Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S V E NSK MUSIKTIDNING. 179
Franz Berwalds Estrella de Soria. Klaverutdrag af komponisten. denna Musikaliska konstföreningens nyaste förlagsartikel vilja vi liär egna en särskild uppsats, i likliet med hvad vi förut gjort ät Södermans messa. Det vigtigaste musikförlaget i Sverige kan göra anspråk pä en sådan
uppmärksamhet, liälst dä detsamma bjuder på verk, livilka såsom de nämda äro livar i sin art det märkligaste, svensk tonsättning någonsin frambragt. Vi vilja dermed ieke säga, att
Berwalds Estrella är i alla afseenden den hästa opera vi ega. För nutidens raskt pulserande scenik förefaller hon onekligen pä somliga ställen, med sina oupphörliga Da capos oeh täta rosalier, något
gammalmodig, och måhända hade hon 1862 på Stora teatern gått mer än 5 gånger och hållit sig längre än blott mellan 9 och 28 april, i fall tonsättaren hade i den då redan 20 år gamla kompositionen kunnat besluta sig till en grundligare — vi vilja ej säga omarbetning, ty sjelfva arbetet är förträffligt — men blott helt enkelt strykning af vissa dramatiskt
onödiga nuunner, tröttande repriser eller
föråldrade fraser. Sådana stycken som n:r 2, 4, 11 äro, om ock i sig rätt vackra, fullkomligt öfverflödiga för handlingen, och äfven qvartetlen n:r 27 fördröjer
densamma onödigtvis samt borde ersättas af en ytterst kort recitativisk scen. Äfven i det öfriga kunna åtskilliga förkortningar lätt verkställas och detta, såsom nedan skall visas, till fromma för det helas
njutbarhet, hvilken i alla fall dess värre är starkt äfventyrad genom den mer än
lof-ligt fadda och banala texten, ett
bedröf-ligt machverk af en produktiv österrikisk medelmåtta, Otto Prechtler, hvilken
emellertid visat sig kunna skapa bättre
li-bretter (t. ex. Diana von Solanges). Men likafullt och trots dessa olägenheter slår det fast, att ingen gifven svensk opera innehåller så mycken verklig, stortänkt och genialisk musik, som Berwalds Estrella de Soria. 1 den bredt framrullande uvertyren väcka företrädesvis två tema
uppmärksamhet, af livilka det ena sedan helinnes ingå i Estrellas stora aria n:r 8, det
andra återkommer i Zulmas aria n:r 25 samt ytterligare vid operans slut.
Härigenom antydes att konflikten gäller dessa båda qvinnor, af livilka den senare
lyckligt utgår med seger ur den förras
svartsjuka mordförsök. Zulmas tema är
sålunda till och med nästan ett ledmotiv, ehuru visserligen ej pä det modernt
wag-nerska sättet. Början af första akten skildrar lifligt och pikant — nästan ä la Den stumma — ett castilianskt lägerlif med segerkör af soldater och saluanbud af utropare och försäljerskor. Det hela utvecklar sig dock ej med en Aubers snarlyndiga raskhet, utan med en Berwalds symfoniska bredd; huru mycket i sjelfva verket den rent
musikaliska synpunkten för denne varit bestäm- mande, synes af stället »Ja gläd dig tappra skara», hvilket B. låter inträda i moll — en mera rent musikalisk kontrast än
trogen texttolkning. Efter en vacker men som sagdt öfverflödig romans af en
blomsterflicka, uppträder Estrellas tjenare Diego förklädd, för att utspeja hennes officielt tillerkände älskare Salvaterra, hvilken nu emellertid förälskat sig i den fångna
moriska furstinnan Zulma. Diegos parti är hållet i buffastil, alt igenom lifligt och lyckligt karakteriseradt, i alla händelser viila bättre än Sambranos, Estrellas
före-gifne och Salvaterras verklige vän, en person som i texten skall vara på något osmakligt sätt komisk och derför i
musiken blifvit fullkomligt färglös. 1 nästa n:r uppträder segerherren Salvaterra sjelf, som i trots af soldaternas jubelhelsning är svära plågad af sina kärleksqval.
Åhöraren tycker att dessa äro skäligen
sentimentala och skyndar otålig igenom detta öfverflödiga, men i sig vackra och äkta Berwaldska larghetto till följande duo, som erbjuder större intresse. Zulma skänker sin besegrare ett skärp till tack för hans mildhet; derpå sjunga häda en vexelsång (andantino, en underbart originel melodi med sextaktig periodik och Berwalds
egendomliga, rikt skiftände harmoni) samt förena sig slutligen i ett duettallegro, som mer än något annat styrker hvad ofvan sades om repriser och rosalier och
förefaller som en gengångare från förra
århundradet. med sina långdragna seqvenser af tersgångar, underminerade af en basso continuo. De älskande lemnas god tid att fråssa i sina känslor, men slutligen ölverraskas de dock af en äldre
pretendent på Zulmas hand, moren Muza, som nu kräfver sin utlofvade frihet alt få jämte Zulma återvända hem. Salvaterra
till-städjer detta, men Zulma qvarstannar frivilligt hos honom, hvaröfver Muzas svartsjuka vaknar. Denna trio innehåller stora musikaliska skönheter, särdeles i larghettot, som med sin motiviska
konse-qvens nästan förefaller som en Händelsk oratoriesats; men den är åter väl uttänjd och saknar dramatisk kläm, åtminstone i Muzas parti, hvars svartsjuka musikaliskt förefaller alt för gemytlig i jämförelse med de vilda orden »Vid afgrundsandars här» etc. Tanken att vid slutet af allegro molto åter inrycka några takter af
larghettot är lik Berwald, och skulle göra sig förträffligt — i en symfoni. Här har nu text författaren inskjutit en scenförändring blott för att få
presentera Estrella och låta henne befalla
Sain-brano att bortröfva Zulma, hvarefter första dekorationen återkommer ä nyo blott för finalens skull — en anordning som vitnar om textförfattarens barnsliga otymplighet i fråga om scenisk teknik. Men man glömmer här alldeles librettisten för
tonsättaren, som i dessa nummer skapat verkliga praktstycken. Estrellas hela parti är oförlikneligt, åtminstone får man gå tillhaka till den äldre operans väldigaste namn på lidelsefulla qvinnor, en
Semira-mis, Medea, Nattens drottning, Elvira, kanske ock Spohrs Kunigunda utan att ändå lyckas hopsamla alla elementen till denna kolossala koloraturtyp, ty Berwald är nog sjelfständig för att alltid bevara en originalitet för sig sjelf. Och fullt utprägladt konseqvent är denna karakter äfven hällen: -man jämföre blott vissa
motiv i första arian med dem i operans
tragiska slutscen, man jämföre triolerna i denna scen med dem i Estrellas andra, mera briljanta aria, man jämföre slutligen de suckande pauserna i båda ariornas första satser, äfvensom hela koloraturens art, då sången oupphörligt utmynnar i en fermat med nästan idel upplösta
ackord-vokaliser — ett sätt som är så
egendomligt för Berwald, att det till och med
urartar till ett manér, som stundom mera erinrar om violinflageolet ler än om
vokalpassager (skulle möjligen B:s egenskap af violinvirtuos liafva förledt honom
härtill, liksom fallet var med Spohr?). B:s mera utförda arior äro alltid afdelade i flere olika tempi och taktarter, med
inblandande af recitativiska fraser.
Harmoniseringen är mycket rik; modulationen går t. ex. i Estrellas första aria genom följande tonarter, oberäknadt det inledande recitativet: * d — g — c — f — Ess — b — gess — (Poco adagio) A — Fiss — A — E — A (Allegro non molto) — C
(Allegro mollo e con spirito) — G — C.
Härvid äro ändå icke inberäknade talrika
tillfälliga utvikningar samt en rörlig kromatik, som åstadkommer skenbara, högst
öfver-raskande modulationer, äfven härutinnan stundom liknande Spohrs, hvilken jämte Beethoven och Weber torde vara B:s
förnämsta mönster, om än Meyerbeer och Verdi ej häller äro alldeles osynliga. Första finalen är ett alt igenom
förträffligt stycke af den bästa hållning, och der man ej vill önska bort någonting. De pregnanta allegromotiven atlösas för en stund af ett litet näpet,
menuettar-tadt kanon (Poco adagio), men
återupptagas af kören, som slutligen förenar sig i en ståtlig unison: »Framåt, låt
trumman gå». Andra akten inledes med en frisk och rätt originell jägarkör, hvarpå uppträda Sambrano och Zulma på väg till
Salvaterras slott, der Zulma skall gömmas för Estrellas raseri å ena sidan oeh Muzas å den andra. Den senare är dem
emellertid tätt i hälarne, och man beundrar sannerligen deras flegma, då de kunna i 122 takter hålla på att sjunga »Ej längre här vi dröja må», utan att komma ur fläcken. Nutiden har svårt att förstå en sådan total frånvaro af tanke på
dramatisk rimlighet, men den var nog förr i verlden rätt vanlig — och är det kanske ännu hos somliga kompositörer. Denna duo kan desto hällre strykas, som dess musikaliska värde ej är stort. 1 sådant fall borde då akten börja med andante quasi allegretto strax före recitativet n:r 12, och den följande jägarkören tagas blott denna enda gång, men då i sin
helhet. Så kommer n:r 13, hvars inled- * Vi beteckna enl. vedertaget brnk moll med små, dur med stora bokstäfver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
