Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING. 5
och följden blef slutligen, att både den sjuke och lians vårdarinna förlorade modet och tålmodigheten. Ännu innan Cliopin kunde lemna rummet företog sig Madame Sand
lustturer inåt landet och lät den sjuke vara ensam hemma. Un dag då hon begifvit sig ut för att lära känna en af öns vilda trakter, utbröt ett förskräckligt oväder. Ghopin blef, vid tanken på att hans
älskade reskamrat ströfvade omkring utsatt för de lössläppta elementerna, intagen af en sådan oro, att han fick ett häftigt nervöst anfall; emellertid kom han sig igen före den modiga turistens återkomst och då han ej visste företaga sig något bättre, satte han sig till pianot och
improviserade det härliga preludiet i f-moll. Då den kära kamraten kom tillbaka, föll han i vanmakt. Hon syntes föga rörd deraf, men i stället förargade hon sig öfver detta bevis på hängifvenhet, hvilket förekom henne som ett ingrepp i hennes personliga frihet. Dä Ghopin nästa
morgon spelade sitt preludium för henne, kunde hon eller snarare ville hon icke förstå *den deri skildrade ångesten,
all-denstund hon då såsom alltid var fast besluten att förblifva absolut herskarinna och att bevara denna rätt. Hans hjerta deremot led vid tanken på att förlora henne, som gifvit honom lifvet äter; hon såg endast ett underhållande tidsfördrif i denna äfventyrliga utflykt, hvars faror för henne ej pä långt när uppvägdes af intresset för det nya och obekanta. Den lilla händelsen är tillräcklig att visa hur mycken antipatisk känsla kunde råda mellan dessa två naturer, hvilka en plötslig och konstlad lidelse närmat till hvarandra, medan de likväl i sitt inre kände sig tillbakastötta från hvarandra. Hos denna beundransvärda sjukvaklerska fanns det icke längre ett spår af
älskarinnan; hade hon någonsin existerat? Följande ställe i hennes memoarer låter oss betvifla det: »Jag var ännu ung nog att nödgas kämpa mot kärleken eller det man kallar lidelse. På grund af min ålder, min ställning och de qvinnors öde, hvilka äro konstnärinnor, var jag mycket rädd för att någonsin böja mig under ett inflytande, som kunde leda mig bort från mina barn, och jag såg i den
kärliga vänskapskänsla, som Ghopin ingaf mig, om också en fara, dock en ringare sådan.» Denna bekännelse är åtminstone ej mycket smickrande. Den, åt hvilken hertiginnor skänkt sin gunst, måste i ögonblick af den högsta längtan begära mer, och hvem kan känna till* huru
upprörd och förtviflad han, denne orolige, svartsjuke, skarpsynte man var, när han uppdagade det, som en qvinna aldrig kan dölja länge, till och med för en föga forskande älskare. — »Ghopin skänkte mig ett slags vänskap, som var ett
undantag i hans lif. Visserligen gjorde han sig ingalunda några illusioner med
hänseende till mig, ty han lät mig aldrig känna, att jag sjunkit i hans aktning, och derför varade vårt goda förhållande så länge.» — Detta goda förhållande varade i 8 år„ afbrutet af de förskräck- Från scenen och konsertsalen. ligaste strider. »Ghopin . var fruktansvärd när han var vred; men då han gent Lycko-Pärs resa. emot mig alltid visste alt beherska sig, Åter är det Nya teatern som dragit syntes han i sådana ögonblick färdig att den allmänna uppmärksamheten till sig. qväfvas och vara nära döden.» Om man — visserligen stundom ej utan Så förändrar sig allting i denna verl- skäl — förebrått denna teater, att han den. Jules Sandeau, den förste af den ej alltid fylt sin ursprungliga bestämmelse berömda damens lyckliga och förtviflade att vara en folkteater i ordets bästa vänner, skulle för några år sedan tala mening, så har han nu genom sitt sista med Odéons direktör, som, då han för lyckliga grepp visat, att han likväl ställer tillfället var sysselsatt, bad honom vänta detta mål såsom sitt högsta, dä der med ett ögonblick. Den älskvärde akademikern en äfven i vårt land utomordentlig
om-inträder i en liten salong, der han finner sorg utrustats ett inhemskt sagospel, som en liten gammal dam insvept i en schal. torde höra till de mest originella och
geni-Han hälsar, sätter sig och väntar utan aliska i sitt slag, visserligen icke till idén, att säga ett ord. Slutligen kommer herr hvilken grundar sig pä kända sagostoff Duquesnel ut från sitt rum och helsar (såsom Lyckans galoscher, Flygande
holde väntande: Madame Sand, herr Sandeau. ländaren m. fl.), men väl till
genomföran-De, som en gång älskat hvarandra så det, som röjer — jämte några
Strind-högt, kände ej igen hvarandra. Herr bergska osinakliglieter och bisarrerier — Duquesnel måste presentera dem. äfven Strindbergsk talang, djerfhet, poesi och pessimistisk satir, alltsammans af den fjättrande art, hvilken alltid tillhör den sanna ursprungligheten. Oförmögen att En furstlig konsertmästare. Prins Wit- beherska sin vulkaniska natur och
beklag-helm, tvske kronprinsens aldste son, ar en ut- .. . , , , märkt violinspelare. Efterföljande episod fran ]lt-rlvis sammanblandande sina samre
per-hofkretsen i Berlin bevisar, att Fredrik den sonliga luimdkänslor med sin fullt
berätti-stores musikaliska talang ieke är utdöd inom gade harm öfver allbekanta samhälleliga Holienzollernska familjen. . lyten, har nämda författare mot sig på men ingalunda till Nibelungenringens extrava- senaie tiden vackt en stoim al oulja, som ganta tonsvall, utan till den enkla folkvisan, emellertid uppenbarligen mest är af lika till glad dansmusik och eldiga marschpotpourrin. personlig natur som hans egna
förlöp-»Länoler» och ungarska danser äro i synnerhet ningar och derför ock aldrig kan varda hans alsklmgsstveken och deraf kom det, att det ,, , r,, .. *: ungarska kapellet, som 1878 konsertenide i Pots- allman långvarig. 1 vart om vinner dam, erhöll i uppdrag att på kronprinsens fö- Strindberg dagligen allt flera sympatier, delsedag, den 18 Oktober, spela tor honom och så mycket fastare som lian är en folkels hans familj. Den lilla utmärkt väl samspelta man 0<;h genom sin vanna medkänsla för orkestern hade ett förträffligt program och dess . ... , , , , .... i.. .... spel uppväckte allmän belåtenhet. Prins Wil- de ll(Jande, vanlottade och rattslosa
for-helm hade särskildt lagt märke till förste vio- sonar mycket af hvad han förbrutit mest linistens mjuka spel, och under en paus smög i följd af en fanatisk öfverretning af han sig fram till musikern och bad att få låna salnma demokratiska filantropi. lian sig lika sakta bakom soflän, i hvilken kron- Med sadalla förutsättningar kunde man prinsessan, hans mor, satt framför tebordet med vänta, att Strindberg skulle lyckas i en sina döttrar och hofdamer. Kronprinsessan for sådan uppgift som en folklig sagopjes, och hestört upp ur soflän, då l.on alldeles invid „Lycko-Pärs resa» har ej häller svikit
för-orat horde tonerna at en sprittande htraussvals. .... , , ,, , , Det var prins Wilhelm, som under sitt vistande vantmngarna. I rots de fel man anmarkt i Bonn i hemlighet lärt sig att spela violin och i detta stycke, såsom en viss pessimistisk nu öfverraskado sina förvånade föräldrar ined tyngd, några longörer och satiriska
excen-ett helt potpourri på violinen ett potpourri af trjciteter, äro förtjensterna likväl så ofant- Då han slutat, ljöd en bifallsstorm frun de l’gl ofvervagande, alt det bär alla
lifs-närvarande; den unge prinsen bugade sig med tecken inom sig. Men äfven de anmärkta låtsad gravitet och räckte violinen tillbaka till bristerna äro mestadels relativt försvarliga, kapellets direktör, med hvilken kronprinsen un- Uen dystra grundtonen är ju ganska be- samuU.,nt>nS Sl “,beSr,pen * * rättigad, då Pärs olyckor framställas, icke »Ilör på, Wilhelm», ropade kronprinsen såsom en hopplös ofri världsåskådning, plötsligt, »hr direktören här påstår, att du är utan såsom straff för hans egen egoism, en riktig mästare på violin, när du slutat dina (|en ]|an först ; en ren kärlekslängtan studier i Bonn, skall jag utnamna dig tdl — .... , , , .. , .. ® , konsertmästare.» slutligen lyckas besegra. Moralen ar tadel- —— fri och äkta folklig i sitt uttryck. Mindre I en af södra Frankrikes städer liar en populär är tål pa sina ställen satiren, dock fyndig teaterdirektör hittat på att loeka publiken är äfven den oftast ganska duktig,
SVll-till sig genom att arrangera och på sin affisch nerligen i den kostliga torgscenen i tredje annonsera »Faust» såsom »uppbygglig kristlig» akten som ar ell litet mästerstycke af opera. Han har nämligen låtit tillagga ett slut, . . , . . J i hvilket den berömda underverksgrottan vid diainatisk ironi, liksom den första är det Lourdes framställes. Margaretha visar sig nu i scenisk effekt och den näst sista tablån på samma ställe, der, enligt de taflor af grottan, (Hafsstranden) i sublimt poetisk stämning, som förekomma i handeln, den heliga jungfrun ni,»Ark l.;?.. • „ ,„i , , . , . r. i . i i . r? J ’ A-1 Msta akten lior, med sina talande statyer, upjienbapade sig tor de troende katolikerna. \ id .... . * * denna syn blifver Melistofeles förkrossad och likbål och sopqvast och sin predikan at sjunker i jorden. Detta slut tillfredsställer i hög Pär till sig sjelf, bland del mest
origi-grad den rättrogna publiken, hvilken formligen nella någon dramatisk literatur kan
upp-vallfärdar till teatern. visa, och denna originalitet håller intresset * vaket äfven der, hvarest smaken eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
