Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING. 165
Från scenen och konsertsalen. Första symfonikonserten gaf fullt hus, och utgjorde så väl
der-utinnan som i afseende på det värdefulla programmet ett lyckligt omen för den börjande säsongen. Visserligen erbjöd
densamma ej mycket nytt och den enda
no-viteten (ur Schuberts Rosamunde) är, om vi ej missminna oss, förut gifven af
Meiss-ner; men mot dem som under nuvarande förhållanden pocka på nyheter måste
framhållas det faktum, att Stora teatern nu spelar flere dagar i veckan än förut, i följd hvaraf det redan förut
öfveran-strängda hofkapellet nu blir ännu mera anlitadt och man således ej får vara för mycket fordringsfull. Stockholms stad har för öfrigt genom sina kommunala
representanter offentligt förklarat sig ej
bekymra sig om teaterns öde och dermed egentligen afhändt sig sjelf rättigheten att fordra åtminstone några kostbara nyheter af vare sig opera eller orkester. 1 dessa tider vore det derfor mera än förr
önsk-värdt, att idén med populära konserter upptoges äfven på annat håll än inom hofkapellet. Det mest anslående numret visade sig denna gång vara Södermans undersköna offertorium, hvilket bisserades. Vi ha redan i n:r 12 för 1881 egnat Södermans inessa en utförligare artikel dit vi hänvisa, och
påminna nu blott om glanspunkterna i den
mästerliga instrumentationen af nämda
offertorium, såsom basklarinettens solo,
basunernas mägtiga unisoner, vexlande med
träinstrumentens sferiska treklanger, samt den orgelklingande violoncellqvartetten mot
slutet. Stycket utfördes förträffligt och
särskilda loford förtjena träblåsarne och
violon-cellerna. De senare voro deremot för svagt hesatta för Beethovens adursymfoni, der deras partier öfverröstades, något som vi äfven förr anmärkt. Violinerna åter voro så mycket starkare representerade, hvilket gjorde god effekt synnerligen i Griegs stråkmelodier. Schuberts
mellan-aktsmusik är, såsom nästan alt af denne tonsättare, utmärkt af en tjusande
romantik, men äfven af den »göttliche Länge», som man måste vara tysk för att kunna vederbörligen njuta. Beethovens symfoni åter är en sprudlande helsokälla af
öfver-dådig humor, vitnande om en titanisk lifskraft hos denne tonsättare, som mer mångsidigt än någon annan pejlat de menskliga känslornas djup i både storm ocb vindstilla, och hvars ensidigt och
orätt-visligen pådiktade »pessimism» genom Thayers forskningar en gång för alla
hänvisats till de romaneska följetongernas område. — Konserten inleddes med
Ghe-rubinis Anakreon-uvertyr (hvarför icke
Ber-walds Estrella?), och anfördes af hr
Normans segervana taktstock. Stora teaterns förnämsta trumf under senaste quinzaine var annars »Trubaduren» med hrr Brogi och Labatt samt fröken Pyk. Ej pä länge har man der hört samlade så många kraftiga röster — äfven fröken Jansons klingade ganska duktigt. Hr Brogi visade sig redan förut på tvenne konserter — gifna jemte de båda visserligen ej
oskickliga men hvarken i stämresurser eller konstnärlighet honom vuxna artisterna
sig-nora Antona och hr Brun — vara i besittning af en ovanligt stark och mjuk bariton, en öppen och skolad strupe samt ett äkta italienskt föredrag äfven med dess olater: otidiga fermater och skrikande
slutkadenser. Dessa olater hade konstnären emellertid nog smak att på scenen
bemästra, och var hans framställning af grefve Luna i vokalt hänseende verkligt utmärkt och fullt fortjent af de
entusiastiska bifallsyttringarna, dem vi för vår del dock ogerna liafva sett taga formen af upprepade inropningar för öppen ridå, och ännu mindre af repetition af ett helt solo med kör (2 aktens klosterscen) — ett oskick som helt och hållet förvandlar teatern till konsertsalong. Vi förmoda att dessa oseder måste vara mycket pinsamma för den kapellmästare, som i somras för våra i Köbenhavn gasterande artister höll en vacker förmaning om att lägga bort att buga sig för öppen ridå. Vi
hoppades då att denna maning ej skulle
för-blifva endast — ord, ord, ord! Nu
återstår blott hoppet att — då ingen af höga vederbörande synes vilja gå i spetsen med något förbud — det måtte finnas någon ansedd sångare eller skådespelare hos oss, begåfvad med nog sjelfförsakelse och
courage att sjelfmant vägra hörsamma nämda slags inropningar, i hvilket fall säkerligen småningom hvar och en af de öfriga skulle nolens volens följa exemplet. Glanspunkten i »Trubaduren» var utan tvifvel efter misereret, näml. den stora duon mellan hr Brogi och fröken Pyk, hvars något spröda röst, alltid
omsorgsfullt behandlad, sällan om någonsin klingat med mera glans och äkta italiensk brio, hvarutinnan hr Brogi naturligtvis föregick med det bästa exempel. Äfven hr Labatt var vid disposition, och han lyckades ej sällan genom ett ihållande tonflöde
förlossa åhörarens ångest öfver hans
pressade sångsätt; bäst gjorde han slutet af tredje akten, men äfven första romansen och misereret gingo efter
omständigheterna väl. »Rigoletto» måste vi spara, deremot må åt »Muraren» egnas några ord,
egentligen för att komplimentera de båda nya förträffliga antagonisterna i grälduetten, fröken Andersson och fru W.
Strandberg. Särskildt bör framhållas den
sist-nämda, hvilken här liksom i »Tillfället gör tjufven» visat sig ega en betydande talang för komiska gumroller. —
Slutligen liar fru Edling utmärkt sig såsom Adalgisa i »Norma», utan att likväl kunna ställa fröken Grabow i skuggan. Kammarmusik. Konstnärsparet Fridberg har här med rätta förvärfvat sig de varmaste
sympatier, så varma, att fätaligheten af deras åhörare denna gång ej kan förklaras på annat sätt, än genom kollisionen med en för denna årstid ovanlig uppsjö på alle- handa musiknöjen. I ersättning var det bifall, som kom dem båda till del, så mycket mera lifligt och uppriktigt. Båda höra nemligen till de angenäma
artistbekantskaper, hos hvilka blygsamheten och redbarheten äro jemnbördiga med den betydande musikaliska talangen. Hr
Fridberg — som blifvit hedersledamot af Mazérska sällskapet — är ej blott en
utmärkt qvartettspelare, med bred, varm och säker ton, utan han visade sig äfven särdeles i Mendelssolms oktett vara en energisk ledare af kammarmusik, hvilken helt säkert hade vunnit ännu bättre
resultat i ensemblen, om flere repetitioner stått till buds. Att hans ifver stundom
föranleder ett tempo rubato, tro vi icke i sig sjelft vara något fel; alt sedan
floren-tinarnes och Heckmanns härvaro torde man väl få anse den sega fördomen
här-städes vara rubbad, att en qvartett
nödvändigt skulle böra spelas med
metronomens mekaniska och enformiga taktlikhet. En annan fråga är om värdet af att
bibehålla vissa tempi i samma långsamma skick som de af tradition sägas ega — såsom fallet var i föredraget af Schuberts stycken; delta värde vilja vi ej obelingadt medgifva annat än i fråga om sådana former, hos hvilka tempot kan sägas
utgöra en väsentlig del af deras
individualitet, såsom t. ex. alla slags
dans-former. Redan för J. F. Berwald
klagade Ilaydn (se Berwalds sjelfbiograli, Sv. Musikt. 1882, sid. 101), att hans
menuetter i Stockholm togos för fort; och utan tvifvel bör äfven en ländier eller
wienervals af den äldre sorten tagas
långsammare än nu vanligen sker. — Hr F:s virtuositet i föredraget af Paganini är känd och vitsordad förut; densamma bestyrktes nu genom hans eldsprutande exekution af dennes essdurkonsert med dess af
konsert-gifvaren komponerade kadens. — Fru F. är äfven en synnerligen angenäm företeelse, hvars pianospel utan att vara mirakulöst erbjuder denna helgjutenhet af flärdfritt behag och musikalisk uppfattning, som
alltid verkar sant artistiskt äfven hos
blygsammare virtuoskrafter. Den ordinarie första abonnerade
soarén af hrr Book, Zetterqvist,
Andersen och Hult gren egde rum i lördags och bjöd på Beethovens op. 59, 1,
Rubinsteins op. 15, 2 och Haydns qvartett i D (om vi ej missminna oss n:r 61, hvilket gerna kunde liafva utsatts). Vi hinna för ögonblicket endast säga att soarén var sådan man af de utförandes kända förmåga kunde vänta sig, och man kan blott beklaga att en stad med 175,000 invånare ej synes ha råd att lemna större publik än några hundra personer till qvartettsoaréer. Hr F. Book lyckades i början ej alltid ernå fullt tadelfri renhet, men han spelade upp sig och särskildt gick Haydns qvartett väl, äfvenså
Rubinsteins sköna trio, der hr Zetterqvist med heder skötte violinen. A. L. 14 okt. Nielioft-Edling Adalgisa 16, 23 » Frid bergkonserter 19,21 » Brogikonserter 20 » Symf.-konsert (Schuberts Rosamunde)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
