Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En amatörsqvartett.
30Eärom berättade Ner. A. för en tid
sedan följande lustiga historia:
Den 6 nov. 1832 hade dåvarande
majoren, sedermera öfversten vid flottans
mekaniska kår Johan Edström inbjudit
åtskilliga damer och herrar dels från
Ar-båga stad, dels från Setterbo socken, att
på hans boställe invid Hjelmare kanal,
det lilla täcka Hellby, fira den
högtidliga dagen.
Efter det kaffe intagits och sedan
minnesbägaren för den store
hjeltekonun-gen blifvit tömd, spred man sig delvis i
smårummen, men största delen af
sällskapet stannade dock qvar i salen, der
värden tillkännagaf att han inbjudit några
nmsikvänner, hvilka konuno att under
aftonens lopp föredraga åtskilliga
musikstycken, hvarpå fru Hvalström från Vallby
framträdde och sjöng åtskilliga godbitar,
hvaribland arian ur Skapelsen »på starka
vingar», dervid hon med god röst, känsla
och behag sjöng om den »kärlek, som
andas mildt i dufvans glada spel». Efter
sångens slut ordnade man sig till en
vio-linqvartett, och det är egentligen om den
afdelningen en af deltagarne här vill
berätta.
Första violinstämman spelades af
värden, en liten, ovanligt tjock herre, med
stor hängande mage. Han var vid detta
högtidliga tillfälle iklädd uniform, med
stora epåletter och hängande guldfransar,
hvilket alt på en sådan figur tog sig
öf-vermåttan komiskt ut. Sin violin
behandlade lian med utmärkt god smak och icke
utan en viss skicklighet; men när de
öf-riga medspelande icke alltid följde gubbens
takt, som vid svårare ställen väl mycket
ökades, stampade han väldeligen med
högra foten, hvarvid den stora magen
guppade upp och ned. Upptecknaren
af dessa rader hade då i sin ungdom
mången gång ganska svårt att afhålla
sig från att utbryta i skratt, och den
hederlige majoren kastade emellanåt en
sträng och vred blick på mig, som då
alltid måste se honom rakt i ansigtet,
hvarefter gubben åter blef blid, enär lian
trodde, att mitt löje gälde de
medspe-landes fusk.
E. var för öfrigt en utmärkt man,
som i sina båda verk Hjelmare och
Sai-mens kanal rest sig minnen af ovansklig
ära, ehuru hans älsklingshägring Svea
kanal aldrig kom till utförande.
Violoncellstämman utfördes af
»kloc-kar» Vah 1 ström från Arbåga. Denne,
ett komplett original, i visst afseende ett
halft snille, ehuru i alt hvad han företog
sig någon skruf gemenligen saknades,
komponerade dansmusik i långa banor,
ehuru det allra mesta utan tillstymmelse
till talang. Hans violoncell, ett ovanligt
stort instrument med en träpinne till stöd,
nästan lik en kontrabas, saknade all klang,
men ansågs af V. för ett ypperligt
tonverktyg, och när han visade hvad han
med sin tumme kunde åstadkomma på
G-strängen — både grofva D, E, F och
G — måste livar och en medgifva hans
utomordentliga förmåga, annars blef han
icke nöjd och belåten. Instrumentet,
som af några spefåglar kallades »tjuren»,
sannolikt för sin dunkla, bölande ton,
förvarades på resor i en tung, kolossal,
men inventiös gulmålad låda till sammans
med sina kamrater småviolinerna »grålle»,
»svarten» och »blacken», af hvilka två
.alltid hade sin plats på sidorna om
»tjuren», men den tredje på dennes hals.
Utom musikens konst, den V. med
stor förkärlek idkade, var han för öfrigt
en tusenkonstnär, nära på lika god som
Lasse Vesterdahl i lifstiden: spelte violin,
både liten violin och alt; blåste flöjt,
äfven piccola, valdhorn och fagott. På
käppflöjt trodde han sig vara en riktig
virtuos, ehuru hvarken läppar eller fingrar
lämpade sig dertill. Äfven försökte han
sig med förbättring af pianos; inrättade
stadens pukor med trampmekanik, sä att
när lian på baler och dylikt med [-Händerna-] {+Hän-
derna+} spelte viol, han på samma gång
med fotterna kunde sköta pukorna. De
sista åren af sin lefnad slog han sig
äfven på harmonimusiken och blåste
då nästan alla möjliga instrument. En
tid försökte han sig som bokhandlare och
landtbrukare på »Södra skogen», men på
båda dessa företag kom han till korta.
Han blef till och med tidningsredaktör,
men det skaffade honom en tid fritt
husrum på Vesterus slott. När han i den
i fråga varande- qvartetten af Haydn,
Mo-zart eller Beethoven träffade på ställen,
som voro i hans smak, grät lian af
förtjusning, hvilket visade att mannen icke
saknade känsla. Hans poetiska begåfning
var icke stor, men han försökte sig
äfven på det hållet, hvarom följande lilla
prof bär vitne.
Denna dagen
Ger behagen
Af så mycket ljuft och godt
Oss försynens milda hand förlänat.
Tjugu ur du nätt.
Goda Lisen!
Sorgerisen
Lika lugn, som lyckan möt.
Ar du glad, så sprides allmän glädje
I ditt buses sköt.
Må du lefva
För att lifva
Den b vars dar du lyckliggör!
Alltid sådan som ett sällt crescendo,
som du varit för.
Dikten försågs naturligtvis med
nykomponerad musik och afsjöngs pä hans
hustrus födelsedag. *
En icke sämre grafskrift lät han
uppsätta på en lönn pä Arbåga kyrkogård.
Den lydde sålunda: »Härunder och några
alnar öster ut hvila i ro», o. s. v. Nu
är dock kyrkogården förändrad till en
rätt angenäm promenad och grafskriften
borttagen.
Altviolinstännnan i qvartetten
»suckades» af slusskamreraren Hvalström pä
Vallby. Som den hedersmannen var döf,
blef hans spel, oaktadt en vid örat
anbragt lur, derefter.
* Musiken finnes ännu bland berättarens
samlingar.
Hvalströms starka sida var icke att
alltid följa de medspelande. Majoren röt
derföre helt häftigt till: »Hvalström, följ
med!» Förbluffad frågade dä H.: a Hvad
är det frågan om?» hvarpå svaret alltid
blef: »Jo, det är du, som sitter och
suddar.» Vahlström infaller strax flinande:
»Ja, inte va’ dä’ jag!» Ofta fick då
stycket omtagas från början. Att se, hvilka
grimaser Hvalström och Vahlström
gjorde, då de påträffade några svårare
grepp och passager, låter lättare tänka
sig än beskrifvas. En karrikatyrtecknare
skulle här funnit rika ämnen för sitt
ritstift.
Nästan vid livarje nummer anlitade
gubbarne punschbålen, som stod bredvid
dem på bordet.
Andra violinen spelades af berättaren,
som aldrig varit någon trollkarl på liol
och i synnerhet nu fram på morgonen
— qvartetten fortsaltes efter supén —
då sömnen ville taga ut sin rätt, var en
ganska klen fjerde man.
Med den bästa vilja var det dock
för en 14 års pojke omöjligt att hålla
ögonen öppna hela natten. Jon Blund
lemnade ingen ro, och om jag föll ett
offer för frestelsen, så må ingen undra
deröfver. Samspelet gick också derföre
alldeles uppåt väggarna; den ena gången
efter den andra drogs stråken öfver
d-strängen i stället för a-strängen och tvärt
om; men de ölriga medspelande märkte
naturligtvis ingenting, utan trodde, att
äfven sekundfiolen gjorde sitt bästa. Först
vid 6-tiden på morgonen upplöstes den
märkvärdiga amatörsqvartetten och
deltagarne gingo till behöflig livila, talgögda
och nersnusade och kanske något litet
på röken.
Joachim, violinisternas konung, åsåg en ilag
från sina fönster burit en mängd skridskogängare
vindade demtanfore på den frusna floden. Snart
fick lian lust att sjelf deltaga i det uppfriskande
nöjet, oaktadt lian ännu aldrig haft skridsko på
fot. Han infann sig, banentreprenören knöt på
honom skenorna, samt gaf honom nödig
undervisning. Vid första försöket af t gå låg
emellertid vår kung der vackert på isen, sprattlande
oeb qvidande. »Jo jo men, tröstade honom
lians mentor, ser ni, det bär är nu inte så liitt
som att spela fiol.»
En Bnkarest-tidning bar i en artikel yttrat
sig om skadligbeten af de moderna, specielt
Of-fenbach’ska operetterna, hvilket yttrande en
tidning i Berlin kallat for »ett kanonskott pä
sjmrfvar». Men om man gör klart for sig —
säger Allg. D. M. Zeit. — »hvilket
sedeför-derfvande inflytande operabnrlesken utöfvar på
teaterpubliken i alla land, sä iir fördömandet af
detta s. k. konstverk, som nu icke en gäng är
nytt och originell, fullt berättigadt. För tjugu
år sedan vågade sig de förblommerade eller
oförblommerade oanständigheterna i »Sköna
Helena» endast skyggt upp på scenen. Men nu
är emellertid, genom de senare afkomlingame af
Offenbachs sångmö och dennas gelikar, den
allmänna konstsmaken så förgiftad, att hög och
låg, bildad och obildad, unga och gamla damer
o. s. v. anse det höra till goda tonen att göra
bekantskap med de nyaste företeelsenia på de
scener, hvilka blifvit tempel för dyrkan af
operettens lågheter och osedliglieter. Jag tror vi
alla hafva orsak att med all energi understödja
alla ärliga striifvanden till afliigsnandet af den
musikaliska smutslitteraturen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
