Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egdc rum d. 10 Juni å hoftcalern i Wien
uti en ballett, som fadern siirskildt
komponerat ät den tjusande dottern af denna
anledning; balletten kallades: »En ung
nymfs emottagande vid Terpsichores hof.»
Framgången af detta första
uppträdande var storartad. Den härliga
ungdomliga uppenbarelsen, detta sylfidiska
väsen, detta oförlikneliga behag alldeles
hänryckte åskådarne, och förtjusningen blef
ännu större, då man märkte att den
unga konstnärinnan invigde en helt ny
koreografisk konst. Marie Taglioni hade
nämligen, då hon beträdde seenen,
upprörd som hon var, förgätit allt livad hon
instuderat och improviserade, uppfyld af
en genial ingifvelse, allt hvad hon
frarn-stälde. En särskild öfverraskning
uppväckte hennes kostym, den hon vid
början af sin konstnärbana valde sig och
sedan bibehöll. Hon hade afsmak för
de korta klädningar, som dansöserna
begagnade, och bar en klädning, som
räckte henne nedanför knäna. En
österrikisk furste frågade henne en gång i
Milano hvarför hon ej bar kort klädning.
»Skulle ni tillåta», svarade hon, »att er
gemål eller era döttrar uppträdde i en
sådan kostym?» Derpå hade fursten
ingenting att svara. I Ryssland talade man
också om för kejsar Nikolaus, att man
ej kunde se Taglionis knän, då hon
dansade. Kejsaren steg ned ur sin loge och
satte sig i orkestern, men äfven der fann
han bekräftelse pä hvad man berättat
honom. 1 våra dagar skulle hennes
dans-kostym förefalla besynnerlig, men dä
adopterades den af alla dansöser, och damerna
af stora verlden efterapade allt hvad de
sågo hos Taglioni. Sä förekom hon en
gång uti sin loge på stora operan med
en besynnerlig hatt på hufvudet. Dagen
derpå kom hennes modist till henne och
vred sina händer, utropande: »Ni har
ju burit på er hatten så uppviken, som jag
skickade den, för att brättet ej skulle fara
illa i asken!» — »Jag trodde att det var
ett nytt mode», svarade Taglioni. Och
verkligen, närmaste dagarne derefter fick
man se alla damer i Paris med likadana
hattar.
Om man läser i allvarliga tidningar
från denna tid berättelser om Taglionis
triumfer, så får man se henne omnämnd
med epiteter af det mest öfverdrifna slag,
och kritici ex professo funnos, som
försäkrade att Taglioni kunde flyga; så lätt
rörde hon sig, så länge kunde hon hålla
sig sväfvande i luften. Men aldrig tog
hon sin tillflykt till sådana
kraftansträngningar, som andra dansöser bruka; ty
hon sade, att »detta är ej mer någon
konst, bara gymnastik». Hon var redan
herskarinna pä scenen vid en ålder, dä
andra ännu besöka skolan. Hennes rykte
gick ut frän W ien och tog vägen öfver
Stuttgart och Munehen för att nu sin
höjdpunkt i Paris.
Mottagandet i Paris var om möjligt
ännu mera storartadt än i de tyska
städerna. De anseddaste skriftställare
skyndade att lyckönska konstnärinnan, och
äfven den unge Tiners infann sig bland
dessa. Han vände sig till hennes fader och
sade till honom: »Ni måste känna er stolt
öfver att hafva gifvit verlden en sådan
talang, men hvad skall man väl kunna säga
om den grace hon har sig sjelf att tacka
för?» Fru Taglioni, modern, som såg sig
alldeles lemnad ur räkningen, trädde nu
fram till den blifvande statsmannen,
utropande: »Och jag, min herre, räknar
ni då mig för ingenting vid skapelsen af
detta mästerverk ?» Den stackars Thiers
var helt förbluffad öfver detta anfall och
rekommenderade sig på ögonblicket.
Från Paris gjorde Taglioni ett kort
besök i London och förstod att
enthusi-asmera engelsmännen lika mycket som
fransmännen. Men hennes käraste
uppehållsort var Paris, der man svärmade
för henne. Då Meyerbeer skref sin opera
»Robert le diable», komponerade han
balletten och särskildi abedissans rol i
fjerde akten för Taglioni, hvars
framställning rent af elektriserade publiken.
I September 1837 kom Taglioni till
Petersburg och stannade der till 1842.
Kejsar Nikolaus var alldeles förtjust i
henne och gick alltid ned på scenen för
att tala med henne. En gång visade sig
till och med kejsarinnan på scenen för
att lyckönska konstnärinnan. Dä zaren
sedan kom, frågade han: »Har ni sett
kejsarinnan.» — »Ja, Sire», svarade
Taglioni, »hon har visat mig den äran ålt
uttala sin tillfredsställelse.» — »Det har
hon aldrig förr gjort med någon
konst-närinna.» — »En sådan förtjusande fot
kejsarinnan har!» utropade Taglioni. »Ah,
ni har märkt det? Jag tror att hon också
kunde ha blifvit en god dansös.»
Intressant är berättelsen om hur hon
förmådde bryta konungens af Preussen
fördom mot en af hennes fars balletter.
Innan hon började uppträda i Berlin hade
man från hofvet på intim väg låtit
meddela henne, att hon ej borde uppträda i
balletten »Bajadéren», emedan den
kungliga familjen genom det indeeenta sätt,
på hvilket titelrolen en gång gifvits, kände
sig särad pä det högsta. Men Taglioni
var fullt besluten att debutera just i denna
ballett, och då hon gjorde hela sitt
uppträdande beroende deraf gick man
slutligen in derpå. Hon hade knappt visat
sig på scenen, förr än hennes seger var
fullständig. Hennes elflika väsen, det
förtrollande behaget i hvarje rörelse, den
poetiska och dock anständiga kostymen,
allt lät styckets hjeltinna framstå i ett
alldeles nytt, obekant ljus, och efter
slutet ‘ af föreställningen förebrådde henne
kungen, att hon ej förr kommit till
Berlin. »Om det varit mig möjligt», sade
monarken, »skulle jag hafva rest till Paris
för att se er.» — »Ah, Sire», svarade hon,
»är en sådan obetydlighet omöjlig för en
konung ?»
Sådan var Taglionis teaterbana, detta
elastiska väsen, som alltid bibehöll sin
ungdomlighet och aldrig förlorade sin
naturliga tjusningskraft; en enda rad af
triumfer livilka först ändades vid hennes
giftermål med grefve Gilbert de Voisins.
En dotter och en son härstamma från
detta äktenskap. Dottern är furstinnan
Mathilda Troubetzkoi, sonen tjenar i
franska armén. Under kriget 1870 blef han
krigsfånge vid Wörth. Hans mor erhöll
samtidigt underrättelse om att sonen
stupat. Hon begrät honom bittert och
klagade öfver sin sköflade lefnadslycka; då
lick hon veta att det var en annan
officer med samma namn, som fallit i
striden. Hennes son hade erhållit ett svårt,
men ej lifsfarligt sär. Modern hegaf sig
genast till Tyskland och genomforskade
alla hospital för att uppsöka den sårade.
Hon fann honom slutligen i Dresden, der
han låg på lasarettet, och skötte honom
nu till dess hon hade lyckan alt se
honom återstäld.
För närvarande lefver grefvmnan
Gilbert de Voisins tillbakadraget, njutande
en lycklig ålderdom, som ej vet af
någon bräcklighet eller lefnadströtthet; hon
vederqvicker sig af den glädje nutiden
skänker henne och eger i minnena från
den gångna tiden en outtömlig källa till
föryngring. En i sanning afundsvärd lott.
Från scenen och konsertsalen.
återupptaga i dag i korthet denna
é’F’ rubrik, som hvilat en månad af brist
pä material under början af januari.
Af-ven nu äro ämnena åtminstone icke
brännande. De stora slagen förestå ännu.
Stora teatern bidar fortfarande sin första
musikaliska nyhet under säsongen (som
en sådan kan man nämligen ej anse den
stämningsfulla men tunnsådda musiken i
Strandbybor), och musikföreningen har ej
häller hunnit blifva färdig. Som vanligt
skall nu allting koncentreras på vårsidan;
om till vare sig konstintressets eller
kassans fromma må lemnas osagdt.
Nya teatern, som denna vinter
utvecklat en ovanligt både liflig och
berömvärd verksamhet i musikaliskt afseende,
liar åter bjudit på en ny, gammal
opéra-comique, »Den döfve» af Adam, hvars
harmlöst lustiga text i gammaldags stil
samt melodiösa och situationsmässiga
musik slagit rätt mycket an. Bland de
utförande är i synnerhet hr Nilsson med
sin komiska sjelfbeundran förträfflig och
äfven de öfriga äro på sina platser, om
än fru Co ms t ed t ej fullt räcker till i
det musikaliska partiet. Den lilla operan
bör icke redan vara nedlagd, men väl
borde man se till att icke gifva den
tillsammans med pjeser som skrämma bort
publiken. — Nyss nämda fördelaktiga
totalintryck af Nya teaterns verksamhet har
densamma emellertid bjudit till att förinta
genom sitt sista återfall i gamla synder:
»Fru Boniface». Att hr Roniface tviflar
på sin hustrus dygd undrar åskådaren
icke på, ty åskådaren måste göra
detsamma. Ett sådant species af oskuld,
som i sin älskares salong koketterar med
sitt samvete och säger utmanande cyniska
variétérepliker såsom trots den mest
rutinerade cocotte, hennes dygd har man
verkligen svårt att tro på, emedan den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
