Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och de upplysningar vi enskildt kunnat
inhemta, skola söka att i korthet belysa.
Organistexamen är otvifvelaktigt
den vigtigaste af de examina som
alläggas i konservatoriet. Sinnet för god och
vacker musik i kyrkorna tilltager allt mer
och mer. församlingarna hörja mera
allmänt förskaffa sig nya och dyrbara
orgelverk och röster höjas litet livarstädes
i landet om vår långsläpiga korals
förändring. Allmänheten har sålunda nu
större fordringar på organisten än förr.
Detta oaktadt uppmärksammas i
konservatoriet ej tillbörligen tvenne elementer
vid undervisningen’i orgel, nernl.
fullständig och säker kännedom om gudstjcnstens
ritual samt en vårdad och mönstergill
koralspelning. Till följd häraf lärer,
efter livad flera framstående organister
försäkrat oss, en från konservatoriet
nyexaminerad organist ej vara i stånd att på
egen hand sköta en högmessa.
Tonträffning och körsång borde för
utbildande af musiklärare vid
allmänna läroverk vara det
oundgängligaste ämnet. En lärare häri är äfven
anstäld mot en årlig lön af 2,000 kr.,
men någon egentlig sångkör eller
ton-träffningskurs lärer icke finnas vid
konservatoriet. Sagde lärare meddelar i
stället lektioner i solosång åt
musiklärareeleven. Dock är solosång och
tonträffning två skilda saker — den senare bör
ligga till grund för all musikalisk
utveckling. Dessutom är konsten att
undervisa i tonträffning, hvilket ju skall varda
den blifvande musiklärarens uppgift, ett
ganska svårt studium som fordrar lång
öfning. Säkerligen skulle undervisningen
i öfriga ämnen betydligt underlättas om
en fullständig kurs i tonträffning gjordes
obligatorisk för konservatoriets alla
elever.
För att kunna anses vara en fullgod
musikdirektör vid mi 1 ilärkår
fordras bland annat någon vana att anföra,
men dertill beredes, oss veterligen,
di-rektörselev intet tillfälle.
Af livad vi här ofvan påpekat framgår
att åtskilliga förändringar behöfde vidtagas
vid konservatorii examensväsende på det
att de utexaminerade eleverna med heder
må kunna sköta de befattningar, som de
på grund af sin examen komma att
erhålla, samt att de af läroverksstyrelsen
utfärdade betyg må bibehållas aktade i
landsändarne. Dertill fordras äfven att
läroverket ej handskas ovarsamt med
betygens grader, såsom vid senaste
organistexamen, då läraren i harmoni,
kapellmästaren Konrad Nordqvist, fick tvenne af
honom föreslagna betyg, godkänd och med
beröm godkänd, omkastade af
läroverksstyrelsen.
Beträffande konservatoriets sednaste
uppvisning syntes den mera vara anlagd
på ett konserterande på parad, än att,
såsom den borde, utgöra en trogen exposé
af undervisningen och arbetet under
terminen. Nästan samtliga nummer som
utfördes voro för svära för eleverna,
hvar-igenom det hela fick en prägel af något
omoget och halffärdigt. Särskildt gäller
denna anmärkning herr Lindbergs
violinelever, livilka fingo uppträda med så svåra
saker som Brucks concert och Wieniawskis
polonaise. Renheten var som den kunde,
stråkföringen gränsade något till rasp och
passagerna halkades väl mycket öfver, men
undan gick det, hvilket nog var
hufvud-saken. Hr Lindberg anförde äfven en liten
och, som det föreföll oss, för tillfället
improviserad orkester, hvars renhet var
betänklig. Hr Books violinelever spelade
deremot med mera renhet och mjukhet.
Samtliga pianonumren utfördes med
stor precision och taktfasthet och med det
bestämda, något väl kraftiga anslag, som
utmärker fröken Thegerströms elever. Men
äfven här hade eleverna i allmänhet fått
saker som öfverstego deras krafter, ej så
mycket livad beträffar tekniken, som
fastmer uppfattningen och föredraget.
Prestationerna vitnade emellertid om en grundlig
och omsorgsfull undervisning.
1 sängväg fick man endast höra en
qvinlig elev af prof. Gunther med vacker
röst, men klena brösttoner. Fröken
Bergmans elever, hvilka sex till antalet stodo
anmälda på programmet, fick man ej nöjet
att höra, ty med en egendomlig
samstämmighet hade samtliga damerna rapporterat
sig hesa, hvilket kanhända visar ett drag
af konstnärlighet.
Biåsinstrumenten af trä utmärkte sig
lika mycket, som messingen var
underlägsen ; i synnerhet var ett solo på Cornet
å piston rent af öronpinande.
Såsom anmärkningsvärdt vid denna
uppvisning anteckna vi slutligen, alt med
ett undantag manliga piano- eller
sängelever ej förekommo på programmet, att
en 5 ä 6 af vid konservatorium anstälde
lärare icke blifvit genom några elever
representerade, samt att den af minst tre lärare
bestridda undervisningen i solosång denna
gång gifvit ett sådant resultat att blott en
elev kunde uppvisas. Vi hemställa,
huruvida det icke kunde vara skäl att något
inskränka den ständigt tilltagande högre
undervisningen i piano och solosång,
på det att konservatorium må fä mera tid
och krafter all egna al ämnen, hvaraf
landet kan draga en direkt nytta, nemligen
åt orgeln samt elementar- och
chör-sång. T. A.
Då nya operor eller operetter gifvas
— säger en förf. i N. D. A. — måste
publiken utom biljetten äfven köpa
operatexten, om den vill erfara innehållet, och
midt under det blicken är fäst på scenen,
måste den sänkas ned i boken, något som
synnerligen störande måste inverka på
illusionen; och allt detta emedan flertalet
af våra artister, synnerligast damerna,
saknar förmåga af artikulation.
Publiken är beskedlig, det kan ieke bestridas,
likasom att det numera måtte råda en
betänklig brist på deklamationslärare vid
både teatrarne och Musikaliska
akademien.
En praktisk mästare
var Sebastian Bach. I sin kritik öfver
ett uppförande af Bachs
»Weihnachtsoratorium» nyligen i Wien erinrar Edv.
Hanslick om ett märkvärdigt historiskt
sakförhållande. Det är nämligen
bevi-sadt — skrifver han — att största
delen af Weihnachtsoratorium (nästan allt
utom koraler och recitativ) härstammar
från verldsliga till fäll
iglietsstyc-ken af Bach, hvilka af denne sedan
blifvit lämpade till den andliga texten,
antingen helt oförändrade eller med
oväsentliga ändringar t. ex. i tonarten. Ej
mindre än 16 nummer äro tagna dels ur
det »dramma per musica», som Bach 1733
komponerat drottningen till ära, dels ur
dramat »Die Wahl des Herkules» till ära
för arfprinsen af Sachsen, dels ur en
»Gratulationskantat till konungens
ankomst». De båda första
tillfällighetskan-taterna äro nästan fullständigt uppgångna
i Weihnachtsoratorium.
Yid denna erinran anknyter Hanslick
följande anmärkning: Detta förfarande
synes vara mycket egnadt att ställa i
klarare ljus tvä sanningar, hvilka gerna
ignoreras af den apologetiska kritiken.
Först och främst, att det musikaliska
uttrycket, musikens psykologiskt
karakteriserande förmåga på Bachs tid stod på ett
jämförelsevis lågt utvecklingsstadium, då
så der utan vidare en Omphales
kärleksvisor och de lojala sachsiska
undersåtarnes festsånger läto sig inhysas i andliga
verk. För det andra, att hos Bach den
praktiske musikern dock ännu ej var
fullt uppslukad af den trosstränge kristne,
utan fastmer den förre icke gjorde sig
samvete af att skjuta vcrldslig musik
under andliga texter, dä deras allmänna
karakter syntes honom passande och en
värdefull tillfällighetskomposition föll
honom besvärlig.
På Covent-Garden i London hände
under en föreställning, i hvilken Marie
Malibran utförde Desdemonas rol i Olello
af Rossini, att en mängd buketter föllo
på scenen och midt bland blommorna
framstack en banknot om tusen pund
sterling, kastad af en beundrare till den
ryktbara sångerskan.
Publiken fordrade att papperet skulle
läsas, och Otello närmade sig sufflörluckan
och läste som följer:
»Engelska banken. God för tusen
pund sterling, som vid anfordran betalas
till innehafvaren.»
Publiken skrattade; men Malibran
hviskade några ord i örat på tenoren,
som genast tilläde följande punkt:
»Mina herrar, mina damer! vi
beklaga att vi ej i sin helhet kunna läsa
innehållet af detta bref, som vi öppnat
af misstag och som är adresseradt till
de fattiga i förstaden.»
En åska af applåder aflöste dessa ord ;
publiken hade fattat Malibrans finkänsliga
och filantropiska handling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
