Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Musikpressen.
•»
833 fver sju år Sro förflutna sedan A ug.
’> Södermans död ocli fortfarande
utgifvas för hvarje år nya skatter ur lians
musikaliska testamente, utan att ännu
bottnen på dokumentskrinet blifvit synlig.
Hvarje utkommet verk är en ny anklagelse
mot hans samtid att ieke liafva tillbörligt
hedrat ett af våra största musikaliska
snillen, ocli en ny maning åt dem som
vederbör att lära sig taga vara pä ocli
understöda den framstående produktiva
talangen i stället att öfver höfvan
uppmuntra ett öfverliandtagande virtuosväsen,
hvilket snarare borde motarbetas, emedan
det i sin mekaniska ensidighet ocli
osjelf-ständigliet livarken danar konstnärer eller
menniskor.
Det nyaste tryckalstret ur den på Abr.
Hirschs förlag utkommande serien af
Södermans efterlemnade arbeten heter Kung
Heimer och Aslög, klaverutdrag af
ballad för en röst med orkester till ord af
F. Hedberg. Tonsättaren liar af poemet
blott behandlat den del, hvari Heimer
sjunger för att trösta liten Aslög, som
trädt ut ur harpan all livila litet vid den
svala ocli trygga källan på heden.
Situationen betingar således att
aekoinpagne-mentet till största delen utgöres af
liarp-artadt upplösta ackord, dock blandade
med dessa ritorneller och mellansatser,
i hvilka man på behandlingen af
mellan-stämmornas förhållningar och
orgelpunkter, sextackordföljderna, de oförmedlade
treklangerna m. m. genast igenkänner
Södermans egendomliga harmonik. Utan
att höra till hans allra yppersta, är denna
ballad ett klart, populärt, melodiskt stycke
af brusande inspiration, hvilket vi hoppas
rätt ofta fö möta på konserter. Texten
är äfven — ocli på ett särdeles lyckadt
sätt — öfversatt på tyska. Häftet
innehåller — såsom varande tillegnadt
Hedberg ocli Aug. Malmström — den förres
poem samt en fotografi af den senares
bekanta tafla öfver samma ämne.
Jämte detta Södermans oeuvre
posthume ha vi för dagen äfven att anmäla
en annan förträfflig ballad — eller
rapsodi såsom tonsättaren kallat den —
nämligen Vineta af Andreas Hallén,
satt för dubbel (en mans- och en
frun-timmers-)kör ined orgelharmonium ocli
piano (op. 26, Leipzig, Siegels Musi k al i
en-handlung). Den tyska dikten innehåller
som bekant sagan om den vid
Östersjökusten blomstrande heliga staden Vineta,
som »trots munkarnes bedjande säng»
uppslukas af hafvet, ty »liafvet är falskt
och ve den som somnar i dess famn»
(öfversättningen: »Ve dem som funnit der
sin graf» (?) ocli »Ej höres (?)
munkar-nes sång ocli bön» är misslyckad).
Sluttanken, att munkarnes »Salve regina» ännu
stundom kan böras upp ur hafvets djup
under stjernklara nätter, liar gifvit
tonsättaren idén till ett fyndigt arrangement,
som vi dock endast delvis kunna gilla. Han
låter delta Salve regina utföras af
manskör med orgelliarmonium i ett
närgränsande rum med öppna dörrar, hvarigenom
det klingar aflägset. Detta gör säkert en
ypperlig effekt, dä det mot rapsodiens slut
plötsligt bryter in liksom frän hafsdjupet
uti den egentliga balladen, som utföres i
sjelfva konsertrummet af fruntimmerskör
med piano. Men tonsättaren har, som
vi tycka, förstört denna välberäknade effekt
derigenom att lian dess utom låter samma
Salve i form af en längre utförlig
motet t sjungas i sidorummet såsom särskildt
stycke före den egentliga balladen. Denna
motett, som är rikt kontrapunktiskt
utarbetad, trycker redan derigenom ned den
följande balladen — som ju dock är
huf-vudsak — ocli anticiperar tillika på
förband densammas slutidé, hvilken sålunda
ryckes ur sitt dramatiska sammanhang
ocli sin af ställningen som slutpunkt i en
stegring helt och hållet beroende verkan,
samt förlorar sin karakter af mystisk
andc-hviskning. När härtill kommer att
motetten, ehuru ett aktningsvärdt arbete,
ej eger samma inspirerade flägt som den
sjudande,’ friska balladen, så tro vi, att de
musikföreningar, som ämna upptaga den
senare, göra bäst i att för tillfället lemna
å sido den förra, hvilken ju alltid —
såsom i och för sig ett rätt välklingande
och verkningsfullt stycke — kunde
uppföras särskildt, hälst i kyrkan, såsom ock
förf. medgifver.
Vi’ sysselsätta oss här sålunda
endast med det andra stycket, som bär den
särskilda öfverskriften »Vineta» ocli utan
tvifvel hör till Halléns käckaste ingifvelser
utan att dock urarta till sjelfsvåld, ty dess
dristigheter i harmonien kunna fullt
rättfärdigas. Dit hör framför alt den rena
qvintföljden da—gd, som vi aldrig
till-förene erinra oss liafva mött i tvåstämmig
vokalsats och som är djerf nog, men kan
finna sin förklaring såsom ett blott ombyte
af läge inom stämmorna inbördes (således
i st. f. da—dg). Säkert är att de tomma
qvinterna flerstädes i denna komposition
spela en särdeles lyckad roll och i
förening med kromatiken, som på Wagners
vis omvexlar med rena treklanger, bidraga
till det romantiska intrycket, hvilket som
sagdt finner sin stegring i den på slutet
tillfogade manskören med orgel. — Vi
kunna ej tänka oss annat än att
Musikföreningen härstädes skall upptaga denna
präktiga tonsättning, som är tillegnad
Ludvig Norman ocli icke bör vålla
synnerliga svårigheter i utförandet, ehuru den
visserligen fordrar duktiga altar som gå
ned till g. Hallén är den som hos oss
mest framgångsrikt af alla träder i
Södermans fotspår genom odlandet af dessa
körballader, hvilka höra till samtidens
eg-naste konstformer och till dem, hvilkas
estetiska berättigande dess bättre aldrig
kan varda omtvistadt, såsom fallet
der-emot varit och väl alltid skall blifva med
både operan och programsymfonien.
En komponist, som tagit alldeles
direkt intryck af Söderman och som på
orgelns väldiga tonmassor sökt att i
vidsträckt skala tillämpa de ledande
principer, som göra Södermans harmonisering
så originell, är Wilhelm Heintze,
hvilken med tre Feststycken för orgel
riktat detta instruments hos oss ej
synnerligt rika literatur (Elkan &
Seliild-kneclit). Söderman är också särskildt i
fråga om festglans det bästa mönster man
hos oss gerna kan välja, ocli tonsättaren
har här synbarligen njutit ocli fråssat af
harmoniska experiment i denna stil, med
dess stundom i och för sig underliga, men
genom sammanhanget klara
tonsammanställningar, beroende på envist liggande
eller genomgående mellanstämmor,
Itour-donbasar, hornsatser m. m. Om dessa
sammanställningar, då man flyktigt
genomgår dem vid pianot eller harmoniet,
stundom (t. ex. sid. 9) kunna förefalla oklara,
så försvinner dock sådant vid orgeln, der
genom manualernas och pedalens olika
klang stämmorna falla mera i sär.
Härvid hjelper registreringen till, och vi
till-läta oss en liten fråga till hr Heintze,
som sjelf i denna konst är en sådan
talang, hvarför lian ej gifvit utförligare
anvisningar just i denna del? — Bäst
synes oss den ståtliga festmarschen, känd
genom tonsättarens eget utförande, men
äfven hymnen är i trion af intresse.
A. L.
En amerikansk impressario i knipa.
»Om jag blott visste livad jag nästa siisong skulle
välja till min teaterrepertoar!» sade en
impresario till sin vän; »några vilja ha nytt, andra
vilja att jag skall kultivera den klassiska operan,
och så kan jag ej göra någon till pass.» — »I)n
kunde ju t. ex. för en gång uppföra Yerdis
Na-Imcco», rådde vännen. — »Det duger inte, för
’Nebucadnezar’ sir det bibliska namnet på operan,
ocli då skulle jag straxt få all verldens
bibelsällskaper på halsen; de skulle anklaga mig för
profanation.»
»Så gör ett försök med Dinorali.»
»Det kunde gå an, men det är mig
omöjligt att ta en dresserad get, som du vet fordras
till stycket. Den sista vi hade var ej långt ifrån
att vid en repetition bita af tummen på Galast
iinda till roten, — Dinorali är alltså omöjlig.»
»An Fra Diavolo?» — »Det liar jag tänkt på,
men oss emellan sagdt, det väcker bland de
manliga medleinmame af kören vemodiga hågkomster
af förra tider, då de måste lifnära sig såsom
banditer; — med ett ord, det påminner dem om
deras ungdom, ocli det är orsaken hvarför jag ej
lieller kan uppföra Ernani.»
»Kan du ej taga upp Don Juan igen?»
— »Omöjligt för ögonblicket; för det första har
jag ingen Donna Anna, för det andra anses hela
stycket för omoraliskt, ocli för det tredje liemtas Don
Juan af djefvulen, hvilket blott för uttryckets
skulLförefaller vulgärt.» — »Skada! men försök
då med Kärleksdrycken, det är ju en hel evighet
sedan den gick öfver scenen.» — »Det ville jag
gerna, men min kapellmästare gjorde
invändningar, ocli jag vill ogema ha krångel och brak
med herrar musici.»
»ilur är det med Norma?» — »Omöjligt,
jag har ingen ek, ingen måne till
Casta-Diva-arian och inga skägg till presterna.» — »Men
för poeker! hvarför låter du inte Hugenottema
neka fram?» — »Min kör består nästan endast
af katoliker, och de tycka ej om det.» — »Men
det är ju katolikerna just, som gå af med
segern!» — »Ganska rätt, men de vilja ej på det
i alla fall, sannolikt skämmas de öfver hela
atlären.» —
»Nå då kan jag sannerligen ej hitta på råd
att lijelpa dig, du är riktigt i en svår knipa,
och jag ser ej hur du skall reda dig ur den.»
»Jag tror att jag, livad det lider, kör på
med Kigoletto, bara jag ej löper risken att
publiken lurar mig.»
»Kigoletto — sägor du? — Ja då är ditt
öde besegladt, — Ief väl! —Jag skyndar för att
gå i döden med dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
