla sin vigliga bestämmelse
att lifva och stärka andakten och
högtidsstämningen vid våra kyrkobesök —
det är sanningar så allmänt kända och
erkända, att de icke tarfva någon
bevisning.
Vid sådant förhållande kan det icke
annat än ligga hvarje vän af vår kyrka
och dess kult varmt om hjertat, att
åtgärder till kyrkosångens upphjelpande sä
snart som möjligt vidtagas. Hvarje
upp-skof härmed medför skada.
Om det också icke kan alldeles
förnekas, att ett i sammanhang med
tros-iifvets försvagande allt mera minskadt
intresse för gudstjenstens högtidsglädje
hos en del af vår kyrkas medlemmar i
sin mån bidragit till kyrkosångens förfall
i våra dagar, så lider det å andra sidan
intet tvifvel, att ju icke andra orsaker
i än högre grad äfven medverkat dertill.
Bland dessa orsaker torde i första
rummet böra påpekas den förändring i sjelfva
föredragningssättet af våra psalmmelodier,
som ungefär samtidigt med tillkomsten
af den Haeffnerska koralboken började
allmänt införas vid våra gudstjenster,
hvarigenom vår psalmsång, som förut
föredragits mera rytmiskt och rörligt,
erhöll en väl ensidigt syllabisk (d. v. s.
en vid ordens stafvelser med lika
tidsmått för hvarje stafvelse bunden) form.
Genom denna förändring, åt hvars
vackra syftemål att gifva mera
högtidlighet, allvar och harmonisk skönhet åt vår
kyrkosång vi i öfrigt lemna allt
erkännande, har nu uppkommit en stelhet och
enformig långdragenhet i vår psalmsång,
hvilken ingalunda är egnad att hos våra
kyrkobesökare väcka intresse och kärlek
till densamma.
Utan att vilja på något vis nedsätta
den HælTnerska koralboken, ett verk af
stort värde, om det rätt användes, vågar
jag dock hysa den öfvertygelsen, att
densamma för att kunna gälla som normal
koralbok för svenska kyrkan är behäftad
nied åtskilliga brister. Att den genom
sin form i icke oväsentlig mån bidragit
till införande af den stela enformighet,
hvaraf vår psalmsång nu i allmänhet
lider, är en beskyllning, hvarifrån den
åtminstone icke helt och hållet kan
fritagas. Mänga af våra skönaste
psalmtexter hafva der melodier så svåra, att
de måste omarbetas eller ersättas af
andra för att kunna af församlingen
sjungas. Andra böra transponeras i en lägre
tonart för att blifva rätt sångbara o. s.
v. Att den HælTnerska koralboken icke
blifvit behörigen legaliserad är äfven en
brist, emedan derigenom nödig kontroll
öfver kyrkomusikens handhafvande
omöj-liggöres.
Af det som nu blifvit sagdt
framgår, att vi framför allt behöfva en
ändamålsenlig och vederbörligen antagen
koralbok för vår kyrka. Detta behof torde
bäst och lättast kunna fyllas genom en
revision af den HælTnerska koralboken,
emedan mycket fullgodt der finnes, som
torde böra oförändradt bibehållas. Huru
denna revision i öfrigt bör ske är ej lätt
att afgöra. Så mycket torde dock kunna
sägas, att hänsyn till våra gamla sköna
psalm melodier, sådana de förekomma i
1695 års koral-psalmbok, dervid bör i
första rummet tagas. Huruvida de
särskilda psalmerna böra sjungas med lika
långa noter för hvarje stafvelse eller i
musikaliskt motiverade rytmer mer eller
mindre melismatiskt eller metriskt —
sådant lär väl bero af så väl textens som
melodiens karaktär och beskaffenhet.
Med de många förarbeten, som redan
äro undangjorda, och med det rika
förråd af både in- och utländskt materiel,
som vid detta arbete är att tillgå, om
man blott gör sig besvär med att insamla
detsamma, behöfver en sådan revision,
om den lägges i goda händer, hvarken
blifva allt för svår eller långvarig.
En annan brist med afseende på vår
kyrkosång ligger äfven deruti, att
orgel-nist- och sånglärarebildningen icke kan i
allmänhet sägas vara rätt väl ordnad och
kontrollerad, hvaraf följer att både
»ledningen af kyrkosången vid våra
gudstjenster och ungdomens undervisning i
koralsång på många ställen lemna mycket
öfrigt att önska.
Af hvad som nu blott i korthet
blifvit antydt tager jag mig friheten att
vördsamt föreslå,
att Kyrkomötet ville i
underdånighet anhålla:
l:o att Kongl. Maj:t täcktes åt en
eller flere sakkunniga personer
uppdraga:
dels verkställandet af en
fullständig revision af den HælTnerska
koralboken i den riglning, som här
ofvan blifvit antydd, i sammanhang
hvarmed en instruktion eller
handledning för koralbokens begagnande
vid allmän gudstjenst torde böra
utarbetas ;
dels ock uppgörande af förslag
till bestämmelser rörande ordnandet
af så väl orgelnist- och
sånglärarebildningen i vårt land som
sångundervisningen vid våra skolor; samt
2:o att Kongl. Maj:t, sedan detta
uppdrag blifvit nöjaktigt fullgjordt,
derefter täcktes vidtaga de
ytterligare åtgärder till kyrkosångens
slutliga ordnande, som kunna finnas
nödiga.
Stockholm i September 1883.
A. J. Lytli.
Från allmänheten.
Herr Redaktör!
Med anledning af det kraftiga uppropet till
Musik, akatl. i n:o 18 af Sv. Musikt. må det
tillåtas undertecknad uttrycka sin gliidje — och
sina farhågor.
Ingenting kan viil vara tacksammare än
att forehålla akad. hennes lætecnde i
ifrågavarande sak. Ni må emellertid förlåta mig min
ingrodda pessimism, då jag siiger, att ett nytt
uppdrag af akad. i och för korallwksarbete
vore detsamma som koralfrågans slut. I det
»aristokratiska Sverige» kan ingen folklig koralsäng
vinnas pä högförnäm väg, och det vore
beklagligt om någonting annat än sanningen behöfde
vara landets »högsta auktoritet» härvidlag, helst
denna sanning borde vara i sig tillräcklig. Jag
kan således ej annat än finna uppmaningen (till
nytt uppdrag från akademiens sida) ganska
tänkvärd och äfven något litet — betänklig.
Ty då koralvänner i landsorten med fördel
som organister spela efter »1695» och äfven efter
nytyska samlingar, har sådant visst icke fallit
någon af celebriteterna in. Utom dess har
ingen tysk koralreforin haft någon akademi att
tacka för sin tillkomst. Vill man ha ett dröjs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
