Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framför alt i föredraget af Goltermanns
stycke. Konserten fick ett siirskildt
intresse genom några af fröken Ohrström
på ett synnerligen varmt och förträffligt
sätt framförda sånger af W. Svedbom,
hvaribland två voro nya och utmärkte
sig för en målande karakteristik, sångbar
stämning och värdadt pianoparti.
Slutligen behöfva vi blott öfver Stora
teaterns Lutherkonsert, för hvars program
redogjordes i förra numret, inregistrera
det allmänna omdömet att den utfördes
på ett sätt, värdigt den högtidliga dagen,
om än man med rätta anmärkt att fru
Ed lin g i oratorisk sång borde föredragas
framför fröken Ek. Af Mendelssohns
Lohgesang väckte företrädesvis allegrettot,
duetterna (hr Od man, fröknar Ek och
Janson), samt slutkören anklang.
Annars hör detta stycke väl till
Mendelssohns allra starkaste, men är för öfrigt
skrifvet icke för något Lutherjubileum
utan för en Gutenbergfesl, hvarför
säkerligen blott bristande tid vållade alt icke
något mera direkt för dagen passande
arbete upptagits. 1 Baclis vackra svit
väckte nu liksom för fem år sedan hr
Books solo särskildt bifall. Af
förekommen anledning vilja vi nämna, att vår
anmärkning i förra numret rörande
klarinettens frånvaro hos Bach icke afsåg
något som hälst klander mot hr
Norman, hvilken då han 1878 första gången
upptog denna svit utan tvifvel följde en
allmänt godkänd upplaga. Ett faktum
förblifver emellertid, att klarinetten var
ett för Bach fullkomligt okändt instrument
(den var till och med ännu för Mozart
ett obekant orkesterinstrument ända tills
han kom till Mannheim 1777), och har
densamma möjligen af Mendelssohn
bifogats samtidigt med dennes arrangement
af trumpeterna. A. L.
Då Luther och lians medhjelpare —
berättar Ahr. Mankell — till kyrko-koraler
upp-höjde profana tondikter, så antyddes vid en livar
af ileras nya psalmdikter på hvilken gammal
melodi den borde sjungas. De äldsta
reforma-tionspsahnerna ega af denna anledning sällsamma
öfverskrifter, t. ex.: Lofvom Gud, I kristna! i
broder Yeits ton (melodi); Nu hör till, du kristna
folk! i buxbomstonen; O Gud på himmelens
thron, i tonen: Skynda dig, Greta; O Jesu,
sanner Guds son, i franska konungens ton, o.
s. v. Ofver andra andliga sånger star: I
Frauen-lohs ton; i Hans Sachs’ klingande ton; i tonen:
Jag gick mig att spatsera; i tonen: Jag stackars
Hicka pryder mig; i tonen: Kosina, livad du
förändrat dig; eller: Göken föll och slog sig
ihjäl; Jag red till dansen; Hvart tager jag
vägen, jag dumma stolle; Herr Hiittensam hade
en dräng, o. s. v.
På en teater hade man anmält till
uppförande en ny operett. Några dagar före
representationen infann sig hos teaterrecensenten i ett
stort blad en okänd man och bad honom mycket
enträget att icke handskas for hardhändt med
det nya stycket. Kritikern granskar mannen
från topp till tå och frågar: »Ar ni
författaren?» — »Nej!» — »An komponisten då?» —
»Nej!» — »Debuterar ni kanske i stycket?» —
»Nej, icke det heller.» — »Ni är hvarken
författare, komponist eller skådespelare, hvarför
Killer ni då förbön för stycket?» — »Jag är
direktörens bankir.»
Ceterum censeo.
det krig vi öppnat mot den dåliga operetten,
och som vi oförsonligt ämna fullfölja, skola vi
bland annat tid efter annan kasta en blick pa
den följdriktighet, hvarmed den stora pressen
motarbetar denna »konstart», af alla in abstraeto
erkänd såsom en kräftskada (ehuru in concreto
oftast på det varmaste omhuldad). Vi ha för
dagen att bjuda på några paralleler ur N. D.
A. Kursiveringen, som blott är afsedd att
framhålla konseqvensen mellan den föregående —
d. v. s. af resp. teaterdirektör dikterade — puffen
och det efterföljande, af tidningens recensent
af-gifna omdömet, är gjord af oss.
N. D. A. n:r 251 suger: »Mindre teatern
uppför, såsom vi redan nämt, om måndag f. f. g.
Lilla Faust (Le petit Faust) af Cremieux och
Jaime. Musiken är af den populäre tonsättaren
Hervé. Stycket är, som l>ekant(!), en lyckligt
utförd parodi på Gounods populära opera Faust.»
N. D. A. n:r 254 sägor: »Orsaken (till
styckets framgång i Paris) torde ligga temligen
förborgad. Styckets »handling» erbjuder dock
åtskilliga rätt lustiga pointer, men iir i det hela
så lösligt sammansatt, att en redogörelse
derfor knapt är möjlig. — Musiken af Iiervé
iir temligen obetydlig.»
Må N. I). A. ieke förtörnas, det iir ieke vi
som tala, det är tidningen sjelf.
Breflåda.
iijgieticius. Här. — Ni har säkerligen rätt.
Naturligtvis var det bara dåligt lynne hos
vår Figaro, öfver att i Sv. Musikt. n:r 17 hafva
blifvit beslagen med en lögn, som kom honom
alt förneka en af mcimiskans dyrbaraste och af
Figaro — när det gäller honom sjelf — kraftigt
häfdade rättigheter, sjelfiörsvaret, hos en
redaktör, som icke gjort annat än sin oeftergifliga
pligt i att freda sin tidskrift för orättvisa
beskyllningar från en ensidig broschyr. Svårare
iir det att förstå, hvarför Figaro synes vilja söka
sak med förf. till »Om Wagnerismen», för det
att en anmälare yttrat sig fördelaktigt om denna
bok på en tid, då förf. icke var tidskriftens
redaktör. Ar det Figaros mening, att en
författare af pur blygsamhet icke ens bör skrifva i
samma organ der nugot hans eget arbete blifvit
berömdt, så måste väl de Hesta våra bokförfattare
taga afsked från den periodiska pressen. — Men
vänder man om bhulct, så linner man
förklaringen. Figaro har tydligen velat ännu en gang
blöta och stöta sin ganda skinnpels, d. ä. sina
lixa idéer rörande »kompilat», enkom blott för
att på tredje sidan i samma n:r fä gifva en
liten lektion i sättet lmruledes man skall skrifva
musikhistoria utan att kompilera ens efter
verkligheten. Der förekommer näml. en liten
förtjusande idyll, beniimil »Mozarts fiol», hvari
man far veta, att den store tonsättaren
komponerade sitt odiklliga Reipiiem för blott några
och fyrtio år sedan, under en kort stund,
tre ilagar före sin död, samt sittande och
spelande fiol på en stol utanför en viss hr
Rutt-lers (?) kuriositetsmagasin i Wien pa gatan
Saint Joseph (?). Da man nu betänker att
Mozart dog redan för 92 år sedan den 5 dec.,
dess förinnan låg 14 dagar till sängs, samt
höll på med Requiem i en månads tid utan
att iindå få det färdigt, så måste det erkännas
att Figaros egen musikhistoriska lärospån
visserligen ieke alls är något kompilat, utan en i
sanning storslaget originell anka, framfödd af
ett gigantiskt förakt för tid och rum i förening
med ett hjertröraiule förtroende till den
okunniga hopens förmåga att smälta »literärt
lnarkt-schreieri».
En konstnär lät en gång höra sig vid
hof-vet. Då han hade slutat sitt föredrag, kom
fursten bort till honom och sade: »Jag har hört
Liszt», — den lycklige virtuosen bockade sig —
»jag har hört Thalberg», — han bockade sig
ater, — »men såsom er har jag ännu aldrig
sett någon svettas.»
–––»–––-
Från in- och utlandet.
Tli. Lindström bjuder under sina blifvande
konserter för kammarmusik på en hel mängd
intressanta noviteter, af Benvald (septett),
Svendsen, Gade, Mozart (Divertimento), Ratl (Schöne
Miillerin), Bargiel (op. 15 h), Herbeck (op. 9),
Saint Saéns (septuor), Godard (op. 33), Bazzini
(op. 75), van Evsden (sextett), Tschaikowskv
(op. 11) m. m. och på följande instrument jämte
stråkar: orgel, harpa, piano, Höjt, oboe, fagott,
klarinett, horn, trumpet.
––+––
Göteborg d.
I går gick vår enkla Luthersk’msert af
stapeln, och pä lördag biträder sångsiillskapet vid
festgiidstjensten i domkyrkan, då bl. a. »Gloria»
af Palestrina kommer att utföras, dessutom Hera
koraler af Luther med Baclis sättning.
Konserten var sä talrikt besökt, som lokalen kunde
rymma. »Vinet»» syntes slä mest an, om man
får döma af applåderna.
Graboiv har tvenne gånger låtit höra sig
och skall om lördag ytterligare gifva en
konsert. Hon blef tyvärr på ett ganska taktlöst vis
kritiserad i härvarande Göteborgsi>ost. Nog hade
han rätt i några af sina anmärkningar, men här,
som vanligtvis all möjlig och omöjlig »smörja»
lierönimes och höjes till skyarne, borde man väl
ej så skarpt nagelfara en så god sångerska som
Graboiv iir. Hon är naturligtvis hufvudsakligen
scenisk sångerska och den ultra fransyska nmsik
hon nu föredrager pä sina konserter gör mer
eflekt från scenen än i konsertsalen.
Sällskap för den svenska qvartettsangen.
På inbjudning hölls den 2 dennes i
Frimurarelogens nedre sal ett sammanträde i ändamål att
bilda ett sällskap för befrämjande af inhemsk
komposition af Herstämmiga sånger för
mansröster. Efter ett föredrag enades man snart om
att bilda ett sällskap för sången efter
musikföreningens föredöme, hvarefter diskuterades några af
inbjudame framlagda hufvudgrunder för
siillska-pets organisation och blifvande verksamhet. Man
beslöt sålunda att föreningen skulle bli central
för hela Sverige och omfatta möjligen blifvande
filialer i landsorterna, att föreningen skall anordna
årliga täflingar med pris för
sångkompositioner samt konserter, der de prisbelönade [-kom-]iositioneraa-] {+kom-
]iositioneraa+} komme att utföras; att föreningen
skall på sitt förlag utgifva de samma och andra
deraf förtjenta sånger samt härför utse en
pröf-n i ngsn iimd af sakkunnige. Till att utarlieta
stadgar m. m. utsågs en komité.
Violinisten Ur Franz Fritlberg med fru
konserterar i Vesterås, Eskilstuna, Linköping och
Visby, hvarefter södra Sverige besökes. Vid
jultiden lär konstnärs{iaret vara att äterviinta till
hufvudstaden.
Fröken Grabows konserter i Göteborg
hade fvlt Stora teaterns salong med en
intresserad oeji tacksam publik. Bifallet var stormande.
Afven den unge pianisten herr Meissner vann
ett välförtjent erkännande.
Konserten i Kristianstad den 3 dennes
var af ovanligt stort intresse, i det att
Kristian-sUids musikvänner blefvo i tillfälle att höra en
ung sångerska, hvars ovanliga anlag tyckas
garantera en löftesrik framtid. Fröken Sigrid
Arnolilsons röst är icke stor eller särdeles
kraftfull, men den är klangfull och sympatisk,
hvartill kommer, såsom något väsentligt, ett
oklanderligt och älskvärdt föredrag. Bäst är
fröken A. i folkvisan; i denna genre är hon i
tillfälle att lata allt det ungdomsfriska,
känslofulla och skälmska, som tvekas karakterisera
hennes skaplynne, komina till sin fulla riitt. Att
hon tog publiken med storm bevisas af de lifiiga
applåder, som följde efter livarje nummer. Herr
Willi. Lundvik har länge gjort sig känd såsom
en framstående baryton. N. Sk. P.
På initiativ af musikvännen och tonsättaren
major W. Lagercrantz har ett nytt musiksällskap
bildats i Kristianstad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
