Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätt mycken framgång, den likväl den
antiwagnerska lokalkritiken bjöd lill att
förringa. Derefter återvände Hallén lill
Göteborg och (ick der till stånd ett nytt
musiksällskap, som lian ännu förestår.
* *
*
Det var mot slutet af år 1875 som
Hallén först kom till Stockholm för att
här, i en konsert pä Stora teatern,
producera sig såsom tonsättare och dirigent.
Vi finna oss då hafva afgifvit följande
något stränga omdöme:
»Han synes fullkomligt beherska
orkestern och svängde taktpinnen med
elegans till anförande af musikstycken, i
hvilka en något braskande
instrumentation ä la Wagner icke förmådde skyla
svagheten i motivens genomföring och
den sannolikt omedvetna benägenheten
för reminiscenser. Den symfoniska
dikten »Fritiof» delar med de (lesta dylika
dikter egenskapen att vara hopkommen
mest genom reflexion; likväl eger den
onekligen vida mera hållning än Liszts
dikter af detta slag. »Hyllningsmarschen»
anslöt sig kanske något mer än lofiigt
nära till Webers jubeluvertyr; bättre
li-kade oss förspelet ur »Pagen och
konungadottern», ett särdeles briljant stycke i
polonästakt. Med all sin osjelfständighet
saknar hr Hallén icke melodisk fantasi,
och hans visor anslogo mera än hans
instrumentala arbeten.»
Detta omdöme kan synas hårdt;
likväl ha vi här velat anföra detsamma,
emedan det i sjelfva verket innebär alla
de anmärkningar som äfven från andra
håll gjorts mot Halléns tidigare skrifsätt,
särskildt representerad t genom de nämda
styckena »Hyllningsmarsch» och »Fritiof»,
hvilka icke höra till lians mest lyckade
och dessutom torde vara rätt tidiga
ungdomsarbeten.
Helt annorlunda ställer sig deremot
omdömet om den tonsättare, som nyligen
visat sig kunna skapa så friska, sköna
och konstnärligt fulländade saker som
balladerna Das Aehrenfeld och Vineta
(se under »Musikpressen» Sv. Musikt. 1883
nr 14, 22). Här är den olyckliga
re-miniscensböjelsen liksom alldeles bortblåst
och, hvad bättre är, den har tagit med
sig detta jägtande efter ledmotiv i
Wag-ners stil, hvilket är så hinderligt för
inspirationens osökta innerlighet och den
musikaliska känslans fria utströmning. Vi
tro att man af en kompositör sådan som
den till dessa ballader och delvis äfven
till operan Harald Viking (om hvilken
vi spara våra närmare omdömen till
efter dess uppförande) kan ega rättighet
att vänta sig något högst betydande.
Bland Halléns förut utgifna arbeten
är det hufvudsakligen hans fagra Wenn
ich in deine Augen seh’ (Visor f.
sopran, 1876) samt en Romans för
violin med orkester, som anslagit oss.
Äfven Pagen och konungadottern har
utsökt friska partier jämte reminiscenserna
från Lohengrin, och röjer dessutom ett
för ett så tidigt kompositionsår (1871)
ovanligt herravälde öfver tekniken, både
den harmoniska och orkestrala. För den
sista visar Hallén en utmärkt fallenhet, den
han i synnerhet dokumenterat genom sina
Rapsodier, hvaraf den första
komponerades 1878. Härutinnan är det ock med
lycka han studerat Wagner, ett mönster
som förtjenar den största
uppmärksamhet i fråga om gripande romantisk
kraft, scenisk illusion och elementära
effekter, men hvars formgifning icke borde
efterhärmas, såsom varande allt för
doktrinär och spekulativ. Op. 21 och 22,
tvänne sånghäften, ha fått mycket beröm
af den tyska kritiken; svagare förefaller oss
deremot op. 12, Tramnkönig und sein
Lieb, för solo, kör och orkester.
Dock — vi äro fullt öfvertygade om
att Hallén eger allt för mycket både
formsinne, bildning och ungdomligt
sprudlande fantasi, för att han skulle komma
att nöja sig med imitatörens rol. Att
experimentera skadar ju icke. och den
tonsättare i våra dagar som icke toge
mer eller mindre intryck af Wagner,
skulle vi anse hopplös. Först med allt
mer vunnen sjelfständighet lär han sig
småningom att skilja agnarne från hvetet
och sträfva till förverkligande af
Sclm-manns högstämda upprop: »Netie ktihnc
Melodien musst du erlinden!» A. L.
Adiafon.
J^tt instrument med detta namn eller
1»gaflfclpiano» har nyligen blifvit D.
B:s redaktion förevtsadt och säges snart
komma att låta höra sig inför
allmänheten. Det är emellertid ingen nyhet
för dagen, utan omtalades redan i fjol
på följande sätt af en utländsk tidning
(vi begagna hufvudsakligen N. I. T:s
öf-versättning):
Redan en lång tid hafva hrr
tekniker sysselsatt sig med försök att utbyta
de vibrerande metallsträngarnc uti våra
vanliga pianon och flyglar mot stålgafflar
eller som de vanligen kallas, stämgafflar,
hvilka i mer än ett afseende besitta flera
företräden. För kort tid sedan lyckades
det instrumentmakaren Fischer i Leipzig
att framställa ett sådant »gaffelpiano»,
hvilket, enligt kompetente sakkännares
utsago, utan tvifvel kommer att spela en
stor rol i framtidens
instrumcntalmusik-historia. Till sitt yttre samt i
klaviaturen och i synnerhet resonnansbotten
liknar det ganska mycket ett vanligt piano.
Men i stället för strängar har det i sitt
innandöme lika mänga stämgafflar, som
det fin nos toner; h varje gaffel absolut
rent stämd i dess motsvarande tonhöjd.
När den spelande trycker ned en viss
tangent, så försiggår i den inre
mekanismen samtidigt en trefaldig procedur: en
dämmare upplyftes från stämgaffeln, denne
anslås med en liten hammare och
frambringar en ton, hvilken senare samtidigt
sättes i förbindelse mod resonnansbotten.
Släpper man upp tangenten, afstannar
ljudet ögonblickligen. Men genom att
fortfarande hälla tangenten nedtryckt kan
man framställa en af- eller tilltagande
tonstyrka (ilecresceiulo eller crescendo), ja,
till och med endast en sakta hviskning,
beroende endast på om man trycker
starkare eller saktaro med fingret på
tangenten; genom dessa förändringar i
tryckningen närmas eller fjermas nemligen
stämgaffelns förbindelse med
resonnans-bottnen. Sjelfva tonen är långt uthällande,
liknande den skönaste flöjtton förnimbar
på långt afstånd och öfverträffar i
varaktighet tonen från det starkaste
flygelpiano, så att den påminner om en
orgelton. Det nya instrumentet har dock ett
stort företräde framför det senare
instrumentet genom sin större uttrycksförmåga.
Att tonerna måste innchafva en
fullkomligt ren färgklang, ligger i öppen dag,
då man vet att ljudet från en
stämgaffel är fullkomligt fritt från de s. k.
öf-vertonorna. En annan stor fordel hos
det nya stämgaffel-pianot är, att det
naturligtvis aldrig kan blifva ostämdt. Till
sin mekanism är det betydligt enklare i
konstruktionen än det nu brukliga
stränginstrumentet, och man tror, att det, vid
fabrikation i större skala, äfven kan
tillverkas till billigare pris än ett vanligt
piano. Skulle alla dessa påståenden
verkligen besanna sig vid vidare profspelningar
och experiment som oförtöfvadt komma att
anställas, så måste man i sanning tillstå,
att gaffelpianot har gjort en verklig
revolution inom vår tids musikhistoria.
Robert Volkmann.
Jjji’ennc framstående komponist, hvars
frånfälle omnämndes i förra
årgången af denna tidning, afled plötsligen i
Pesth d. 29 Oktober. Född den C April
1815 i Lommatzsch i Sachseu erhöll han
sin första undervisning i klaver- och
orgelspel af sin fader, hvilken var kantor
derstädes, och som han, endast 12 år
gammal, redan kunde substituera på
orgel-bänken. Han erhöll derjemte
undervisning af stadsmusikus Friebel i violin- och
violoncellspel. Ursprungligen var han
bestämd för lärarekallet och studerade
vid gymnasium i Freiberg, men då han
der genom sin musikaliska talang och
flera kompositionsförsök gjorde sig
bemärkt af musikdirektör Anacker och
denne rådde honom att egna sig helt
och hållet åt musiken, ändrades hans
lefnadsplan, och vi finna den unge
Volkmann 1836 i Leipzig, sysselsatt med
allvarligt studium af kontrapunkt och
komposition, hvari K. F. Becker var hans
lärare; i sin utveckling som musiker
rönte han sedan stort inflytande af Rob.
Schumann.
Till en början verkade han såsom
privatlärare men innehade sedan befattningen
som professor i harmoni och kontrapunkt
vid ungerska statens musikkonservatorium.
Hans kompositioner hade till en början
ej synnerligt stor framgång, men de ådrogo
sig dock en uppmärksamhet, som eggade
honom till nya arbeten. Sin första större
framgång vann han 1852 med sin
pianotrio i 15-moll och de båda stråkqvartct-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:42 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1884/0028.html
