Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING. 173
ilan stod i dörren ropade lian efter mig: »Ni kan också någon gång komma ut ocli äta middag hos mig på milt
landsstålle!» Några dagar derefter skickade också madame Rotliscliild en bjudning. »Men jag gick ej dit, fastän bjudningen upprepades ännu en gång.» Den
rekommenderande brodern var den samme, som i sin salong gjorde en presentation i
följande ordalag: »min nevö, herr
Oppen-heim, målare, men lian är icke
behöf-vande!» Spohr hade med sin sångscen och en soloquartett med ens vunnit det
allmännaste bifall och kände en synnerlig tillfredsställelse öfver att den gamle Viotti, som frän förstone varit hans förebild och en gång var uppmanad att bli hans lärare, yttrat sig i mycket berömmande ordalag om honom. Så var han snart en
mycket eftersökt person i jättestaden, men fick vid olika tillfällen lära känna
engelsmännens ästetiska och moraliska
bildningsgrad synnerligast i livad som rörde hans konst. »De flesta af mina lärjungar saknade talang och flit, och de lälo sig undervisas af mig endast för att kunna säga sig vara lärjungar af Spohr»,
berättar han. En berömd läkare ville en gäng alt Spohr skulle profva hans många violiner. Spohr gjorde detta, profvade dem alla noga och fann att den, som den gamle fryntlige herrn betraktade med de
ömmaste blickarna, också var matadoren i hela samlingen. Vid afskedet öfverräckte den hvithårige gubben under en djup bugning en fempundsnot åt honom. Spohr lade papperet på bordet och tryckte
handen på .gubben. Men denne följde
honom ända ut på gatan och sade med synbar rörelse några ord till kusken. De lydde i öfversättning: »Der kör du en tysk, som är en äkta gentleman, för
honom välbehållen hem, det råder jag dig till!» Om den ringa uppskattningen af
konstnärer, och särskildt »fiolgnidare», i
socialt hänseende, och hvilket i någon mån urskuldar de der penningsnobbarna,
känner man tillräckligt från Haydns och Webers lif. Men Spohr har just i
London meddelat de tongifvande kretsarne en lektion äfven i detta afseende, hvilket ställer honom omedelbart vid sidan af Beelboven, hvilken först af alla i egen person tillkämpade en konstnär hans fulla sociala likställighet. Han såg sig snart figurera på
säsongens alla konsertprogram men kunde icke besluta sig för att äfven uppträda i
privata kretsar, emedan konstnärernes
emot-tagande der förekom honom alltför
ovärdigt. Dessa fingo nämligen aldrig sluta sig till sällskapet, utan måste efter sitt föredrag genast lemna salongen. Spohr med fru (utmärkt harpspelerska och
pianist) blefvo emellertid bjudna till
konungens bröder, af livilka en var förmäld med en hertiginna från Meiningen. Då nu en lakej ville föra in dem i rummet, der de andra musikerna väntade,
öfver-lemnade Spohr åt sin tolk violinlådan och gick med sin fru vid armen rakt upp för trappan. Utanför salongen nämde han sitt namn för den der posterande lakejen, och då denne dröjde att öppna, gjorde han min af att vilja öppna sjelf. Straxl ryckte lakejen upp dörren och
uppropade konstnärens namn. Hertiginnan reste sig genast, efter tyskt bruk, och förde konstnärens fru till damerna. Äfven
hertigen presenterade Spohr för hofherrarne efter att ha yttrat några vänliga ord till honom. Splior märkte dock snart, att betjeningen ignorerade honom. Hertigen vinkade åt hofmästaren och genast lilef äfven konstnärsparet serveradt med
för-friskningar. Då nu konserten skulle börja, lät hofmästaren efter programmet upphämta konstnärerna. De framträdde med
notblad eller instrument och helsade med en djup bugning, som dock endast
besvarades af hertiginnan. Det var eliten af Londons konstnärer, och deras
prestationer voro nästan alla af utmärktaste slag. Men detta syntes det förnäma sällskapet ej känna, ty konversationen afbröts ej ett ögonblick. Endast dä en mycket
omtyckt sångerska uppträdde, blef det
något lugnare, och man hörde några sakta bravorop. »Jag harmades mycket öfver denna vanvördnad mot konsten och än mer öfver konstnärerna, som nöjde sig med en sådan behandling, och jag hade stor lust att ej spela», berättar Spohr vidare. »Jag dröjde derför, när
ordningen kom till mig med afsigt sa länge, till dess" hertigen, sannolikt på en vink af sin gemål, sjelf bad mig spela. Nu först lät jag genom en lakej upphämta min violinlåda och begynle mitt föredrag utan alt förut göra någon bugning. Alla dessa omständigheter måtte ha väckt sällskapets uppmärksamhet, ty under mitt föredrag herskade stor tystnad i rummet. Då jag slutat, applåderade det hertigliga paret och gästerna instämde. Nu först gjorde jag en bugning till tack. Slraxt derpå slutade konserten och musikerna drogo sig tillbaka. Hade det redan väckt sensation, att vi slutit oss till sällskapet, så stegrades denna ändå mer, när man såg att vi äfven stannade till supén och behandlades med stor utmärkelse af det hertigliga paret. För denna oerhörda uppmärksamhet hade vi väl att tacka den omständigheten, att hertiginnan i sitt fädernehem i Meiningen varit vittne till det goda mottagande vi der rönt. Äfven hertigen af Sussex utmärkte 111ig mycket och underhöll sig länge med mig.» Så gaf Spohr äfven här, genom sin ur medvetandet af eget värde härflytande värdighet, signal till ett mera passande mottagande i socieleten af verkliga
konstnärer. Musik. Wochenblatt klagar öfver att operan i Berlin eger åtskilliga brister, och tillägger
ironiskt: »Men i stället ega vi nu här t va teni|iel för operetten, och sålunda skall väl nu Berlin snart verkligen fortjena namn af en verhlsstad.» — Tänk livad Berlin då är efter sin tid mot
verlds-staden Stockholm, som redan har tre
operett-teatrar! Från scenen och konsertsalen. Jf^on 7 dennes afslulade signor Brogi “eiär3 sill gästspel härstädes med andra uppträdandet i scenen ur Verdis Don Carlo, elt högst intressant stycke, som med rätta kallats en förstudie till Aida, ehuruväl Verdi nog äfven tidigare dä och då visat sig kunna skrifva sant dramatiskt, t. ex. i Trubadurens Miserere eller
Rigo-letlos qvartett. Om hr Brogi såsom
markis Posa visade sig mäktig af en nobel och känslofull uppfattning af en sant mensklig situation, så visade han sig åler såsom Rigoletto kunna skänka
relativt intresse äfven ät en kemiskt
hop-destillerad karikatyrmenniska. Den ena som den andra uppgiften vitnar om lians mångsidighet och höga konstståndpunkt, och hoppas vi att han i ett och annat varit en föresyn för de våra, t. ex. i uppfattningen af snabbare tempi och i behandlingen af recitativet. Denna behandling hör till vår
operas svaga punkter, egentligen dock i fråga om seccorecitativet, hvilket märkes bäst i den 1111 vedertagna anordningen alt sjunga Figaros bröllop med recitativisk dialog. Gerna skall erkännas att våra artister bärutinnan gjort stora framsteg mot förr, dock vållar denna anordning ännu ett synbart tvång, som återverkar till en viss matthet i det helas utförande. Åtminstone hvilade en sådan matthet
öfver föreställningen den 7 dennes och
bidrog kanske äfven till mattheten i fröken Wahlenkamps debut, som i sängen var välljudande, men mycket svag, i spelet deremot röjde en viss rutin och scenvana. Stora teaterns piéce de résistance är annars Midsommarnattsdrömmcn, hvaråt vi på annat ställe i tidningen egnat en artikel, och har man allmänt och med rätta prisat det särdeles lyckliga utförande och den nya glänsande uppsättning, som kommit detta härliga alster af Shakspeares ocli Mendelssohns förenade’ snillen till del. Önskligt vore om allmänheten bättre visste sentera och uppmuntra så lofvärda bemödanden från k. teaterdirektionens sida. Men när man offrat sina pengar på operetter, basarer, dilettantkonserter och trollkarlar, så har man naturligtvis icke råd att bestå sig en konstnjutning. Till konstnjutningar af äkta slag hör hr Poppers violoncellspel. Enär denne artist redan 1881 första gängen väntades hit, intogo vi då i vårt 1-jnli nmmner ett porträtt jemte biografi, skrifven af vår danske korrespondent, och kunna vi
således dit hänvisa. Helt visst skola de, som här nu hörde honom å ilen mindre lämpliga lokalen WG, underskrifva vår korrespondents entusiastiska loford och önska att få förnya bekantskapen. Vi önska detsamma — och spara våra
utförligare omdömen till dess. En mindre renommerad violoncellist, men som genom sin säkra ton och silt ärliga spel vunnit hufvudstadspublikens sympatier, är fröken Lagerwall, hvilken på sin konsert hade att glädja sig åt ganska talrika åhörare och lyckades väl,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
