Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inför ästctikcns domstol kan mitt öde
ej vara tvifvelaktigt, men det är en annan
fråga, om jag kan bli fäst inför den torra
juridiska lagen.
Synderna mot den helige ande kunna
begås så hemligt, att ingen märker dem.
Man kan använda en främmande melodi
för eget bruk i det man läser den
baklänges. T. ex. den gamla bekanta visan:
»Was frag ich viel nach Geld och Gut!»
Jag behöfver ej utföra experimentet.
Produkten är ingalunda dålig, och man
kan mycket lätt göra sig den till godo.
Ett fyndigt liufvud kan utföra konststycket
äfven med »skyddade melodier» utan att
herrar sakkunniga ha rätt att tala illa derom.
Huru en komponist dervid gör upp saken
med sitt samvete, det blir en sak för sig.
Men samvetet kan också luras. Alltså
mitt konstnärssamvete skall nu dragas vid
näsan! Jag vill komponera en visa, men
hittar ej på något i hast. Det är fatalt!
Här är en liten oskyldig huskur för att
hjelpa den s. k. »uppfinningen» på benen.
Vi hafva fem vokaler:
a e i o u
dessa kunna korrespondera med skalans
toner c d e f y — jag kan också välja
en annan följd och likaledes få brukbara
resultat. Nu en passande text.
Trarira! nun ist der Sommer da!
Efter ordnandet af vokalerna med de för
dem antagna tonerna träder nu följande
melodi i dagen:
Det låter verkligen icke illa, och man har
ej behöft bråka sin hjerna förderfvad
dermed! Probatum est, till och med i
alldeles förtvillade fall! Är ett sådant
förfarande lofligt eller ej ? 1 Makkabeer
kap. 12 v. 18.
Nu har jag råkat in på Gamla
Testamentet också! Det är på tiden att
göra en påkänning hos de sakkunnigas
förening, afdelningen för musik. Vi hafva
hundra, ja tusen melodier, hvilkas
originalitet är lika med noll, emedan de äro
sammansatta af färdiga bygnadsstenar,
hvilka skenbarligen ligga kringströdda
såsom gods utan egare; stereotyper vill jag
kalla detta material. Till dessas
sam-manfogning behöfver man ej söka lagens
skydd; kompilatorn kan i alla fall taga
patent på murbruket eller ankarjernen.
Jag tar till förklaring häraf ett poetiskt
exempel.
Leise zielit durch mein Gemutli:
Ach wenn du wärst mein eigen!
Mein ganzer Reichtlium ist mein Lied,
Der Kest, der Rest — lieisst Sehweigen.
Det låter som om det vore en dikt,
och jag kunde till och med påstå: den
är af mig sjelf. Det är till och med
mening i den: fattigdomens jämmer i
kon-llikl med känslans rikedom. Men jag har
blott plundrat fyra poeter och »grupperat»
rofvet till en dikt.
Om nu en person på denna icke
ovanliga väg kombinerar ett
musikstycke, som behagar mängden, och en
annan trycker efter det — är denne
senare straff värd? Våra sakkunniga
måste vara helt annorlunda rustade än livad
de hittills varit för att besvara dessa och
liknande frågor.
Men jag kan också anföra ett tydligare
fall. Jag vill taga exemplet från den
äldre literaturen, som nu är fogelfri, men
det kan med lätthet användas äfven på
melodier, öfver hvilka lagens öga ännu
vakar. Hur har följande manskör
uppkommit?
Egendom eller stöld? Det är frågan!
Ärlighet varar längst, och derför vill jag
tillstå, att den härstammar från Mozarts
»Don Juan». Icke sant, det haden I
aldrig anat, herrar sakförståndige? Här
följer nu beviset:
Du bör ej fruk - tan bii - - ra
-G-
m
Kom följ mig till mitt slott.
sjunger Don Juan. Jag har för min
komposition, min »ravissanta krigssång»,
begagnat melodien i omvändning — också
en ganska enkel förrättning för att få
som »tonsättare» pryda sig med lånta
fjädrar. Mitt andliga arbete bestod
der-uti, att jag transponerade produkten af
detta »konstnärliga» bemödande till B-dur
och sedan arrangerade den fyrstämmigt
»till bruk i skolorna». Nu interpellerar
jag återigen de sak förståndige: skulle en
skälm och bedragare, som lick det infallet
att eftertrycka denna manskör, kunna
bestraffas ?
FÖLJETONG.
Ur en danserskas lif.
IjKerpsichore och Melpomene, prima
bal-®T® lerinan och primadonnan, gå ofta
hand i hand på våra stora scener och
täfla om publikens gunst och konstens
lager. Konstens? Ja mången vill ej räkna
dansen som skön konst, men den
lef-vande plastiken — grekernas orkestik,
så nära förbunden med musik och
skaldekonst — förtjenar väl dock hedern att
betraktas såsom konst. Den urgamla
dansen har varit en moder till musiken, och
ännu i dag inspirerar balletten våra
tonskalder till snillrika tonskapelser af
sprittande lif, ännu i dag begagna sig våra
tonsättare likasom de äldre klassikerna
af dansens rytmer till musikformer
sådana som rondot, menuetten, gavotten
m. fl., hvilka synas trotsa förgängelsen.
Danskonsten och dess idkare synas
alltså ej vara ett så främmande ämne för
en musiktidnings spalter, som en och
annan torde förmena, och denna erinran ha
vi velat förutskicka då vi nu gå att tala
om en af denna konsts största gracer,
hvilken särskildt i egenskap af vår
lands-maninna, född i Stockholm af en svensk
moder, bör väcka vårt intresse. Många
lefva nog än som kunna minnas den
förtjusning som Maria Taglioni, den
verldskunniga danskonstnärinnan, väckte
här vid sitt uppträdande d. 30 Aug. —
30 Sept. 1841 på vår kungl. scen såsom
abedissan i »Robert», uti »Sylfiden», »Lac
des Fées» m. m. Nyligen har hon
dessutom blifvit omtalad i sammanhang med
sin broders, Paul Taglionis, död.
Det låter nästan som en saga, när
man läser om den entusiasm, hvilken
äldre generationer lade i dagen för
Terp-sichores prestinnor, hvilka man ofta
bevisade mer än kunglig heder. Ingen af
de stora dansöserna synes emellertid i
så hög grad väckt sina samtidas
hänförelse, som Taglioni, om hvars lysande
lefnadslopp en nyligen utkommen fransk
bok lemnar en mängd intressanta data,
af hvilka vi här vilja meddela några
utdrag.
Konstnärinnan, hvars förtrollande grace
och fulländade dans besjungits i de mest
vältaliga och glödande dityramber,
härstammade från en berömd artistfamilj.
Hennes morfader var den firade svenske
sångaren Karsten. Sångarens dotter, en
skönhet af första rangen, gifte sig med
dansören och ballettmästaren vid kungl.
teatern Fillippo Taglioni. Denne, till
hvilken den moderna balletten står i skuld
för de vigtigaste reformer beträffande
såväl komposition som kostymer och
hvilken afskaffade de gammalmodiga
perukerna och andra extravaganser, begaf
sig ej långt efter sitt giftermål till
Tyskland. Hans dotter Marie, den blifvande
dansösen, föddes i Stockholm d. 23 April
1804. Han lät uppfostra henne i
Frankrike, och då hon med stor hängifvenhet
egnade sig åt danskonsten kunde hon
redan 1822 göra sin första debut. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
