Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 24.
Redaktör: ADOLF LINDGREN.
Förläggare: HUSS & BEER.
Stockholm den 15 December 1883.
Pris: Helt Sr 6 kr.
Qrartal 2 kr.
Halft år 4 kr.
Lösn:r 25 öre.
Arg. 3.
An mälan.
Under förutsättning att
pre-numerationsteckningen nu flitigt
kommer att fortgå i matematisk
progression mot hittills, våga vi
äfventyra försöket att utgifva
Svensk Musiktidning
under år 1SS4. Skulle emellertid
mot förmodan vid detta års slut
teckningen ännu visa ett så ringa
resultat, att vi omöjligen kunna
våga risken, så kommer
tidningens definitiva upphörande att
tillkännagifvas i de dagliga
tid-ningarne. För att förhindra detta
våga vi ännu en gång enträget
uppmana alla dem, som
intressera sig för tidningen, att
prenumerera före den sista dennes,
vare sig å posten, i Huss & Beers
musikhandel (som förblifver
tidningens expedition), hos öfriga
hrr bok- och musikhandlare eller
hos undertecknade.
Tidningen är ämnad att nästa
år utkomma i 20 nummer af
samma format som hittills.
Priset blifver oförändradt, 6 kronor
pr år. Det belopp, till hvilket
gratispremie åt
helårsprenume-ranter medgifves, kommer
framdeles att tillkännagifvas och
måste bero helt och hållet af
prenumerationens resultat. Att de
premierade musikalierna
emellertid blifva både värdefulla och
lätt utförbara, kunna vi redan
nu utlofva.
Stockholm 15 Dec. 1883.
Adolf Lindgren, Frans Huss,
Stora Vattpgatau 1. Karduaiismakargatan 14.
Om vårt musikstudium.
^Jl mnet är likt och kunde med en
mångsidig och djupgående
behandling fylla en hel volym. Ville man så
undersöka hur det står till med den
teoretiska och praktiska musikbildningen i
vårt land, och betrakta musikstudiet allt
ifrån vår musikaliska högskola ända ned
till »de första grunderna» samt särskildt
behandlingen af olika instrument, den
musikaliska exekutionen och produktionen,
dm musikaliska smaken, bedömd efter
musikaliemarknaden och besöken på
te-atrarne och i konsertsalarna etc. etc., skulle
icke ett par tidningsspalter förslå långt
ens till ett lätt causeri öfver ämnet. Här
gäller frågan endast det musikstudium,
som har med den allmänna
musikbildningen att skaffa, och då detta till så
stor del ingår i ungdomens uppfostran
och utgör en ej ringa insats i den
allmänna humanistiska bildningen, såsom
beträffande en skön konst, hvilken mera
allmänt än någon annan sådan idkas och
njutes, bör beskaffenheten af ett sådant
studium ej betraktas med likgiltighet af
våra konstvänner och uppfostrare. Ett
ord i frågan då och då torde derför ha
sitt berättigande.
Man får ofta i våra tidningar se
annonseras om »musiklektioner», och hvad
menas då dermed? Naturligtvis — skall
man svara — menas det »pianolektioner».
Ja pianospelet och undervisningen deri
är det studium, som nästan uteslutande
afses, då fråga är om musikstudium.
Förr hörde pianospelet till den qvinliga
uppfostran mer än till den manliga,
numera täfla gossarne med flickorna
öfver-allt i den ädla konsten att klinka klaver.
Violinen, som förr hörde uteslutande till
mannen, sättes beklagligen nu mera
sällan i hand på gossen, och bjuder vår
Musikakademi någon gäng på violinartister,
så framträda de — likasom så ofta i
alla verldens konsertsalar — i kjortlar.
Ett instrument, som förr mycket
trakterades, och som sällan saknades i
kammaren innanför handelsboden och hos
unga damer, innan pianoöfversvämningen
började, var gitarren ; konsten att behandla
detta instrument är nu så godt som
utdöd, och medge måste man, att detta
instrument som så väl lämpade sig till
aekompagnerande af den enkla visan,
skulle taga sig besynnerligt ut
tillsammans med nutidens arier och
komplicerade sånger. Flöjten hade ock flera
dyr-kare och idkare i hemmen fordom än nu
för tiden, men vi få bekänna, att vi ej
sakna detta instrument och dess »thema
med variationer» i oändlighet, lika litet
som de Hiinten’ska variationerna, hvilka
oundvikligen hörde till pianisternas
repertoar för 30—40 är sedan. Sången,
denna naturens »gudagåfva», odlas väl
nu lika mycket eller mera än förr, och
sångstudiet kan åtminstone i vår tid
bedrifvas mera grundligt och fysiologiskt
och sångartister, operadebutanter ha vi
ej brist på; vi skulle blott vilja, att den
enkla visan och sångerna af våra
klassiska, inhemska kompositörer mera aktades
och användes. 1 dessa hafva vi en
säkrare probersten för det sant musikaliska
uttrycket än i fioriturarian, och det vore
en stor vinst för hemmets musikverld
om sångstudiet mera allmänt afsåg
rösternas och anlagets utbildning för ett
vackert och sant föredrag af den enkla till
hjertat talande visan, än uppdrifvandet
af en virtuositet, som ofta förstör både
röst och smak och oftast har misslyckade
resultat.
Men nu till det dominerande
pianospelet ! Det linnes väl knappast något
hus, der icke i hvarje våning, allt ifrån
»nedra botten» till vindsvåningen, ett
piano finnes och der pianospel öfvas, och
det är ju ganska hugneligt att den ädla
konsten »musica», som fader Luther så
varmt prisar, har så många dyrkare och
utöfvare; frågan är nu endast om denna
gudinna dyrkas i anda och sanning med
sann vördnad och kärleksfullt sinne eller
blott med yttre åthäfvor och på ett ytligt,
vanvördigt sätt. Ack, vi måste erkänna
att det senare fallet oftast förekommer.
En stor del af dem, som tvingas ned på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
