Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•»
4 SVENSK MU SIKTIDNING.
En nordisk debut i Italien. (Tiref till >Sv. Musiktidning.) Florenz 16 Dec. 83. ;rJTill andra gamla, högst obegripliga
sed-■,vänjor hör äfven den, att hvarje sångerska som eftersträfvar en stor
europeisk carriére, skall vinna sina första segrar i Italien. Kommer hon med rykte från sångens land, mottages hon med öppna armar til) och med på de stora scenerna i Paris, der man eljest är så rasande exklusiv, men har hon icke
italienska triumfer att uppvisa, bryter hon sig blott med stort besvär en väg. Detta är helt enkelt absurdt, ty hur musikaliska italienarne än må vara, musikalisk konst förstå de sig fasligt litet på. De vilja blott att deras sångare och sångerskor skola skrika, så jubla de i himmelens höjd, men om finhet, nyansering och smak i föredraget bekymra de sig knapt det minsta. Signora Borelli, som i höstas gjorde så olyckligt liasco i Köbenhavn, då hon var der med den italienska
truppen (hvartill också Brogi hörde), är ett slående exempel. Här i Italien, särskildt i Florenz, gäller hon för en celebritet af det enkla skäl, att hon har en stämma som kan dåna igenom äfven de största af de cirkusstora italienska teatrarne. Att hennes metod är afskyvärd —r så vida hon öfver hufvud har någon — och att hon icke eger en skugga af dramatisk
be-gåfning, tager man ingen hänsyn till. I sångens land har man nu en gång högst besynnerliga begrepp om sång. Men icke dess mindre är det som sagdt nu obligatoriskt för de blifvande musikaliska stjernorna att låta sin första glans stråla i kapp med Italiens sol. De ha begynt här allesamman, hela raden igenom, med Gerster, Yanzandt, Nevada etc. i spetsen. Särskildt sänder fru Marchesi, som ju obetingadt är den berömdaste moderna sånglärarinnan, och hvilken efter hand nästan alla unga talanger uppsöka, alla sina elever till Italien. Hon har sina agenter der, hvilka mottaga och bana väg för dem. Hr Gardini, Etelka Gersters man, hade fordom denna syssla, nu är det en signor Galetti, hvilken har gjort sig känd som Ernraa Nevadas impressario. Två unga skandinaviska damer, som äro väl kända för Stockholms publik, fröknarna Soinmelius och As (»Gina Oselio»), liafva redan förut gått denna väg; senast har äfven Danmark gifvit sitt bidrag till triaden uti fröken Anna Dons, som för ett par aftnar sedan
debuterade på härvarande Poglianoteater. Liksom sina föregångerskor har äfven hon fått sin utbildning i Marchesis skola, hon har studerat der icke mindre än omkring tre år, och i musikaliska kretsar har det icke varit obekant, att hon var en af de elever, vid hvilka den berömda
lärarinnan fäste de största förhoppningar. Här i Florenz hade man vid några
musikaliska soaréer tillfälle att lära förstå dessa. Bland annat gafs en sådan soaré i anledning af den nya, praktfulla
dom-kyrkofasadens aftäckning, då hela den florentinska aristokratien var närvarande. Hon hade der gjort stormande lycka, och teatern var af denna anledning fyld af en så utsökt elegant publik som man endast högst undantagsvis ser i Florenz. Den är enorm, denna Poglianoteater, den rymmer öfver tre tusen menniskor, och den var nästan full. Fröken Dons hade till debut valt Margareta i Gounods »Faust», och hon hade träffat ett mycket lyckligt val. Hon är ganska ung ännu, blott nyss fylda 20 år, och de florentinska
bladen ha rätt i att kalla henne »la bella e graziosa danese»; hon är lång och smärt, en så ideal och poetisk Margaretagestalt som man blott sällan ser pä scenen. Det är öfver hennes framställning just det som det skall vara, hon spelar som en född konstnärinna, och det är kanske dessa dramatiska anlag som skola blifva henne till största nytta på hennes
framtida bana. Hon har en hög, kraftig, utomordentligt sympatisk sopran, som fylde till och med ett så stort rum som
Pog-lianoteatern. Sin största förljenst har den i sin ovanligt mjuka timbre, i sin egalitet och i de sällsynt ljusa, klara
toner, för hvilka den Marchesiska
sängmetoden för öfrigt ju alltid varit berömd. Fröken Dons’ musikaliska föredrag är först och främst intelligent; hon tolkar de lättaste skiftningar i stämningen med en konst, som i hvarje fall skall skaflä henne inånga och stora triumfer hos ett bildadt publikum. R. K. Chopin och George Sand. genri Blaze de Bury offentliggör i s1 »Revue des deux Mondes» åtskilliga intressanta anekdoter, personliga erinringar om Chopin; bland annat mera
anmärkningsvärd! historien om hans första
uppträdande i Paris och om hans resa till Majorca tillsammans med George Sand. Frédéric Chopins far var född i Nancy 1770, men hade kommit till Warschau såsom lärare för barnen till en hofdam hos konung Stanislaus; i närheten af
denna stad är den berömde pianisten född år 1810. Han väckte ingen
uppmärksamhet vid sin första konsert i Paris; Liszt, Hiller och några få vänner
tillhörande den polska kolonien, voro de enda, som talade om den, det var den 20 Febr. 1832. Chopin tappade alldeles modet och stod i begrepp att antingen utvandra till Amerika eller vända åter till hemmet; då han en dag vid ett
gathörn stötte på sin gamle vän prins Radzivill. Denne ingaf honom mod och aftvingade honom löftet att samma afton infinna sig hos baron Rothsehild. Detta lyckliga tillfälle afgjorde hans framtid. Man bad honom sätta sig till pianot, och då improviserade han i tvä timmar dansmusik, reverier,
mazur-kor, noeturner, præludier, scherzon, valser, tarantellor och ballader, ett verkligt feeri, hvari luftens, vattnets och eldens andar yrade om hvarandra; modulationer,
ar-peggier, passager följde på hvartannat i svindlande fart — det var som om man anade öfvernaturliga väsen i närheten, och detta allt med ett underbart,
accen-tueradt och mjukt föredrag, hvartill ingen någonsin kan finna hemligheten. I två timmar sjöngo tangenterna under hans fingrar, och då han reste sig under
åhö-rarnes stormande bifall, var hans öde afgjordt, han var damernas älskling,
dagens lijelte. Plötsligen såg sig den stackars öfvergifne frän i går öfverhopad af
bjudningar till konserter och middagar, och man formligen slogs om att få lektioner af honom. »Chopin är i dag, på höjden af sitt rykte, knapt möjlig att känna igen», skrifver 1834 en af hans vänner, en
medicine student, som bodde tillsammans med honom i Chaussée d’Antin. »Han komponerar, gifver lektioner till fabelaktiga pris och förvrider hufvudet på de sköna damerna . . .» SchefTers porträtt visar honom från den tiden som en smärt ung man med något sjelfsvåldig hållning men allt igenom gentlemanlike, en präktig panna, händer af sällsynt elegans, små ögon, något stor näsa, den fina munnen tätt sluten, som om han ville hålla tillbaka en melodi, hvilken försökte rymma ifrån honom. Förgäfves har jag sökt efter detta förträffliga porträtt på utställningen vid Quai Malaquais. Hvarför var det icke der? — I Henrik Heines
korrespondens, hvilken då kallar honom »pianots Rafael» och i Liszts bok, som utkom 1850, finner man improvisatorens
triumfer skildrade. Ocb Chopin talte, medan alla hörde på med spänd
uppmärksamhet: Meyerbeer sittande vid sidan af Heine, Engene Delacroix, Adolphe Nourrit,
Madame d’Agoult — längre bort i en
länstol, alldeles öfverväldigad af hänryckning — Madame Sand. Hon var sex år äldre än han, född 1804. Hon företog sin
berömda resa med Cbopin till Majorca
vintern 1838. Fyra år tidigare (1833—34) var bon med Alfred de Musset i
Venedig. Chopin hade känt förtrollningen; ett ögonblick försökte han att undfly den, men hon fängslade honom: »När två
sådana naturer finna hvarandra, så kunna de icke gå upp i livarandra; en af dem måste förtära den andra, endast lemnande askan qvar.» Så låter George Sand en af sina hjeltinnor, Lucrezia Floriani
uttrycka sig. Madame Sand, som kallade honom sin »malade ordinaire», hade tagit denne marterade lidande själ till sig i pension, sådana kurer hade alltid varit hennes passion. På samma gång hon dervid erfor det moraliska lugnet att ha uppfylt en pligt, kände hon den högsta tillfredsställelse öfver att finna sig
öfver-lägsen den man hon valt sig. Från en sådan synpunkt var resan med Chopin till Majorca endast ett upprepande af resan med Musset till Italien: en inre sjukdom, och hvilken sjukdom! Ombytlig, inkonseqvent, fantastisk, öfvergående från den mest lidelsefulla kärlek till aversion och tvärtom. Man känner de tragiska scenerna i Venedig under hennes liaison ined Musset; på Majorca upprepades de,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
