Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
terna i G-moll och A-moll, livilka gjorde
honom vida bekant. Sitt rykte sotu
instrumcntalkomponist grundade han
huf-vudsak ligen genom sin D-moll-symfoni,
hvilken jemt-e de originela och vackra
serenaderna for stråkorkester snart blefvo
stående på alla länders konsertprogram.
Dland andra hans större orkesterverk
framstå festouvertyren op. 50 och
musiken till »Richard III».
Yolkmann har i öfver fyratio år
varit bosatt i Pesth, men det oaktadt
var han ej mycket känd i denna stad.
Helt obemärkt vandrade den af åren
tidigt böjda gestalten fram öfver gatorna.
Skygg och ordkarg drog han sig nästan
alldeles undan allt umgänge. Han lefde
uteslutande för sin musik och sitt
lärarekall. Till och med på konserter visade
han sig sällan, vanligen endast när någon
af lians egna kompositioner utfördes,
och han höll sig då undan på någon
obemärkt plats. Publiken begagnade sig
emellertid af sådana tillfällen att hylla
honom och applåderade så länge, till dess
han visade sig, och då framträdde han
vänligt leende i svart frack och livit
halsduk, ett bevis på att han var beredd
på en sådan ovation. Under de sista
åren inträffade detta ej vidare; han drog
sig mer och mer undan offentligheten
och sällskapslifvet. Hans bostad och
lefnadssätt voro ytterst enkla. Två
tarf-ligt möblerade rum oeh kök inåt en
gård var hela hans våning, oeh af dessa
beboddes det ena af hans gamla
hushållerska, som varit hos honom i 11 år.
Under ett besök hos en bekant familj
träffades han af hjertslag, sjönk ned af
stolen och fördes medvetslös till sitt
hem.
Hans qvarlåtcnskap bestod utom det
ringa bohaget af 1,050 floriner oeh ett
stort försegladt paket med utanskrift
»Otryckta kompositioner». I)å detta
öppnades befanns det innehålla: marsch till
dramen »Masaniello» af Fischer; musik
till den dramatiska berättelsen »Midas»;
»Unterwegs», sångalbum af Dingclstedt,
»Abschiedslider»; »Lustige und komische
Lieder»; »Sonate ftlr klavicr»; »Seclis
Lieder» af Eichondorff för mansqvartctt;
Klavier-Sonate i D-dur: en stråkqvartett;
en duett för piano och violin i D-dur;
»Liederkreis» af Detty Paolo; en
ouverture för piano och slutligen en sonat för
piano och violin. Man träffade äfven
bland hans papper en libretto af Otto
Prechtlcr med titeln »Saul», hvilken han
börjat komponera, men sedan öfvcrgifvit.
Opustalet af Volkmanns utgifna
kompositioner uppgår till mellan 70 och 80.
Till sist vilja vi nämna lians
pianokompositioner, livilka för den stora musikaliska
allmänheten äro mest kända eller
användbara. Af sådana må påpekas: för 4
händer: Serenaderna och symfonierna
samt ouverturerna i arrangement,
Musi-kalisches Dilderbuch (op. 11), Ungarisclie
Skizzen (op. 24), »Die Tageszeitcn» (op.
39) och Marscher (op. 40); — för 2
händ.: »Visegrad», 12 musik dikter; Ruch
der Lieder (op. 17), Lieder der Grnss-
mutter (op. 27), Fantasibilder,
Concert-stiiek och variationer öfver ett tema af
lländcl (båda äfven för 2 pianon),
Noc-turno (op. 8), Dallade och sclierzetto (op.
51), m. fl. samt arrangementer af
serenaderna m. m. För piano och violin
hafva vi sonatinerna (op. 00 och 01) och
serenaderna — allt saker som lemna
intyg om, att vi i Robert Yolkmann
förlorat en tonsättare som förtjenar den
musikaliska verldens hågkomst oeh
tacksamhet. Också skedde hans begrafning
i Pesth med stor högtidlighet under
närvaro af flera notabiliteter och
representanter från musikaliska samfund och
konservatorier.
Josephson. Geijer och Lindblad.
i taga oss friheten liar nedan anföra
några intressanta utdrag ur N. P.
Odmans fängslande parallel i 40:de
årgången af folkkalendern Svea sä lydande:
Hvaraf kommer sig egentligen denna
sammanställning Josephson, Geijer och
Lindblad? Helt visst beror den ieke
blott på de omedelbart tilltalande
tonfallen, det svenska lynnet, den hjertliga
och rena, jag ville nästan säga
»hemtref-liga» stämningen hos dem alla tre utan
den beror äfven, och, som jag tror
förnämligast (man må ha reflekterat
deröf-ver eller icke), just på den
omständigheten, att man hos livar och en af dem
möter en ulpreglad personlighet, så
mycket mer lefvande och fullständig, som den
tilltalar oss på en gång i ord och toner.
Ja jag tror, alt det är egentligen detta
som gjort, att man, trots deras mänga
olikheter i öfrigt, ja trots deras olika grad
af rent musikalisk begäfning och
utbildning, betraktat dem som ett klöfvcrhlnd
inom sångens lustgård.
Och skulle vi nu efter denna
sammanställning försöka göra en jeniförande
betraktelse för att i någon mån utreda
det som för hvars och ens personlighet,
sådan den i hans sång finnes nedlagd,
är särskildt utmärkande till skilnad från
hvardera af de tvenne andra, sä komma
vi snart till det öfverraskande resultat, att
ingendera egentligen inkräktar på de båda
andras område, utan att de i stället, så
underligt det låter, komplettera
hvarandra. Innan jag uttalar mig tydligare,
må del tillåtas mig att göra en liten
fråga. Ar det icke öfver hufvud sannt,
— när ni i ett aftonsällskap är i tillfälle
all höra sång, och har att välja mellan
dessa tre tonsättare och öfverhufvud
känner och värderar dem — alt om ni är stämd
för att höra något lätt och lekande eller
åtminstone något som icke på minsta
sätt verkar upprörande, så begär ni
Lindblad; om ni deremot är svärmiskt stämd,
eller om ni känner någon hemlighetsfull
längtan eller saknad i hjertat, så begär
ni Josephson; och vill ni åter ha något
för tanken eller något fast att stärka er
vid, så begär ni Geijer? Är icke detta
sant? Ni svarar härpå helt visst ja.
Och nu, med anslutning till detta
edert svar, vågar jag uttala min tanke
fullt, alt, när man nogare reflekterar pä
den anda och hållning som genomgår
hvarderas sånger — jag menar
fortfarande dem, der äfven orden äro af
ton-sättarne — så skall man småningom tro
sig uppdaga en liten märkelig hemlighet,
nemligen att de trenne sångarne kunna
sägas i viss mån representera trenne olika
åldrar i menniskans lif, barndomen,
ungdomen och mannaåldern. Hos Lindblad
finna vi då det lekande, lättrörliga
barnet, omedelbart och älskligt i sina löjen
som i sina tårar; hos Josephson finna
vi den svärmande ynglingen, som med
sina idealer och sina drömmar träder ut
i verlden, ser dem krossas och vaknar
till kamp och evighetslängtan; och hos
Geijer se vi ändtligen mannen, den
karakterfaste och djupt reflekterande
mannen, som redan har kampens hetaste
dagar bakom sig. Man finner hos Geijer
dyningarna efter stormen, men man
finner ock. att hans farkost vaggas öfver
djupet allt närmare den hamn som heter
»Guds frid», och att han sjelf står, så att
säga, solbelyst »å gungande stäf».
Någon skulle nu måhända vilja
anmärka. att jag i denna jemförelse genom
mitt tal om »barndomen», nedsatt
Lindblad, och gjort honom till en tonsättare
af lägre ordning än Josephson. Visst
icke; lika litet som jag genom mitt tal
om »manligheten» gjort Geijer till en
tonsättare af högre ordning. Jag
påminner ännu en gäng, att jag här ej talat
om det rent musikaliska värdet af de
jemförda tonsätlarnes sånger, utan om
den poetiska och menskliga sidan eller,
för att upprepa det, den djupare
personliga sidan hos dem, sådan denna
framträder i hela den stämning, hela den
känslo- och tankeverld, som återspeglar
sig i de sånger, som äro helt och
hållet deras egna. Och säger man mig att
detta är att bedömma musici från en
alldeles främmande och oriktig synpunkt,
så svarar jag, att musici ju äfven äro
tänkande och kännande menniskor, och
att de kunna nedlägga i sin musik, eller,
såsom är fallet med dessa tre, i ord och
musik tillsammans tankar och känslor,
ja ofta en hel lifsfilosofi, som, vid sidan
af det rent tekniskt och estetiskt
musikaliska elementet, mycket väl kan lemna
åhöraren en berättigad synpunkt för
betraktelse. Jag vill naturligtvis inte säga,
att denna synpunkt är den enda riktiga,
kanske ej en gäng, att den är den
vigtigaste; men den vinner dock betydligt i
berättigande och intresse, då tonsättaren
samtidigt är skald. Den torde äfven vara
temligen populär; eller, jag frågar,
hvilken är den åhörare, som när han
uppmärksamt lyssnar till en sång och
tydligt uppfattar orden, icke i någon liten
mån gör sig reda för livad tonsättaren
sjunger om, eller, såsom med dessa tre
måste bli fallet, hvad han sjelf tänkt och
utsagt i sin sång? Om en åhörare
gif-ves, som icke i ringaste mån reflekterar
på den saken, så är han helt säkert en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
