Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Qvartettsången i Sverige.
■I , , (Slut).
ra1J[ai]l afslutning af redogörelsen för det
®T® omtalade manuskriptet vilja vi nu taga
en hastig öfverblick öfver den svenska
qvartettkompositionen. Densamma bestar,
som sagdt, af 514 sånger af 100
tonsättare — då nämligen icke HælTner,
Kraus, Crusell, Facius m. fl. räknas som
svenskar.
Skulle någon kunna sägas utgöra
ensamt en inkarnation af den svenska
qvartettsången, sä är det för visso Otto
Lindblad. Icke blott att ban komponerat
mest af alla i denna väg (66 sgr), utan
han är äfven den ende som ensam
representerar alla de förut nämda olika
sangkaraktererna, och detta i följande
antal: romanser 17, fosterländska sånger
7, erotiska, krigs- och jägarsånger
livar-dera 6, skämtsånger 4, religiösa 3,
sjömans-, vår- och danssånger resp. 2,
dryckesvisor och marscher resp. 1, dessutom
9 af obestämd art. Detta är, som man
finner, nästan en spegelbild i smått af
hvad vi förut yttrat om det svenska
qvar-tettkynnet i allmänhet, näml. att den
sentimentala erotiken der tar
jämförelsevis mindre rum än i Tyskland, hvaremot
fosterländska ballader och stridssånger,
det friska naturlifvet och äfven det muntra
skämtet finna en jämförelsevis lifligare
genklang. Också kan man väl säga, att
vår qvartettkomposition — ehuru den
visserligen ej sällan alt för mycket tagit
intryck af Tysklands ofta ytliga och
gråtmilda eller banala produktion — alt ifrån
början dock röjer en viss nationel prägel,
som ställer densamma, i likhet med vår
vistonsättning öfver hufvud, fullt värdigt
och sjelfständigt vid sidan af utlandets
bästa alstring i samma väg. Sådana
qvartetter som t. ex. Wennerbergs »O
Gud som styrer» hafva en så säregen
fysionomi, som saknar alt motstycke
utomlands — för att nu icke tala om sådana,
der nordiska folkkarakteren, såsom i
Södermans »Tre visor i folkton», är
alldeles direkt utpräglad. Hæflhers skapelse
af qvartettsången i Upsala är också
ungefär samtidig med de tyska
Liederta-feln och säkerligen i början tämligen
oberoende af inflytelser från dessas
repertoar. För »Vikingasäten» t. ex., som
komponerades redan år 1814, ha vi ej
funnit någon utländsk modell.
O. Lindblad är, som sagdt, den ende
hos hvilken äro representerade alla de
tolf af manuskript författaren uppstälda
ka-raktererna (dessa beträffa naturligtvis blott
valet af ämnen, icke musikens färg). Nio
af dessa karakterer äro företrädda hos
Udden, åtta hos .losephson, sju hos
Grönhamn, Frieberg, Prins Gustaf och
Söderman. Bland dessa tonsättare kommer
Grönhamn näst Lindblad högst i absoluta
antalet sånger (46), hvaraf största
procenten (15) äro krigssånger, som bekant
en specialitet för Grönhamn. Dernäst
åter kommer Prins Gustaf med 24 sgr,
deraf nära hälften (11) höra under
rubriken ballader och romanser. Så
Josephson, hvars verksamhet i Upsala —
liksom Lindblads i Lund — naturligtvis
orsakade en riklig produktion i denna
konstgren; han har 22 sgr, hvaribland 9
romanser och 5 fosterländska. Derpå
Udden med 20 sgr af alla karakterer,
utom krigs-, dans- och skämtvisor;
Söderinan med 18 sgr, hvaraf ej mindre
än 10 ballader eller romanser; Åhlström
med lika många, hvaribland ej mindre
än 6 dryckesvisor, denne tonsättares
specialitet ; Wennerberg med 17 sgr,
hvaribland de flesta fosterländska (6) och
marscher (5); Nordblom med 14 sgr,
deraf fosterländska (4) och vårsånger (3)
utgöra största parten. Baden af bekanta
namn afbrytes nu genom de bilda mera
obskura P. Pettersson (13 sgr) och G.
Richter (12), samt den något mera kände
F. Hertzman (12), men återupptages igen
af de båda populära Frieberg (11) och
Ceijer (10). Under tiolalet till och med
fem hålla sig de kända namnen .1. A.
Ahlström (7), Dannslröm (5), Heintze (9),
Jacobsson (9), A. F. Lindblad (5),
Sandström (7), Wetterling (5), äfvensom de
väl ej så allmänt kända Beon (5), Beijer
(6), Hultstrand (5), Kjellstrand (5), G.
Möller (6), Palm (5), Wablin (7). Under
femtalet numrera vi endast bland mera
bekanta namn Arlberg (2), Edgren (2),
Hallström (3), Höijer (3). Kapfelman (2),
Lagercrantz (4), Laurin (4), Lewerth (3),
Myrberg (2), N. P. Möller (2), Norman
(3), Randel (3), Rubenson (2), Sjögréen
(1) , Tullberg (1), Westermark (1).
De återstående namnen — för att
nu göra listan fullständig — äro A. J.
Afzelius, .1. N. Ahlström, G. J. L.
Andersson, J. A. Askling, G. och E. Becker,
J. A. Biörck, G. Blomqvist, G. Boije, P.
Boman, G. Book, P. Dahlgren, E. Dflring,
Ekeberg, I. Frodelius, Gille, Gnosspelius,
G. G. Grafström, F. Grahl, B. W.
Hallberg, Hamnström, T. Hansen, G. H.
Hedgren, Emili Holmberg, J. A. Johansson,
W. Jonsson, P. H. Kenmer, J. G.
Kjellberg, .1. G. Lundberg, L. A. Lundh, H.
M. Löhr. Lönngren, H. Möller, A.
Nordlin, .1. Nordström, R. Norén, O. Nyqvist,
Sillen, G. Stolpe, W. T. Söderberg,
Södergren, G. E. Södling, H. och V.
Thun-man, Törnberg, Törnvall, Ullman, A. G.
Virgin, Warholm, P. Westerstrand,
Wi-belius, J. Wiberg, G. F. Wikman, .1. och
P. Öländer, B. Öman.
Tilläggas nu — såsom vi anse rättast
— de i Sverige mer eller mindre
nationaliserade främlingarne Grusell (9 sgr),
Fexer (2), HælTner (10), Jahnke (6),
Kraus (1), Pacius (5), Pratté (1), Foroni
(2) , Du Puy (6) och v. Boom (1), så
stiger den svenska slutsumman i sjelfva
verket till 557 qvartetter af 110
tonsättare.
Och härmed taga vi farväl af vårt
intressanta manuskript. A. L.
En sann virtuos ler åt hvarje oinskränkt
beundran, och smickras blott af berömmet frän
dem, om livilka ban vet att de iifven lin mod
att klandra honom. Lkssino.
–––t–––-
Spohr i London.
’j||’fter sina konsertresor i Italien, Schw.eiz,
mIf* Holland och Tyskland, och sedan han
ett par år varit anstäld såsom
musikdirektör vid teatern i Frankfurt a. M.,
be-gaf sig Spohr 1820 till London på
kallelse af det philharmoniska sällskapet.
Detta sällskap hade ej långt förut
blifvit grundadt af Englands mest
berömda konstnärer på den tiden, Glementi,
John Gramer, Moscheles, Potter, Ries,
Smart, StuinpfT, alla bekanta från
Beet-hovens lefnadshistoria. Det bade till
ändamål att i motsats mot den åt den
gamla musiken egnade föreningen, bereda
rum för nyare, större konstnärers
skapelser, och Spohrs anteckningar meddela
åtskilligt karakteristiskt om London,
hvilket visserligen hör till det förgångna och ’
till anekdotens område men likväl alltid
bar värde såsom betecknande för det
sätt, hvarpå konstnärer behandlades i
verldsstadens sällskapslif.
Spohr hade fått en rekommendation
lill Rolhsehild, bland andra. För att rätt
förstå mottagandet bos denne förutskicka
vi en betecknande tilldragelse från år
1809 i Hamburg. »En rik judisk bankir,
som hört mitt quartettspel berömmas, ville
också dermed regalera sin societé»,
berättar Spohr. »Ehuru jag der ej väntade
mig finna ett sällskap, som kunde vara
särdeles mottagligt för så ädel musik,
lofvade jag komma med det vilkor, att
Hamburgs förnämsta konstnärer inbjödos
att biträda mig. Verkligen fann jag
också ej allenast Andreas Romberg, utan
också några andra utmärkta violinister.
Men då quartetten skulle börja, kom
ännu en fjerde — violinist, och vi märkte
nu till vår förvåning hur värden hade
bjudit. Såsom god räknekarl visste han att
fyra beholdes till en quartett, men icke
att ibland dessa borde finnas en altviolist
och en violoncellist.» Vid afskedet sade
värden i det han räckte fram fyratio
speciethaier: »Jag hör att ni ger ännu
en konsert, skicka mig fyratio biljetter
till; jag har visserligen nästan alla de
de andra qvar, men vill taga några nya
derjemte.» Upbragt öfver
penningekar-lens taktlösa beteende lät Spohr honom
stå der förlägen och skamflat inför sina
gäster, och vände honom ryggen.
En lika löjlig historia berättar Spohr
från sin ankomst till London, då han
personligen ölverbragte sitt kreditbref och
en rekommendation från Rolhsehild i
Frankfurt till dennes broder i London.
»Efter det Rolhsehild emottagit båda
brefven och flygtigt genomögnat dem,
sade han til! mig i nedlåtande ton: »Jag
ser just här (pekande på Times), att ni
gjort er sak ganska bra. Jag förstår inte
musik. Min musik är den här (slående
sig på penningfickan), den förstår man
pä börsen!» hvarpå han gapskrattade ät
sin qvickhet. Derefter tillkallade han en
kontorist, gaf honom kreditivet och sade:
»Lemna åt den här herrn hans pengar.»
Sedan gjorde han en nick med hufvudet,
och audiensen var slut. Men då jag re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
