Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TT
En resande virtuos.
[i meddela i dag skuggporträltet af
en resande virtuos, som en tid
täf-lat om liufvudstadspublikens gunst, ehuru
lian nöjt sig med gårdarnes resonans i
st. f. salongernas. Den skicklige
»klipparen», artisten Ernst Ljung, har
erbjudit oss’ silhuetten, en profil af en enligt
uppgift verklig hindu, hvilken hemsökt
Stockholms gårdar med sang och musik
på ett primitivt instrument, bestående af
tre öfver en kalebass och
en hals med tre skrufvar
spända strängar, hvilka
strykas med stråke, under det
virtuosen sitter på marken
med sin mössa framför och
en apa bakom sig. De
entoniga melodierna erinra
något om somliga i i>Aida»,
hvarför de nog torde vara
genuint, om icke hinduiska,
sä åtminstone egyptiska.
Verkligen finnes ock ett
liknande instrument under
namn af Kemengeh
afbil-dadt i E. Naumanns
illustrerade »Musikgeschiehte»
sid. 101, och siiges der
förekomma mest pä
kaffehusen i Kairo.
Musikkonservatoriet.
^konservatoriets direktör har uti en i
Stockholms Dagblad för den 25 Jan.
införd uppsats bestridt riktigheten af
un-dertecknads uppgifter om konservatoriet,
beträffande det vi anmärkt om
bristfälligheten af undervisningen i tonträffning och
gudstjenstens ritual. Innan vi gå att
vidare utveckla våra åsigter härom, be
vi att få betona, att vart framträdande i
en sådan ömtålig sak som
undervisningens beskaffenhet motiverats endast af
rent intresse för musikens sunda
utveckling i Sverige.
Hr direktören uppgifver att
undervisning i tonträffning meddelades förra
terminen under ej mindre än 28 timmar i
veckan. Att vederbörande lärare
verkligen gifvit detta höga lektionstal våga vi
ju ingalunda bestrida, men väl att dessa
timmar uteslutande eller i öfvervägande
grad varit egnade åt tonträlfningsöfningar
som förtjena detta namn.
Detta ämne är en vetenskap, som gått
betydligt framåt på senare åren och hvarå
man vid utlandets konservatorier börjat
fästa den allra största vigt. De förut
brukliga siffermetoderna hafva blifvit
utdömda och man har numera temligen
allmänt antagit ett system af öfningar
med endast noter uti en konseqvent och
för örat naturlig följd. Kunskap i
tonträffning är nödvändig för alla som idka
musik — utan denna kunskap blir noten
ett dödt ting och spelet eller sången mera
ett mekaniskt arbete. Uti det af oss
förut omnämnda senaste reglementet för
konservatoriet (hvilket reglemente lärer
blifvit utarbetadt af nuvarande direktören)
har tonträffningen äfven vederbörligen
uppmärksammats, i det att
»elementar-säng» ingår i alla de sju grupper, hvari
undervisningen vid konservatoriet är
fördelad. Sålunda borde väl, tyckes det,
reglementsenligt alla konservatoriets elever
som deraf äro i behof, undfå undervisning
i tonträffning. Men om oek reglementets
föreskrifter i detta afseende strängt blifvit
utförda, våga vi likväl fortfarande betvifla,
att den undervisning i tonträffning, som
meddelats, varit nöjaktig. Läraren i
ämnet synes sakna så väl håg derför, enär
en stor del af ofvannämnda 28
timmar i veckan faktiskt om ej till
namnet blifvit egnade åt
solosång, som ock möjligen
bristande insigt deri, enär
tonträffningsundervisningen,
enligt livad vi hafva oss
bekant, försiggått rycktals
huller om buller, utan
något spår till progressivt
system, någon förnuftigt
ordnad kurs och det var ju
detta och intet annat som
vi i förra artikeln betonade.
De upplysningar, som
helt nyss under ett
personligt besök hos direktören
godhetsfullt blifvit oss
meddelade, motsäga icke det
sagda. Vi fingo veta att
sista terminen 24 nya
elever tillkommit. Detta kan
synas vara vackert. Men
vi lingo också veta att
eleverna i tonträffning endast några timmar
af de omtalade 28 i veckan öfvas flera
tillsammans, för öfrigt endast två
och tvä, och att det senare slaget af
öfningar naturligen varder mera solosang
än tonträffning, säger sig sjclft, äfven
om vi ej bestämdt visste att så är.
Men härtill kommer ännu en vigtig
sak, som vi förr äfven vidrörde. Till
ifrågavarande ämne hörer — utom
konsten att träffa tonen, hvilken, såsom vi
sett, alla konservatoriets elever böra få
inhemta — äfven konsten att meddela
undervisning deri åt andra. En sådan
skicklighet är oundgänglig för organister,
kantorer och framför allt för sånglärare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
