Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talang lyser nämligen ur dessa sånger
till mötes, t. ex. ur det trolska välljudet
i nr 1, de bestickande Griegartade
tonfallen i nr 3, den brusande farten i nr
4 och de klangrika harmonierna i nr 5.
Men då man kommer till den sista
sången, fjättras uppmärksamheten i ännu
högre grad, och man tror sig berättigad
att af den unge tonsättaren hoppas
något mindre vanligt. Ty här är icke blott
en smekande figurerad vislåt, utan det
är storslagenhet i uppfattningen, enkelhet
och kraft i den plastiska modelleringen;
stället »Det var hammerens lyd! Slaar
de plankerne sammen V» är helt enkelt
sublimt.
I sjudande inspiration har Sjögren ej
sedermera öfverträlfat dessa sånger,
ehuru-väl hans Festpolonäser (den ena i
Vic-toriaalhum 1881) andas en lust och ett
lif, en lysande festglädje, som ställer dem
rätt nära förebilden, Aug. Söderman.
Afven genom lians sista sånghäften
Siaf-vens dröm och Contrabandieren
(op. 8, 9) blåser en inspirerad fläkt, som
deremot ej är fullt lika frisk vare sig i
hans Spanska sånger (dock med
några undantag, såsom den af fröken
Grabow förträffligt sjungna »In dem
Schat-ten meiner Locken) eller i hans nyss
prisbelönta Erotikon. Detta häfte har
kanske hos en och annan icke till fullo
motsvarat de högt spända förväntningarna;
emellertid har det, jämte en angenäm
stämning och otadlig flytande faktur,
särskildt den stora förtjensten att vara
äkta pianomusik och förtjenar redan
ur den synpunkten uppmärksamhet i vårt
lands på sådan musik ej synnerligt rika
komposition: vi mena dermed ej att icke
vart land skulle-hafva öfverflöd på
tonstycken för piano, men väl att dessa
sällan hafva genuin pianistisk karakter.
Emil Sjögrens senaste öden äro snart
berättade. Återkallad från Berlin af
hoppet att kunna vinna anställning antingen
i Adolf Fredrik efter Oppfeldt eller vid
konservatoriet efter Mankell, säg han
båda delarne gå sig ur händerna.
Musikaliska akademien förbigick honom
äf-ven vid senaste bortgifvandet af
Beskow-ska stipendiet, dervid fullföljande gamla
traditioner att tillsluta ögonen för mera
betydande svenska tonsättaretalanger. *
1 stället fick han en blygsam plats som
organist vid Franska Reformerta kyrkan,
och ändtligen i somras erhöll han genom
en dansk och en svensk mäcenat
medel till att fortsätta de oundgängliga
studierna i utlandet. A. L.
* Jfågr.i prof hiirpu lemnade vi i fjor
under Fritz Södermans biografi; ytterligare kan
erinras om akademiens afstyrkande af ett af
J. A. Josephson begiirdt reseunderstöd./
Pä barberarstugan. En nyss anländ
primadonna går förbi.
"Hvilket charmant hår, jag kan undra om
det är hennes eget, barberare?»
“Hennes eget! Det kan herm lita på!..
Jag liar sjelf qvitterat räkningen.»
En musikalisk impressionist.
»jj^ien beryktade komponisten till
»Hero-diade», »Roi de Lahore» m. m. hade
nyligen en konsert i Ostende, hvarvid
endast hans egna kompositioner utfördes.
Alexander Moszkowski redogör härför i
»Deutsches Montagsblatt», och ur den
intressanta artikeln meddela vi följande
karakteristik på en musikalisk
impressionist:
Då Massenets verk ännu ej hos oss
vunnit särdeles spridning, sä vill jag här
göra några anmärkningar till
kännetecknande af hans sångmö. Hans
kompositioner kunna i det stora hela betraktas
såsom musikaliskt dekorationsmåleri,
hvilket är bestämdt att göra effekt på långt
håll och derför ej tål vid att pröfvas i
sina särskilda delar, hvadan också vid
reduktionen till klavérutdrag man har svårt
att få begrepp om deras originalverkan.
Dertill är Massenet impressionist i den
mening, att han såsom Manets skola
hyllar principen alt återgifva råa intryck
af den omgi fvande fargverlden. För alt
tillfredsställa sitt oemotståndliga
impressionistiska begär är Massenet tvungen att
låna ämnena till sina tonskapelser från
det tonmaterial, som naturen sjelf
lem-nar oss. Men såsom livar och en känner,
hvilken är förtrogen med musikästetikens
elementer, preparerar naturen endast helt
torftiga, ja, enligt livad den rena
formal-ästetikens anhängare påstå, alldeles inga
förebilder för komponisten.
Om den sista punkten äro åsigterna
dock stridiga; när Hanslick i sin
fundamentalskrift anmärker, att det i
principfrågan ej ges något »på sätt och vis»
och strax derefter på nästa sida skrifver:
»derigenom att i musiken allt måste vara
kommensurabelt, men i naturljuden
ingenting är kommensurabelt, stå dessa
båda ljudriken nästan oförmedlade
bredvid hvarandra», — så polemiserar han
uppenbarligen emot sig sjelf, ty i
principfrågan skulle det ju ej få finnas
något »nästan». Man kan ju också
verkligen antaga en tonverld, som förmedlar
öfvergången från det till höjd och djup
fullkomligt omätbara bullret i naturen till
den i hvarje punkt mätbara
konstmusiken. Såsom tillhörande en sådan
öf-vergångsform måste vi betrakta den med
oartikulerade ljud starkt bemängda, naiva
musik, som på menniskolifvets lägre
grader uppenbarar sig för oss. Få en
marknad träffas vårt öra samtidigt af
tonerna från ett positiv, af bullret från
dansbanor, af skrik från menagerier, af
gongonslag och en massa halft
musikaliska, halft obestämda ljud, som
tillsammans förorsaka detta kaos af läten, hvilka
tränga in i våra öron och äro en
immanent beståndsdel i marknadsbullret.
Enskilda elementer i detta oväsen äro
visserligen beståndsdelar af konstmusiken,
men kunna ej i ett sadant virrvarr
uppfattas såsom sådana och hafva i sin
helhet så föga att skaffa med begreppet
mätbarhet till höjd och djup, att de verka
på oss med hela ursprungligheten af det
naturliga bullret, såsom fogelsång,
böljslag och suset i skogen. Det oaktadt
innehåller det hela materialierna till
konstmusiken, nog tydligt att kunna begagnas
såsom modell för ett kompositionsporträtt.
Att utkasta ett dylikt karakteristiskt
tonsammelsurium på partiturets linier, att
på detta virrvarr tillämpa den verkliga
musikens kommensurabla förhållanden
och dervid också stå fast vid den
villfarelsen att hafva omedelbart inplanterat
i orkestern den naturliga förebildens latin,
är en uppgift, som måste verka i hög
grad retande på en man af det slag som
Massenet. Naturligtvis tillkommer
der-jemte en ansenlig del af egen uppfinning,
tillräckligt stor för att göra hans
realistiska sträfvan konstberättigad.
Massenet tecknar ej af naturen helt enkelt,
men vid komponerandet kommer det dock
hos honom mera an på att reproducera
den tillfälliga förebilden än att låta
uppenbara de reflexer, med hvilka hans egen
genius reagerade på dessa förebilder.
Afven i valet af sina medel visar han
sin förvandtskap med palettens
impressionister. Konsten Titt teckna fint och
nedlägga ett sorgfälligt arbete i målningen,
den är ej hans sak; likasom de förra
måla med »klatsch», så komponerar han
ej sällan med klatsch, det vill säga han
använder utomordentligt djerfva, breda
tonmassor, beräknade att verka endast
på långt hörhåll, och hvilka som
oför-medladt råmaterial hopa sig, lager på
lager. Polyfon sammanväfnad inlåter han
sig nästan alls icke pä, deremot stegrar
han öfverdriften af våldsamma
klangine-del ofta ända till brutalitet. Denna
karakterisering kan ingalunda gälla för fullt
uttömmande, ty jag kan ej här ha för
ögonen någon annan sida af Massenets
konst, än den som uppenbarade sig på
den näinda konserten. 1 flertalet af de
stycken, som utfördes, i Scenes napolitaines
(La Tarantella, la Procession,
1’lmprovi-sateur, la Féte), i Kermesse Boheme och
Marclie heroique de Szabadie träder i
alla fall det energiska, ofta hänsynslösa
sträfvandet efter realism så mångfaldigt
i dagen, att man häraf väl kan bilda sig
ett begrepp om författaren såsom
konsertkomponist.
Dirigenten Massenet slår i skarp
ut-prägling ej efter tondiktaren. Den unge
konstnärens i sig sjelf ej synnerligen
ansenliga gestalt vinner i väldighet och
betydenhet från det ögonblick han
begynner svänga fältherrestafven, hans ögon
utsända blixtar, hans läppar sättas i
oupphörlig rörelse allt efter rytmens
rörelser, och den kolossala kraften i hans
rörelser fjettrar så väl de utförande som
åhörarne. Under det sista stycket föll
taktpinnen ned såsom ett offer för sin
härjande framfart; den gick i stycken,
och konsertens final dirigerades till slut
med en stump af densamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
