Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 SVENSK MUSIKTIDNING.
inot myckel stort ocli godt. Musica är en half disciplin ocli tnktoinästarinnn, soin gör menniskor milda och
saktmodiga, sedesamma och förnuftiga. Sjunga är den bästa konst ocli öfning; den som har den konsten inne, den är väl artad ocli till allt skicklig. Sångare äro också ej sorglnmdna ulan alltid glada ocli slå bort sina sorger med sång. Jag håller för visso före och blyges ej lillstä det, att näst efter theologien ingen konst
linnes, som kan jemföras med musiken. Jag vill af hjertat gerna lofva ocli prisa den Guds kosteliga gåfva, den fria
konsten musica, dock finner jag att
densamma är en så henlig konst, att jag ej vet livar jag skall börja eller upphöra att berömma henne» o. s. v. En Luthers samtida, Mattheus
Ratze-berger, berättar i en handskrifven
lef-nadstcckning på biblioteket i Gotlia:
»Efter det Luther i början af sin strid mot påfve, potentater ocli satanas måst
utstå många och stora anfäktelser, begaf det sig ofta, att den sist nämda på
mångahanda sätt i synnerhet i hans
studerkammare lurberade honom. En gång kom Lucas Edemberger med liera andra för att besöka lionoin. Dörren öppnades dem ej ens efter upprepade knackningar; slutligen tittade Edemberger genom
nyckelhålet och fick dä se Luther ligga på golfvet med utbredda armar.
Edemberger öppnade dörren med våld, uppreste den vaninäglige Luther ocli begynte genast tillika med sitt sällskap att musicera. Dä detta skedde, kom Luther snart till sig sjelf, hans svårmod och sorgsenhet
förgick, så att han snart också började att sjunga med.» Af Luthers senare bekantskap med betydande fackmusiker pä hans tid och af det närmare förhållandet till några af dessa, t. ex. den kurfurstlige sachsiske sångmästaren Konrad Rupff och
Johannes Walther, låter sluta sig att Luther äfven satt sig in uti konstsängens
(tigu-ral-sängens) hemligheter. Han sjelf
berömmer denna i varma ord, när lian bl. a. säger: ».Men der den naturliga musica genom konsten varder sålunda skärpt och polerad, der märker och
känner man först endels — ty till fullo kan den ej begripas — med stor
förundran den stora ocli fullkomliga Guds vishet i hans underbara verk musica, i hvilken framför allt det är sällsamt och förundran värdt, när någon framsjunger en enkel visa eller tenor (hufvudmelodi), jemte hvilken tre, fyra eller fem
stämmor också sjungas, de der omkring
sådana enkla visor likasom jublande leka och springa omkring och med
mångahanda art och klang samma visor
underliga sira och smycka och likasom
utföra en himmelsk tondans, vänligen möta hvarandra samt af hjertat omfamna
hvarandra, livarför de som sådant något
förslå sig på och deraf känna sig rörda, högeligen måste förundra sig och mena, att ingenting i verlden är sällsammare än en sådan med mänga stämmor
smyckad säng. Men den som deraf ej röres, han måste sannerligen vara en grof slock» 0. s. v. Luther tyckes sålunda liafva varit väl förberedd alt lägga en reformatorisk hand äfven vid kyrkosången, sedan han brutit med den päfliga kyrkan.
Reformationen vände sig såväl till konst- som natursången, hvilken senare dittills varit mycket sparsamt tillmätt åt församlingen. Konstsången var företrädesvis odlad i
kloster-sängskolorna och måste derför, om den skulle användas i kyrkan, efter
klostrens upphäfvandc förläggas till
latinskolorna (sedan kallade gymnasier). Luther införde kantorsbefattningen, genom
hvilken detta mål vanns. Kantorn blef näst latinskolans rektor den vigtigaste läraren i denna och han hade jemte den
vetenskapliga undervisningen att besörja
utförandet af den figurativa kyrkosången med sina lärjungar, såsom ännu i dag sker i många städer. Ännu vigtigare
ansåg Luther att höja församlingssången, hvilken hittills inskränkt sig till utförande af responsorier, sequenser, slutord, såsom Halleluja, Amen samt vallfarts- och
Ma-riasånger o. dyl., för alt lata denna säng intaga en mera betydande ställning i den kyrkliga kulten. Var nu konstsången förut genom stela former ocli genom latinsk text främmande för åhörarnes bjertan, så visade sig åter församlingssången
genom ohöfvisk text, genom framställning af musikaliskt-dramatiska scener o. dyl. ovärdig såsom det religiösa, kyrkligt fromma sinnets språk. Luther bemödade sig derför om att afskallä det som ej trängde till själ och hjerta, det
schablon-messiga eller sinligt bedöfvande, och att deremot återställa uttrycket af det sanna, goda och sköna genom musikens inre kraft, dock utan att med rigorös
stränghet förkasta det konstsköna, man förut egde, och det kyrkligt ändamålsenliga; han sträfvade efter att åstadkomma en kult, som med fästadt afseende vid det förut varande kunde verka uppbyggligt pä församlingen. Först och främst
bibehöll Luther sålunda, i det han slöt sig till förra tiders äsigler om
nattvardens betydelse, formen för
nattvardshand-lingen med få undantag, i förbindelse dermed äfven messtexten, som han
för-tyskade; vidare tog han vara på de gamla fromma sångerna, dem han
inför-lifvade med sina sångböcker under
benämningen »De gamles sånger» (Lieder der Alten), förlyskade de latinska
kyrkosångerna, så vida som han fann dem kyrkliga, skref nya texter och gaf dem passande melodier, hvilka hans vän
Walther satte flerslämmiga, och låslstälde kultens form. Enligt den år 1523 utgifna lilla
skriften »Om gudstjenstens ordning i
församlingen», hvilken anslöt sig till »Formula missæ et communionis pro ecclesia
wit-tenbergensi», förtyskad af Paul Sperätus, var ordningen vid gudstjensten följande: lntroitus, Kyrie eleison med Gloria,
Gol-lecte (hön), Graduale med Alleluja,
Evangelium, Symbolum nieænum, predikan, messa med Patrem, Dominus vobiseum, Sursum corda, Gratias agnus domini, Deo noslra, Sanctus, Benedictus, Pax domini, Agnus Dei, slutligen Dominus vobiseum, Benedicamus domini med
Allc-luja och välsignelsen. År 1526 utkom i qvartformat om fem ark »Tysk Messa och ordning vid gudstjensten», hvilken bok dels kan anses för ett
fullständigande af formula Missæ, dels som
fortsättning af densamma; tillika infördes dermed tyska sånger t. ex. »Ich will den Herrn loben allzeit», »Meine Seele soll sich rflhmen des Herrn», »Nun
bitten wir den heil’gen Geist», »Wir
glau-ben all’ an einen Gott», »Ghriste, du Lamm Gottes». Vid dess anordning hade
Luther till ögonmärke att förkorta sången, lemna predikanten större frihet i val af sånger och låta tyskan småningom
undantränga latinet. Mycket enklare än för messan och hufvudgudstjensten anordnade Luther liturgin för otte- och aftonsången. 1 afseende på de kyrkosånger församlingen skulle sjunga, drog Luther ej i
betänkande alt bibehålla det som var i bruk, om det var något så när värdigt. Koralmelodierna på Luthers tid voro dels ur latinska hymner, psalmer, gradualer, sequenser och gamla tyska (ofta bömiska) kyrkosånger, dels erhållna genom
oin-bildning af verldsliga folkvisor, eller ock hade man till nya tyska psalmer
uppfunnit sjelfständiga melodier. Endast
sådana visor, som innehöllo obibliska texter och hade svaga ovärdiga melodier, äfvensoin helgon- och Maria-sänger
förkastade Luther; deremot behöll han de kyrkligt värdefulla gamla sånger, hvilka äfven kunde böra till hans eultus, sedan de blifvit förtyskade t. ex. »Veni
redemp-tor gentium» (Nun komnT der Heiden Heiland), »A solis ortus cardine® (Kristum wir sollen loben sclion), »Veni sande spiritus»*. Till de nya sånger, som Luther författade, höra bl. a. »Nun freut euch lieben Christen gemein», »Jesus Christus unser Heiland», »Ghrist lag in Todesbanden», »Vom Himmel hoch»,
»Er-halt’ lins Gott hei deinem Wort». (»Ein feste Burg ist unser Gott» skall vara diktad af Luther 1529 före riksdagen i Speyer. — Beträffande musiken till denna psalm se Svensk musiktidning N:o 17 —19 om »Vår Gud är oss en väldig borg».) Med utgifvandet af dessa t-vska
kyrkosånger 1524 och 1525 började Luther afhjelpa det trängande behofvet af en tysk kyrkosångbok, hvilken först innehöll 8, sä 16, snart derpå 40 och i en
senare 1549 i Wittenberg tryckt upplaga redan 63 sånger. Luthers härmed gifna exempel föranledde, sedan nu sånglusten blifvit uppväckt, tryckerierna alt utsända dylika sångböcker, hvilka fingo en rask alsättning i hela Tyskland, men ock framkallade mänga vedersakare. Så
berättar Johann Vulpius, att en
klädes-väfvare i Magdeburg först utbjudit och föresjungit de nya sångerna på torget, * Svenska 1’siilinboken 132, der märkligt nog latinska texten ännu är bibehållen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
