Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Musikpressen.
|^G\r tids förlagsverksamhet består nästan
i . • lika mycket i att omtrycka äldre
saker som i alt upplägga nya. Bland de
omtyckta stycken af bortgångne mästare,
som ligga framför oss, intages första
rummet af Josephsons Quando Corpus
(Abr. Hirsch), en liten kantat som,
ursprungligen tryckt utrikes, länge saknats i
musikhandeln. Det religiösa draget var
hos Josephson mycket starkt, och den
uppriktiga andakt, som i följd deraf
genomfläktar hans andliga tonsättningar, ersätter
i förening med det alltid omisskänliga
melodiösa behaget den brist på
kontrapunktiskt intresse, som eljest i stycken af
denna natur skulle vara rätt kännbart.
Men bättre det, än en uppskrufvad
lärdom utan ingifvelse, sådan man möter i
så många våra kompositioner för kyrkan,
alt ifrån Frigel till och med Gille,
Man-kell, v. Boom och andra. Josephson och
Wennerberg hafva, ehuru ingendera
tillhörande egentligen lärda musici, skänkt
mera verklig uppbyggelse i kyrkan än
kanske alla sina inhemska samtida
kyrko-komponisler sammanslagna.
Bland öfriga äldre saker tilldrager sig
Randels Violinfantasi öfver svenska
folkvisor (Elkan & Schildknecht) största
intresset, såsom varande ett både välgjord t
och högst briljant konsertstycke. Mera
föråldrad förefaller väl Gruse Ils på sin
tid berömda Fågellek, till ord af
Tegnér (Elkan och Schildknecht), icke så
mycket derför, att man nu för liden skulle
skrifva en ballad i helt annan stil än
såsom en gammal operascen, men snarare
derför, att det nu kanske mera än förr stöter
att höra en komposition så tydligt
kalkerad pä Mozart, som det i allmänhet var
Crusells arfsynd att göra; i alla fall skall
den, enär den klingar bra och är lätt och
tacksam att utföra, törhända ännu värfva
vänner, hvilka vi visst icke missunna
densamma. — Södermans dråpliga
Marscher ur Richard 111 äro förut
anmälda; de föreligga nu i arr. för 4
händer (Huss & Beer).
Gunnar Wennerberg har utsändt
ett nytt häfte af sina omtyckta
Sångduetter (Abr. Hirsch). Liksom det
föregående är äfven detta hållet i rent
italiensk stil och, såsom tonsättaren sjelf
föreskrifvit, »alla serenata». Det är den
scen ur Herders Gid (öfvers. af O****),
der Rodrigo förgäfves hos Ximene
bönfaller om alt hon måtte låta hans kärlek
försona, att han dödat hennes fader. Det
hela är ytterst enkelt, men förträffligt
dia-logiskt anordnadt och, såsom en
sannskyldigt italiensk serenad anstår, svällande
af klart välljud och lätt vemodskuggad
romantik.
John Jacobssons Fyra sånger
op. 31 (Abr. Hirsch) stå i värde öfver de,
näst föregående af samme förf. N:r 1
är en särdeles väl funnen melodi, och i
n:r 3 är poemets skalkaktiga karakter
ypperligt träffad. 1 de båda öfriga kan
man anslås af det välklingande arbetet,
men mindre af de allt för vanliga mo-
tiven. Jacobsson är mer än någon annan
svensk vissångare en direkt epigon af J.
A. Josephson; men liksom denne begår
han stundom det felet att släppa fram för
mycket, äfven af sin mattare ingifvelse,
hvilket för honom såsom varande mindre
geni än den andre, innebär en ännu större
fara. Med större sjelfförnekelse skulle
han vinna varaktigare namn. I tekniken
dereinot vinner Jacobsson med hvarje
nytt häfte uti elegans och klang*.
En ny tonsättare presenterar sig i
Ivar Hedenblads Tre sånger (Abr.
Hirsch). Tillegnade kapellmästar Reinecke,
äro väl dessa sånger närmast att fatta
såsom en elevens tribut åt sin lärare.
Att det kontrapunktiska studiet varit
fruktbringande märkes nog, ty det hela är i
allmänhet väl gjordt (ehuru vi ej rätt
veta hvad mäster Reinecke skulle säga om
unisonparallelen a—g i båda kanonförande
stämmorna mellan de två sista takterna
sid. 10); det är blott skada, att man
också ofta märker att det är »gjordt».
Törhända skall tonsättaren framdeles låta
den nyvunna säkerheten uppfriskas med
ännu mera naturlig och osökt inspiration.
Den vackra n:r 2, »Verlorner Klang», later
oss hoppas detta. — En särskild förtjenst
hos detta häfte är att den tyska texten —
tvärtemot vanan i dylika sångpublikationer
— är alldeles förträffligt försvenskad, och
hembära vi derför åt den onämde
öfver-sättaren en tacksamhetens suck.
Det första intrycket af G. Stolpes
Prairieskizzer (IIuss A Beer) är förvåning,
nämligen öfver titlarna. Man inser lika
litet hvarför det hela skall heta
prärie-skisser, som hvarför första stycket skall
kallas »Solnedgång», låt vara att koralen
»Din sol går bort men du blir qvar» der
är inlagd emellan — en masurka och en
polska. Mera betecknande är titeln
»Humoreske», som också är det bästa stycket
och hvari äfven det på en gång tunga
och bisarra, som gerna vill vidlåda
Stolpes stil, kommer till ett genom sjelfva
ämnet rättfärdigadt uttryck. A. L.
* I D. B:s kritik af takt 10, sid. 3 kunna
vi ej instämma. För att en »utvikande
modulation» skall vara for banden måste finnas något
att utvika till. Detta skulle här då efter det
återstälda e vara g-dur, men denna tonart
kvarken inträder eller ens väntas af örat, som
uppfattar c blott såsom moment i en serie
genomgående ackord i takt 9, 10 öfver A såsom
orgelpunkt, hvilken hela tiden låter vänta
lmfvudton-arten D-dur, ehuru dess återinträdande i nästa
takt afbrvtes genom en cadenza i>er inganno.
Alt sammans fullkomligt regelrätt och mycket
oskyldigt.
Tyskt. Hur populär Richard Wagner allt
mera blifver i Berlin märkes ej blott i
opera-och konserthusen utan också i ölstugorna. Vid
Kronenstrasse derstädes är öppnad en Bierlokal,
som är döpt till »Rheingold». Der serveras
Bayreuther-Bier, mästarens älsklingsdryck.
Äfven inredning och väggdekorationer äro
Wag-nerska, ty man ser här Rheindöttrarna och
andra musikdrama-figurer samt lälder af
Wagner och villa Wahnfried. Kn Gambrinus-dotter
prunkar i Gretchenkostym uti en blåskimrande
isgrotta, hvarmed sinnrikt antydes att öl ligger
på is. När nu Niebelungen-trilogien kommer
att uppforas på Kgl. f)]>eran, kan efter
operasalongens hetta mången fa släcka sina väldiga
törst-vafurlågor i bier’ets välgörande svalkande vågor.
Harald Viking.
Vi anföra Ur Musikal. Wochenblatt —
naturligtvis utan att binda vårt eget framtida
omdöme — följande kritik öfver denna
här-stiides snart uppkommande opera:
J »Harald der Viking» är ett. första
“w» och allvarligt försök gjordt att skapa
ett musikaliskt drama efter Richard
Wag-ners principer. Redan texten tillät ej
annat. Hans Herrig, diktaren, föreskref
komponisten tämligen noga huru han
skulle gå till verket. Att Andreas Hallén
bland dc tre musikaliska dramerna (Drei
Operadichtungen von H. Herrig, Berlin
1881) just valde den nordiske hjelten
Harald var ganska naturligt, ty för
svensken Hallén måste detta stoff hafva
särskild dragningskraft, och skalden
Herrig kunde icke lätt finna en annan
musiker, som så i sig upptagit hans i de
wagnerska dramerna rotfasta intentioner
och med sådan jernhård konseqvens, utan
någon sidoblick, genomfört dem, som
fallet är i »Harald». Att dervid
reminiscenser svårligen kunna undvikas är
sjelfklart, och vi medgifva till och med
att dessa på några ställen äro tämligen
starka, såsom betingade af likartade
situationer. En kritiker, hvars starkaste
sida just icke är musik och som derför
desto mindre plågar sig med att tänka
öfver musik, hör dylika reminiscenser
och är genast på det klara med Hallén.
Att det blott var några oväsentliga
moment, bekymrar icke mannen; att finna
och i deras väfnad följa de egentliga
motiven, dertill är han oförmögen, ty
kunde han det, så måste han hysa
respekt både för Halléns ursprungliga
mo-tiviska uppfinning och för det arbete,
som i »Haralds» komponist låter oss känna
ett musikaliskt karaktershufvud af stor
begåfning. Hans motiv äro icke
wagnerska, utan alldeles egendomliga. De
äro korta, prägnanta, utomordentligt
bild-ningskraftiga, men ock sprödare, mindre
varma, vi ville säga trotsigare, i följd
deraf äfven mindre inträngliga; dertill
måste först deras användande under
operans lopp göra dem. Men den som
följer dem verket igenom, måste tillstå,
att efter Wagner ännu ingen komponist
uppträdt, som med fullare medvetande
och oböjligare fasthet från början till slut
blifvit den wagnerska princip trogen,
den han gjort till sin. Men vi hafva
ej häller funnit någon, som med denna
energi äfven förenar denna stora
begåf-uing. Karaktererna äro skarpt tecknade,
konseqvent genomförda, och ingen figur
saknar verksamma moment, i hvilka han
tager publikens fulla intresse i anspråk.
Dertill sällar sig originell melodik, och
äfven blomstrande melodiska och
harmoniska skönheter fattas ej. Rikt
beskänkt dermed är särskildt sångaren
Gudmund, hvars vårsång i första akten
till och med utvecklar sig helt bredt
melodiskt. Duktiga artister skola i intet
nyare verk finna verksammare partier än
Sigrun, Bera, Harald, Gudmund, Erik,
men komponisten fordrar också mycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
