Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarfør lian på borgmästar Rubins
befallning kastades i fängelse, men åter
befriades af 200 borgare. 1 Lubeck,
Frankfurt och Wolfenbiittel förekommo
liknande scener, emedan Luthers sånger ej
blott sjöngos i kyrkorna oeli hemmen
utan också på allmänna gator och torg.
I Wolfenbiittel vände sig till och med
de katolska presterna till hertig Henrik,
som då ännu var antiluthersk, med
begäran att han skulle förbjuda afsjungandet
af kätterska sånger. »Hvad är det för
några?» frågade Henrik. »Es woll’
uns Gott gnädig sein», »Ein feste Burg
ist unser Gott», svarade man. Hertigen
affärdade då de klagande med de orden:
»Nå, skall då djefvulen varda oss nådig?
Hvem skall väl vara det, om ej Gud
allena?»
Trots svårigheterna för spridningen
voro Luthers sånger snart bekanta och
införda i de nybildade kyrkorna i
Holland, Frankrike, Folen, Ungarn,
Skandinavien*, ja till och med i Amerika;
en framgång, som Luther sjelf ej väntat,
och som är alldeles allenastående. Dessa
sånger sjöngos för det mesta i Luthers
eget hem. Luther hade ett eget kantori,
i hvilket utom hans bordsvänner de
genom kurfursten af Saehsen bekomna
sångmästarne, de ofvan nämda Konrad
RupfT och Johann Walter, togo del och
tillika pröfvade och faststälde Luthers
nyfunna melodier. Det bästa beviset på
den oförgängliga kraften bos de
Lutherska sångerna ligger i det sakförhållandet,
att de samma ännu i dag upptända,
lyfta och uppbygga på ett sätt, som
inga eller få andra dikter af samma
art. Liksom Luthers förtjenst om den
kyrkliga folksången altså är obestridlig,
äfven om han sjelf ej egentligen var
tonsättare, så tillkommer honom också ett
rättvist erkännande för bibehållandet af
den s. k. figuralsången. Från Luthers
reformation utgick äfven, såsom redan
anmärkts, gymnasialkören, som i första
rummet tillgodosåg kyrkliga ändamål:
med och genom denna inrättning kallades
den friare konstsången till lif, motetten,
den andliga konserten (Prætorius),
kantaten (dermed också solosång), hymnen,
psalmen, passionsoratoriet och andra
former trädde fram och bidrogo ofantligt
mycket till den harmoniska konstens
utveckling, ja bildade sjelfva grundvalen
till densamma.
De furstliga hofven voro de som först
grundade egna kyrkokapell, men till dem
slöto sig snart äfven välmående städer,
i det de togo sig an skolkörerna och
uppsatte stadsmusikanternas kår, hvilken
i förening med de förra hade alt
ombesörja kyrkomusiken. Privatpersoner
grundade legater för regelmässigt uppförande
af kyrkomusik, i mindre städer och på
landet bildade sig adjuvantkörer, hvilka
* Enligt den hos Norstedt & Söner 1881
utkomna psalmboken med fristående rim innehåller
vår Svenska Psalmbok nu 19 psalmer af Luther,
och af dessa är det ej mindre än 12 som
öfver-flyttats af Olaus Petri, hvaribland »Vår Gud
är oss en väldig borg», som omarbetats af J. O.
Wallin.
med sina instrument understödde kantorn
och sångarne. De nya motetterna
sjöngos af skolkörerna framför borgarenas
hus, de stämningsfulla koralerna blåstes
vissa dagar i veckan från tornen, nästan
hvarje familj bildade efter Luthers
föredöme ett litet kantori för sig, af hvilket
såsom dessa raders författare från sin
barndom påminner sig, om Lördags afton
och Söndags morgon den husliga
andakten förrättades med bön och säng; med
ett ord: det religiösa och kyrkliga lifvet
fann i folk- och konstmusiken sin
förnämsta näring och drifkraft. Att
der-jemte äfven orgelns och orgelspelets
fullkomnande befordrades, kunna vi ännu se
af generalbasskriften, efter hvilken
organisterna spelade och ackompanjerade
koralerna och kyrkosångerna. Kantorerna
och organisterna måste tillika vara
vetenskapligt bildade musiker, hvilka hade att
lemna åt kyrkorna den rika skatt af
religiösa tonverk, som ej allenast i
bibliotek väcka vår förvåning, utan som
än i dag tjena oss till ovanskliga mönster.
Hvad Luther började fulländade Se b.
Bach.
Luther—Bach! Hvad behöfva vi
säga mer!?
––-•––-
Koralfrågan på kyrkomötet.
II.
inlast genom ett oförtrutet arbete för
‘-’er-* befordran af den möjligast största
spridning af de oförlikneliga resultat, som
ett med lärdom, skarpsinne och pietet
genomfördt grundligt forskningsarbete på
den evangeliska kyrkosångens område
under senare årtionden bragt i dagen, kan
ett klarare ljus, en rigtigare kännedom
om denna sängs verkliga natur samt
följaktligen en förhoppningsfullare framtid åt
densamma beredas. Det lägervall,
hvar-uti han råkat, och som så bjert aftecknar
sig mot nittonde århundradets eljest
framskridna odling, hade nemligen föregåtts
af en den kyrkliga konstens härligaste
blomstringsperiod. Denna minnesvärda
period, ett årsbarn med reformationen
och sträckande sig till ungefärligen midten
af 1000-talet, men i sina verkningar
säkert intill senaste åldrar, gaf åt den
protestantiska koralen hennes för alla tider
giltiga, egendomligt sköna pregel. Alla
betänksamma eller beställsamma
funderingar öfver hurudan vår församlingssång
egentligen borde vara beskaffad, äro
således öfverflödiga och oberättigade. Det
kan svårligen gifvas mera än en förnuftig
mening angående sångtonerna sjelfva;
endast beträffande deras inregistrering och
inöfvande kunna olika praktiska utvägar
följas. För visso hafva de orätt, hvilka
t. ex. påstå att koralrytm skulle vara »ett
svårt och omtvistadt ämne» — en fras
hvaraf endast okunnigheten lärer finna
sig påverkad. Rytmerna finnas friska
och färdiga. Men föreställom oss, med
ett exempel, att någon fått den dåliga
nyck att med sin hand vilja komma vid
ett af tonkonstens mästerverk (Sinfonia
Eroica, en folkvisa och dylika), ändra
takt-indelningen, utjemna alla valörerna —
och sedan denna fina bearbetning hunnit
blifva spridd komma och påstå att
meningarna voro delade ang. dessa styckens
rytm!
Så ungefärligen har det dock tillgått
med en mängd kyrkosånger. Och hvilken
oerhörd förmätenhet att ofvanpå detta allt
vilja sätta en egen sjelfinbillad
småför-ständighet emot och uppöfver ett
konsthistoriskt faktum af för nationer och
århundraden så djupt omfattande betydelse
som den religiösa folk- och
gudstjenst-sången, dessa oförgätliga tonqväden af
den mest koncentrerade lifskraftiga
inspiration, hvilka med verkligt diktarsnille blifvit
sammansmälta med meterformer och
sångtexter, ännu i dag till finnandes i olika
länders kyrkliga sångböcker. Hafva icke
dessa, ej sällan för efterveriden onämda,
andliga melodister sjungit ur djupet af
sitt hjerta toner, som än i dag helt visst
skulle komma hjertats strängaspel hos
tusenden af våra landsmän att röras —
om man icke sä nitiskt vore betänkt på
anordningar för att likasom förhindra det.
Och med livad rätt uppbjuder man sin
yttersta förmåga för hopandet af en hel
attiralj af svepskäl, spetsfundigheter och
sofismer till förqväfvande af en sanning,
som dock med sin hela, öfver väldigande
makt skall segerrikt bryta sig igenom?
I sitt betänkande med anl. af hr Lytlis
motion säger det tillfälliga utskottet:
Då det är otvifvelaktigt, att psalmsången
mångenstädes i våra församlingar, på sätt
motionären angitvit, ingalunda företer den värdighet och
lifaktigliet, som böra utmärka denna vigtiga del
af lörsamlingsgudstjensten, och då den form, som
i den Hieffnerska koralboken blifvit iakttagen,
visserligen måste i sin mån anses hafva lädragit
att framkalla och bibehålla den felaktiga
traditionen i afseende på föredraget vid koralspelet
och psalmsången, har Utskottet funnit sig böra
understödja motionärens förslag om koralbokens
revision.
Doek synes denna revision icke böra ske
till sådan utsträckning, som motionären åsyftat.
Hvarken med afseende på melodierna eller deras
harmoniska liehandling torde någon mera
genomgripande förändring vara erforderlig. Revisionen
synes i detta afseende kunna inskränkas till
uteslutande af ett antal obrukliga och mindre
sångbara melodier och införande af några goda
melodier ur lutherska kyrkans gamla sångskatt.
Vidkommande åter koralernas rytmiska
behandling, delar Utskottet motionärens äsigt om
det önskvärda, att en något friare rörlighet och
liflighet mätte vid psalmsången kunna införas,
men anser sig tillika i afseende pä denna svåra
och omtvistade uppgift, af hvilkens rätta lösning
framgången af den föreslagna reformen
hlifvud-sakligen torde bero, böra uttala den öfvertygelsen,
att de anordningar, som mer eller mindre
olie-roende af regler, gällande för den konstmessiga
körsången, härvid iKini trädas i syftemål att åt
psalmsången, hvilken är ämnad att af hela
församlingen utföras, kunna förläna någon med
gudstjenstens allvar och högtidlighet förenlig
rörlighet och lifaktigliet, måste i samma mån anses
lämpliga och till det åsyftade ändamålet ledande,
som de genom bemödandet att fasthälla
psalmtextens rytmiska karakter icke förhindra utan
fast hellre bidraga dertill, att församlingens
uppmärksamhet må ostördt kunna vara hänvänd till
de afsjungna psalmordens uppbyggliga innehåll.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt
far Utskottet vördsamt föreslå,
att Kyrkomötet måtte hos Kongt.
Maj:t i underdånighet hemställa, att Kongl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
