Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lat »diabolisk», stort uppseende.
Särdeles gäller dettrf om hans föredrag af
Pa-ganinis kompositioner, hvari han är
specialist. Detta läter sig lätt förklaras
deraf, att hans fader i sina yngre år
mycket ofta hört Paganini, ja till och
med en längre tid följt efter honom på
hans resor och studerat hans spel, och
den på detta sätt vunna erfarenheten
sträfvade han sedan att så mycket som
möjligt bibringa sin son. Såsom bekant
föredrog Paganini sina kompositioner på
helt annat sätt, än de sedan trycktes;
och just detta spelsätt är det som
Fridberg med sin faders hjelp tillegnat sig.
Till slut kan också nämnas att Franz
Liszt stått fadder till vår hjelte, hvilken
sedan sitt förra besök här förlidet år
ingått äktenskap med den honom då
följ-aktiga, talangfulla pianisten Gertrud Meyer.
A. F. Lindblad som
instrumentalkompositör.
"jlPtt inför en svensk Musiktidnings
c-,;. 3 läsare framhålla hvad A. F.
Lindblad varit, är och kommer att förhlifva
som representant för den enkla visan och
sången inom vårt land, är så mycket
mera öfverflödigt, som, då svensk tonkonst
inom detta område kommer på tal (vare
sig här hemma eller i utlandet) L:s namn
nämnes främst. Icke desto mindre
förekommer det nästan som om man med
erkännande af denne store mans visor,
hans poetiska »Drömmarne» eller
romantiska »Om Vin terq väll»,
inelu-sive operetten »Frondörerne», ville
begränsa hans betydenhet som tonsättare;
med ett ord, man tyckes för hans
för-tjenster inom vokalområdet alldeles glömma
hort dem han eger äfven som
instrumentalist. Har någon dödlig fått på sin lott
det man kallar snille, sä uppenbarar sig
väl denna gudaskänk ej blott ät ett håll
af en persons verksamhet inom skön
konst, utan yttrar sig sannolikt i allt hvad
han företager sig. Lindblad var
onekligen ett snille, och vi hedrade icke hans
minne om vi blott och bart höllo oss till
hans författareskap i det läck, som
visserligen mest låg i öppen dag. Under
hans langa lefnadsbana, och till och med
under den sista perioden deraf, då de
kroppsliga förmögenheterna alltmer
försvagades, bibehöll han sina själskrafter
oförminskade, sin skapande musikaliska
ande lika spänstig och fruktbringande
som förr, och det var icke allenast visor
han pä sistone skref, utan ock arbeten i
större form, violinrjvartetter, sonater m. m.
Afsigten med denna uppsats är nu
att göra vår musikälskande, bildade
allmänhet uppmärksam pä den plats
Lindblad i sin totalitet intager inom vår
musikhistoria, icke blott som känd och
erkänd sångkomposilör. Vid bedömandet
af lians instrumentalmusik må man dä
ihägkomma tvenne ting: tidpunkten under
hvilken han skref sina först utgifna saker,
och den orubbliga konseqvens i smak-
rigtning som han alltigenom visar sig
ega. .lemte Felix Mendelssohn
utgången ur den stränga Zelterska skolan,
bevarade Lindblad mer än sin studiekamrat
och vän intrycket af det klassiska
elementet inom tonkonsten, icke så att
förstå som skulle Mendelssohn i den mest
aflägsna grad ringakta detsamma. Den
senare hade emellertid, som hvar man
vet, redan lyssnat till och inom sig
upptagit den gryende tyska romantiken med
Carl Maria v. Weber som förnämste
banerförare; på Lindblad som
instrumentalförfattare blef under hela hans lifstid
denna romantik utan märkbart inflytande.
Hans symfonier och hans kammarmusik
förete egendomligt, sjclfständigt innehåll,
men i sträng klassisk form, och i
allmänhet sä litet modern snitt som
möjligt.
Från trycket utgaf Lindblad på Schotts
Söhne i Mainz förlag två Duos för
Piano och Violin, op. 9 i G, op. 11 i D
samt, emellan dem, en Trio op. 10 för
Pianoforte, Violin och Viola, alla dessa
verk i partitur, samt en Symfoni (i G)
dess värre tryckt blott i orkesterstärmnor.
Om någon af violinduetterna härstädes
någonsin blifvit offentligt spelad, har sig
artikelförfattaren icke bekant; Trion
uppfördes under stort bifall för en del är
sedan på qvartettsoaréerna i
Vetenskapsakademiens lokal. Den är ett präktigt
verk, som står der alldeles enstaka inom
hela musiklitteraturen. Älven duetterna,
med sina här och der inströdda
recitativsatser, imponera genom den känslighet
och lina grazie som är L. så egen och
äro mästerligt utarbetade. I
G-durs-du-etten tilltalar må hända det skälmska,
innerliga Allegrettot mest, i den i D det
ystra Scherzot i Beelhovenstil.
G-dur-Symfonien (op. 19) gafs i
Leip-ziger Gewandhaus 1839. Schumann
säger derom i sina skrifter:
»Kompositören är en svensk, och i
dessa blad redan med utmärkelse
omnämnd för sina sångkompositioner. Jag
hade före hörandet gerna lärt känna hans
verk. Deri tinnes mycket arbete, plan
och tanke, och mycket af de blygsamma
företräden, hvaraf publiken icke vill
veta. Kännarnes deltagande har
utlänningen med sin symfoni säkerligen
vunnit; att förVärfva sig publikens utan
att afstå från allvaret i konsten, låter nied
lycklig insigt lätt förena sig.» Detta
erkännande af nyromantikern Schumann,
som under denna tidpunkt »lefde och
väfde» i Ghopin, är betecknande, och
gäller som rekommendation åt verket, om
någon sådan ens behöfves. Första
satsen till denna Symfoni tinnes fyrhändigt
arrangerad i en numera knappast
åtkomlig samling af vokal- och
instrumentalmusik benämnd »Nordmannaharpan», der
äfven Edvard Brendlers symfonisats i
F moll är till finnandes.
Utom dessa nu uppräknade
instrumentalarbeten af Lindblad existera i
manuskript, utom ännu en symfoni i D, tvenne
Violinqvintetter, en i F och en i A, och
hvaraf den förstnämnde antages blifva
publicerad genom »Musikaliska
konstföreningen». Denna qvintett omarbetades
och utfördes för nära 30 år sedan i De
la Croix’s sal på en af de
kammarmusikaftnar som dä egde rum med
Wilhelmina Neruda i spetsen. Ett
herr-ligt, djuptänkt Adagio förekommer deri.
Om A-durs-qvintelten har artikelförfattaren
ingen annan notis, än att den blifvit
privatbil spelad redan 1829. Dcremot
förunnades mig nöjet alt genom enskilda
relationer få lära känna icke mindre än
sju efterlemnade violinqvartctter af
Lindblads hand, samt dessutom flere sonater
för piano och violin, samt öfver hundra
smärre stycken för piano solo.
Qvartet-terna äro af författaren sjelf fyrhändigt
arrangerade, och så omsorgsfullt satta i
partitur med varianter, att man kan
bestämma sig för den ena eller andra
läsarten. Enskilda satser förekomma i
dubbelt antal, liksom ville författaren at
åhöraren lemna valet fritt dem emellan.
Tyvärr antecknade L. på senare tiden
icke opustal, ej heller linnas data
upp-gifna angående hvarje verks födelseår.
Vid en kommande samlad upplaga af
dessa kompositioner, måste man hålla sig
till enskilda, naturligtvis alldeles
tillförlitliga meddelanden i detta hänseende.
Pianostyckena äro en verld för sig, och
skola, när de en gäng blifvit
offentliggjorda, väcka beundran. Lindblad
förefaller här i sin tvästämmiga sals som en
modern Sebastian Bach.
Att för öfrigt tillåta sig något
detal-jeradt omdöme om något som ännu
befinner sig i manuskript är, så frestande
detta än kunde vara, måhända icke i sin
ordning. Att i förväg förkunna hvad
som i en stor mans musikaliska
qvarlå-tenskap existerar, och göra vår allmänhet
derpå uppmärksam var, som redan sagdt,
ändamålet med denna uppsats. Mätte
välmeningen icke illa upptagas.
L. N.
–––-«–––
Positivspelarne i London. Medlidande utan
föregående mycket noggrann undersökning äir
öfver hufvud taget ingenstädes sämre anbragt lin
i England och i all synnerhet i denna
millionstad London. Jliir tinnes sedan liere är tillhaka
ett sällskap italienske positivspelare, som vandra
frän gata till gata samt hela dagen och lialfva
natten låta sina instrument ljuda framför husen,
således pä en och samma gata ofta 8 till 10
gånger, till odräglig öronpina tor åhörame.
Mänga klagomal hafva förnummits hiiröfver, men
så ofta dessa blefvo af allvarligare slag, hette det
alltid: missunnen doek ej dessa stackars italienska
gossar och flickor deras surt törviirfvade inkomst.
I synnerhet original-italienskorna med de
pittoreska hufvudkliidenn och tröjorna hade
befolkningens sympatier, hvilket ock gjorde, att en
hel koloni af dylika ömuplagoandar slog sig ned
här. Af en polisransakning i anledning af en
stöld har det emellertid till alla mcdlidsannncs
utomordentliga öfverraskning framgått for det
första, att dessa stackars menniskor dagligen
inkassera omkring ett pund sterl. pennyvis, vidare
att flickorna med de vackra hufvudbonaderna ej
äro några italienskor, utan engelska tjenstefliekor,
livilka i dussintal lefva tillsammans med de
italienske karlarne och af dem låta utkläda sig
till landsmaninnor. Efter dessa upplysningar
har medlidandet med de stackars af jmsitivspelet
pinade öronen tilltagit, under det medlidandet
med positivspelarne är i aftagande. — Gifve Gud
att vi kunde säga detsamma i .Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
