Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förslag till reformer i vår tids
musikstudium.
Efter O. Tiersch.
(Slut.)
4:e Fordran: Musik-skriftställare
ocli teorilärare måste mer än hittills fästa
afseende vid de vetenskapliga
undersökningarna på området för deras
verksamhet.
Afven på det musikaliska området
kunna sådana arbeten, som uppstå på
vetenskaplig grund, befordra utvecklingen
långt mer än de s. k. praktiska
ledtrådarna. Jag menar ej dessa ur en
vattensjuk mark uppstigande skenvetenskapliga
töckenbilder och irrbloss eller dessa skönt
klingande fraser, som i synnerhet på
musikvetenskapens område trifvas så väl,
utan sådana arbeten, som på de nyare
fysikaliska, fysiologiska och psykologiska
forskningarnes grund och med
användande af en vidtomfattande iakttagelse
städse fråga hvarför och hvartill, och söka
att återföra allt som förekommer till
möjligast enkla grundregler. Rameaus
undersökningar, så otillräckliga de än äro
efter vetenskapens nuvarande ståndpunkt,
hafva mer befordrat musikundervisningen
ocli den praktiska utvecklingen af
tonkonsten, än alla så kallade praktiska
generalbas- och harmoniläror sammantagna,
hvilka uppstått före och efter Rameau, —
och ett harmonisystem, som erbjuder
medel att tillbakavisa »det dumma pratet»
att gedigna nyare komponister använda
»missljud och harmoniska
vidunderligheter», uträttar mer för tonkonstens
befrielse ur godtyckets och pedanteriets
fjott-rar, än eljes årtiondelängt skriftställen
af en musikalisk vän af framåtskridande.
— Ser man sig nu omkring på
musikteoriens gebit, sd är antalet af de
skriftställare, som vandra samma vägar som
Euler, Tartini, Rameau etc. ganska
obetydligt. De flesta författare nöja sig med
att gång på gång upprepa lärorna oin
harmoni etc. på det gamla ytliga viset,
eller ock inskränka de sig till några
alldeles oväsentliga spetsfundigheter, om de
ej rent af begagna blott och bart
mekaniska medel och söka bibringa sina
lärjungar teorin genom vridande af trissor,
flyttande af trä- och pappskifvor,
dragande af band och remsor. Huru mänga
tonkonstnärer och musiklärare känna af
den vetenskapliga harmonilärans
hufvud-män mer än namnet, och hur föga tager
den musikaliska dagslileraturen notis oin
dessa arbeten. Systematiska verk, som
alltid äro i stånd att kasta nytt ljus
öf-ver alla möjliga enskildheter, blifva
endast här och der nämda med uttryck af
högaktning; men deremot så fort en
författare framkastar den ovigtiga frågan om
det förminskade septimackordet skall
härledas af nonackordet på femte steget eller
icke, då komma dussintals af vishet
flödande artiklar i marknaden. Betecknande
nog är något som jag sjelf varit vitne
till. En ordförande i en församling af
komponister, virtuoser och musiklärare
säg sig genom församlingens omröstning
föranledd alt vid hänvisningen på ett ny-
utkommet vetenskapligt arbete rent af
urskulda sådana skriftställare, »som
försöka att systematiskt framställa sådant,
som vi praktiska musiker dag efter dag
utföra».
5: e Fordran: Den som med
framgång skall kunna meddela teoretisk
undervisning, måste heherska detta ämne i
omfånget af dess vetenskapliga- och
historiska utveckling.
Ilar man hitintills med
uppmärksamhet läst denna min framställning och
noga öfvervägt mina fordringar, så kan
man väl knappast betvifla nödvändigheten
af denna femte fordran; och likafullt är
det ännu i dag mycket som fattas i dess
uppfyllande. Jag bortser här från sådana
fall, då utan all kritik den teoretiska
undervisningen vid ett musikinstitut
läg-ges i händerna på en olämplig lärare,
blott derför att denne lärare ej kan
meddela annan undervisning. Afven många
»teoretikers» berättigande såsom sådana
vill jag ej närmare undersöka; endast en
allmänt utbredd ocli sällan bekämpad
åsigt vill jag bemöta. Man antager
vanligen, att till meddelande af den
teoretiska undervisningen komponisterna äro
de kompetentaste, ocli man frågar då
knappast efter, om den till lärare valde
komponisten verkligen skiljer sig i något
annat afseende från den icke
komponerande musikern, än kanske genom sin
naiva dristighet alt lyckliggöra nutid och
efterverld med offentliggörandet af sin
»gallimatias af förment melodisk
produktion», hvarmed han »trallar efter sina
favoritförebilder». Skulle man väl anse
en skald eller hvilken rimsmed som helst
eo ipso lämplig att meddela undervisning
i sitt språks grammatik och litteratur,
eller skulle man uppdraga åt en målare
eller första färgsuddare man påträffar att
utan vidare öfverläggningar hålla
föreläsningar öfver anatomi, perspektiv,
projektion ocli dylikt? Till och med en
framstående komponist är ej utan vidare
behörig att meddela den teoretiska
undervisningen eller ens leda densamma vid
ett större institut, ty härtill är ingalunda
nog, att man en gäng, livar och hos
hvem det må vara, genomgått »sin
teoretiska kurs» och »offentligen dokumenterat
sin färdighet i den praktiska
användningen af de musikaliska uttrycksmedlen».
Gedigna komponister kunna väl åt
fram-åtsträfvande konstelever, hvilka till en viss
grad redan beherska tonspråket, från sin
erfarenhet meddela åtskilliga värdefulla
råd ocli vinkar, men vilja de möda sig
med teoretisk undervisning, så måste de,
hur det än må kännas, göra sig fullt
förtrogna med sitt ämne och sin uppgift,
om de ej skola försynda sig mot sig
sjelfva, sina lärjungar och konsten. Har
en komponist ej någon håg härför eller
ej nog af tid — hvilket så mycket mer
är fallet, ju mer betydande hans
skapar-förmåga är — så måste hans
undervisning blifva alldeles otillräcklig. Att han
kan »rita före» är här alldeles
oväsentligt •— ty teoretikern måste också kunna
praktiskt beherska sin sak; också derpå
beror det mindre, alt hans exempel
utmärka sig synnerligen för genialisk
uppfinning, emedan den öfvade teoretikern
lätt kan ersätta denna sak, i det han
väljer sina förebilder ur de största
nuistar-nes verk. Om också båda dessa
egenskaper äro för handen, skulle hvarken
dessa företräden eller den större
dragningskraft, som en genial skapande
konstnärs personlighet alltid utöfvar, kunna i
någon mån ersätta brist på logik i
undervisningen ocli klarhet i framställningen.
Till och med den börjande komponisten
kan lättare umbära ledningen af en
betydande praktiker än af en gedigen
teoretiker. Skapande talanger hafva dock
städse lärt mera af alla tiders
komponister än af en enskild mästares
personliga undervisning. 1 detta afseende
är det ej utan intresse att gifva akt på
de behjertansvärda vinkar, som Richard
Wagner gifvit åt presidenten för den
kungl. musikskolan i Neapel, hertigen af
Bagnara. Dessa vinkar gälla visserligen
blott den dramatiska musiken men kunna
genom val af passande exempel lätt
till-lämpas på andra musikgrenar. — Vi
påminna våra läsare om detta bref, hvilket
finnes inlaget i n:o 13 af denna tidning.
Ziirich. Den schweiziska utställningen
härstädes liar varit ganska rik på
musikinstrumenter, ordnade i två salar. Den ena af dessa
innehöll en hel butik af marknadskram; små
oeli stora dosor, sniderier, glasmetall- ocli
lyxartiklar, alla försedda med mekanik och
öfver-raskade en med musik — en stor industriartikel
för Schweiz, såsom man vet. En enda
fabrikant, t. ex. B. M. Martin, kan fabricera 15,000
stycken sådana saker årligen. — En rik samling
af alla slags biåsinstrument är utstäld af firman
»Gebr. Hug i Ziirich, som har filialer i Basel,
Luzern, St. Galten, ocli Strassburg och har
aftärer öfver hela verlden. Ännu ett par andra
sådana utställare ha Icmnat dylika instrumenter
af messing, guldmessing, chrysocal, nysilfver ocli
argentan. Vidare ser man här cittror, alphom;
en xylophon (trä- ocli halminstrument) och
viol-instrumenter af flera fabrikanter (Methfessel i
Bern, Siebenhuner i Ziirich, Lutz i Lausanne
m. fl.). I andra salen finna vi
piano-instrmnen-terna, hvilka väl uthärda jemförelse med andra
länders fabrikat i samma väg, ehuru denna
industri förlamas genom ogynsamma
tulllorhållan-den och annat, som försvårar export. Af
fabrikanterna i Ziirich är Hiini v. Hubert äldst
(grundad 1825). Firman Sprecher u. Söhne
(grund. 1850) har två pianinos, försedda med
en tredje pedal mellan forte- ocli piano-pedalerna.
l’å det ena instrumentet tjenar denne till
»pro-longement», utkallande af en ton, medan de andra
tonerna äro dämda; på det andra tjenar tredje
pedalen (från tvåstrukna Ciss uppåt) till
åstadkommande af aliquottoner i basen, genom
hammernes upplyftande här. En annan god firma
är T rost et Compi Enge-Ziirieh.
Instrumenterne från Kozdorf et Comp i Selnau-Zurich
utmärka sig (or kraftig och voluminös ton. Af
orgelutställare äro de förnämsta .1. N. Kulin
och F. Goll. — Ruetschi i Aarau liar utstält
en sats ringklockor, fem stycken, stämda i d
fiss. a. h. d, hvilken stämning visar sig mycket
lyckad i melodiskt afseende genom undvikande
af den i längden tröttande fullkomliga harmonien.
Den musikaliska utställningen i Ziirich kan
således både qnantitativt ocli qvalitativt anses
ganska lyckad och värdefull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
