Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Qvartettsången i Sverige.
sb (Forts.)
wnnan vi öfvergå till det specifikt sven-
ska området i det manuskript, hvars
slutsummor i förra numret framlades,
vilja vi ännu en gäng kasta en återblick
på den utländska kontingenten till vår
qvartettsång.
Den enda belgiska kompositören som
manuskriptet upptager är Grisar, de
båda engelska äro Arne och Garey,
naturl. representerande de båda engelska
nationalsångerna »Rule Britannia» och
»God save the king». Som de två
po-lackarne upptagas Stahlknecht och
Felin-ski, den senare dock oss veterligen endast
författare till Polens frihetsbön. De båda
holländarne äro v. Boom och Verhulst, de
fyra fransmännen Massenet, Mastiolette (?),
Méliul och Rouget de Lisle (inarseljäsen).
Endast fyra franska sånger på hela
vår lista är i sanning förvånande litet;
dock bör man ihågkomma att
fransmännen mindre odla qvartettsången i
den kortare visform som hos oss är vanlig
utan mera i form af utförligare
genom-komponerade stycken, hvarpå Massenets
här af Upsalastudenterna nyligen införda
»Förolyckade karavanen» utgör elt godt
prof.
De fyra såsom schweizare upptagna
äro Billetcr, du Puy, Rousseau och
Frö-lich (den siste med orätt, emedan han
är dansk). Rousseau är bland de äldsta
representanterna från förra århundradet,
då den fristående qvartettsången i modern
mening egentligen icke existerade och
endast stänkvis företräddes af en och
annan erotisk serenad, en dryckesvisa
eller en psalm. Den moderna
mans-qvartetten är nämligen det nittonde
århundradets barn, och uppkom i och med
de manssångföreningar som, visserligen
föregångna af de engelska »gleeclubs»
från förra seklet, stiftades i början af
det innevarande under namn af
»Lieder-tafeln», i Tyskland först af Zelter, i
Schweiz af Nägeli. Först senare kommo
de till Frankrike under namn af
»Orphé-ons». Hos oss är som bekant Hæffner
den egentliga qvartettsångens fader genom
sin verksamhet i Upsala, likaledes i första
fjerdedelen af detta sekel.
Men vi återgå till vår statistik. De
sex italienarne äro Arditi, Carulli,
Gheru-bini, Foroni, Rossini och Verdi.
Öster-rikarne äro Genée, Gungl, Haydn, (med
4 sånger), Herbeck, Hurka, Liszt, Mozart
(5 sgr), Pratté, Sclmbert (4 sgr), Seylried
och Suppe. Tyskarne äro så mänga att
vi här ej kunna uppräkna dem; man
återfinner deribland både bekanta namn
och sådana, dem vi omöjligen kunnat få
fatt i uti något lexikon. Qvartettsångens
traditioner gå nämligen ofta på rätt
omärkliga privatvägar och sakna ännu
nästan all vetenskaplig belysning. Såsom
material för en sådan äro emellertid
statistiska förteckningar sådana som
ifrågavarande manuskript eller den af E.
Ed-qvist utgifna boken »Upsalastudenternas
sånger» af stort värde.
Bland de tyska kompositörerna är
dess värre den elegant sentimentale
Abt den som synes vara mest populär
hos våra sångföreningar, eftersom han
ensam är företrädd af ej mindre än 37
sånger. Denne modekompositör är
måhända den, som kan sägas mer än någon
annan hafva bidragit till att sänka
mans-qvartetten till den nivå af ytlig
känslosamhet och öronsmekande tingeltangel
som dess alra flesta alster ännu i dag
erbjuda. Ungefärligen inom samma
riktning står Kreutzer — dernäst den mest
gouterade (27 sgr) — hvilket ju icke
hindrar att han liksom den förre
undantagsvis åstadkommit mera värdefulla saker.
Först i tredje rummet kommer en verklig
storhet Mendelssohn (22 sgr), dernäst
emellertid Kiicken (14 sgr), som åter
hör till den förra riktningen. 1 enlighet
med denna riktnings art är det mest
romanser och serenader som deri bilda
hufvudstocken. Den fosterländska
strängen anslås emellertid äfven någon gång
och Kiicken har t. o. m. tre skämtvisor.
Hos Mendelssohn öfverväga ännu
balladerna och erotiken; hos Weber
der-emot (12 sgr) träder den friska
krigssången i förgrunden. Talet 10 sgr nås
ej blott af Hæffner och F. A. Reissiger —
dem förf. väl med orätt räknat som tyskar
— utan äfven af den skämtsamme och
med rätta omtyckte C. Kuntze (nyligen
afiiden) samt af H. Marschner, hos
hvilken dryckessångerna taga lejonparten.
Så kommer Zöllner med 9 sgr, Möhring
med 8, E. J. Otto med 7, Spolir,
Kalli-woda, Gall med 6, Schumann, V. E.
Becker och den hit räknade Pacius med
5, Beethoven med 4 o. s. v.
På den danska listan är naturligtvis
Gade talrikast representerad (med 9 sgr),
dernäst Kröijer (med 5), så Hartmann,
Hansen och Rung (4), Heise och
Matt-hison-Hansen (3) o. s. v. Samtliga
norrmännen äro i ordning: Kjerulf naturl.
främst, (14 sgr), Grieg och Nordraak
(3), Blom, Bull, Gonradi, Ibsen,
Linde-man och Winter-Hjelm (2), Lassen, Mo,
Schölg och Udbye (1).
Vi skulle nu gå in på den svenska
afdelningen, men då densamma hotar att
antaga dimensionerna af en särskild artikel,
spara vi den till nästa gång. A. L.
Koralfrågan på kyrkomötet.
I.
§|ör kyrkosångens tidsenliga ordnande
kräfvas följande förutsättningar: a)
revision af messritualen efter sådan
liturgisk plan som möjliggör ändamålsenligare
omvexling emellan psalm- och mess-sång;
b) revision (särskildt i metriskt
hänseende) af psalmboken; c) återupprättande
af församlingssången förmedelst
melodiernas berigtigande och äterföring, samt
d) sångundervisningens omorganisering.
1 intet af dessa fall har 1883 års
kyrkomöte forebragt något beslut egnadt
att ingifva några glada förhoppningar.
Ingen värdigare liturgik; ett blott
minimum af psalmrevision; alls ingen ko-
ralrevision; och ej heller någon
förbättrad sångundervisning.
Möjligheten af denna senare råkade
redan förut blifva betänkligt afskuren
genom den först behandlade frågan om
reglering af klockarnes löner — utan
af-seende på qvalifikationer eller åligganden
utöfver de hittills varande.
Genom afslag å den af hr Lvth
motionerade koralrevisionen och bifall till
tillfälliga utskottets skrifvelseförslag i
ämnet (hvarom sedermera) har majoriteten
inom kyrkomötet intagit en ganska
egendomlig ställning till en af samtidens
märkligaste frågor, till musikvetenskapen
och till de odödliga alstren af religiös
tondikt, livilka benämnas
församlingssån-ger (Kirchenlieder, protestantisk koral), —
dessa församlingssånger, som i sin rätta
form äro egnade och ämnade att utgöra
själen i den protestantiska gudstjenstliga
andakten.
I sanning, ett något säreget sätt att
»bekämpa otron», genom att från
tros-lifvets område utestänga just det,
hvar-uti detsamma herrligast och omedelbarast
söker manifestera sig!
Ofvannämda skrifvelseförslag var
nämligen, så vidt vi kunna finna, endast och
allenast en skenmanöver, afsedd att för
framtiden icke allenast rädda den
degenererade och förfalskade stereotypa
koralformen, utan hvad som äfvenledes
hägrar i bakgrunden, att helt enkelt
åvägabringa dess legalisering — efter all
anledning att förmoda med de
riksbekanta Anjou-Törnvallska harmonierna och
dito »rytmen».
Vi afse att under fortsättningen af
denna uppsats redogöra för de uttalanden
som under diskussionen å kyrkomötet
öf-ver kyrkosångens ordnande
före-komrno, och är det oss en glädje att
redan nu kunna anteckna, det den
genuina, äkta församlingssången derstädes
dock räknade upplysta, ansedda och
varm-hjertade målsmän och försvarare.
En lustig anekdot berättas om en kapten
på en hollänsk ångare, huru lian en gäng
räddade sig ur en stor förlägenhet. För några år
sedan liesökte en engelsk prins den holländska
liufvudstaden och skulle naturligtvis dä han steg
i land helsas med den engelska nationalsången.
Olyckligtvis hade man ej till hands någon
musikkår, som kunde spela denna. »Då skola vi
sjunga den», svarade kommendanten den
tjenste-man, som hade fått i uppdrag att mottaga
prinsen. »Men de holländska matroserna kunna
väl ej sjunga den engelska nationalsången!» —
»Sant!» hlef svaret, »men de kunna sången» Een
sleeperspaard op hol, dat is eene ouwe knol»
etc, som sjunges på samma melodi som »CJod
save the queen» . . . Och så skedde äfven. Den
engelske prinsen anlände, oeh »Janmaat» sjöng
med full hals: »Een sleepersjiaard op hol» etc.
Prinsen uttryckte sin förvåning öfver att
matroserna kunde sjunga den engelska nationalsången
så förträffligt; af texten hade han doek
ingenting förstått. »Sannolikt öfversatt till
holländska?» — »Ja, ers höghet», svarade
kommendanten helt frankt. Prinsen var mycket belåten
oeh berömde de holländska sjömännens
intelligens utan aning om, att man sjungit för
honom en gammal holländsk matrossång i stället
för engelska nationalsången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
