Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är yär fasta öfvertygelse, att en
kommande historieskrifvare skall brännmärka
operetten såsom nittonde seklets
kultur-skada, hvilken bidragit att förgifta vårt
folks blod.
FÖLJETONG.
Ur Lorenzo da Pontes minnen.
Jjx jag en dag samspråkade med
Mo-zart, frågade han mig om jag ej
kunde skrifva en opera efter
Beaumar-chais’ »Figaros bröllop». Förslaget
behagade mig och framgången var hastig
och allmän.
Kort förut hade Beaumarchais’ stycke
»pä kejsarens befallning» blifvit förbjudet
såsom skrifvet i en omoralisk stil. Hur
kunde man nu ånyo bringa det på
förslag? Baron von Wetzlar erbjöd mig
med sitt vanliga ädelmod ett rätt vackert
pris för min dikt. Han försäkrade mig,
att i fall den skulle förbjudas i Wien,
skulle han ansvara för att den blefve
uppförd i London eller Frankrike. Jag
antog emellertid ej detta förslag utan
bestämde mig för att lugnt invänta ett
gyn-samt ögonblick, då jag kunde framlägga
det för intendenten eller kejsaren sjelf,
om jag hade mod dertill. Martini var
den ende, som jag invigde i min plan,
och han var af aktning för Mozart
hög-sinnad nog att lemna mig tid till
fulländning af mitt stycke, innan jag
sysselsatte mig med hans eget. Allt efter som
jag skref texten satte Mozart den i
musik; på sex veckor var allt färdigt.
Mo-zarts lyckliga stjerna ville att ett gynsamt
ögonblick tillbjöd sig, så att jag kunde
framlägga mitt manuskript direkt inför
kejsaren.
»Hvad?» yttrade Josef till mig, »ni
vet, att Mozart, så dugtig han än är i
instrumentalmusiken, dock ej skrifvit
något för sång med undantag af ett litet
stycke utan större betydenhet» (?). »Jag
sjelf», svarade jag blygsamt, »skulle utan
kejsarens nåd ej heller hafva skrifvit mer
än ett enda dramatiskt arbete i Wien.»
»Visserligen sant; men jag har
förbjudit det tyska skådespelarsällskapet att
gifva det der stycket om Figaro.»
»Jag vet det; men vid komediens
omstöpning till opera har jag utelemnat hela
scener, förkortat andra och
hufvudsakli-gen beflitat mig om att låta allt försvinna
derur, som kunde såra anständigheten
och den goda smaken; korteligen jag liar
deraf gjort ett verk, som är värdigt en
teater, hvilken Ers Majestät hedrar med
sitt höga skydd. Hvad musiken beträffar,
tyckes den, så vidt jag kan döma, vara
ett verkligt mästerverk.»
»Godt då; jag förlitar mig på er smak
och omtänksamhet; lemna partituret till
utskrifning.»
Ett ögonblick derefter var jag hos
Mozart; jag hade knapt hunnit meddela
honom den glada nyheten, förr än en
depesch inträffade, som anbefalde honom
att infinna sig med sitt partitur i det
kejserliga palatset.
Josef hade i fråga om musiken en
osviklig smak, liksom öfverhufvud rörande
de sköna konsterna. Den utomordentliga
framgång detta underbara verk haft i
hela verlden är ett bevis härpå. Det
oaktadt vann denna musik, så underligt
det än kan synas, icke enstämmigt bifall.
Wiener-komponisterne, som af detsamma
trängdes i skuggan, Rosenberg och i
synnerhet Gasti underläto ej att förklena
och nedsätta. Deras baksluga beteende
stegrade det ömsesidiga hatet, och vi,
Mozart och jag, voro ej utan fruktan att
få se ett förbund ingås emot oss mellan
våra båda fiender och en viss Bussini,
garderob-inspektor, en person, som
lämpade sig för alla befattningar utom dem,
som kräfde en man med heder. Då
Bussini fått höra talas om den balett,
som jag inlagt i min »Figaro», sprang
han genast till grefven och yttrade till
honom i en ogillande ton: »Excellens!
poeten har inlagt en ballett i sin opera.»
Grefven lät skicka efter mig, och nu
utspann sig mellan oss följande samtal:
»Ni vet ju, min herre, att H.
Majestät ej tål någon ballett på sin teater — —
Välan! Jag befaller er nu att stryka den
ni har anbragt i ert stycke, herr poet. —
Hvar är scenen?»
»Här.»
Han ref två blad ur mitt manuskript
och kastade dem på elden, derpå gaf han
mig äter min libretto med de orden:
»Ni ser, min herre, hur långt min makt
sträcker sig!» På samma gång hedrade
han mig med sitt »farväl!»’
Jag gick tvärt till Mozart, hvilktm, då
jag berättade honom detta uppträde, blef
så uppbragt, att han genast ville skynda
till grefven, genomprygla Bussini och
sedan ila till kejsaren för att återtaga sitt
partitur. Jag hade den största möda i
verlden att lugna honom, slutligen bad
jag honom om två dagars andrum och
utverkade af honom att låta mig sköta
om saken.
Generalrepetitionen var emellertid
utsatt, och jag gick i förväg till kejsaren,
hvilken äfven lofvade mig att komma.
Han täcktes också bevista denna
repetition, och Wiens hela adel åtföljde honom.
Under enstämmigt bifall gick hela första
akten öfver scenen, den slutade med en
pantomim, under hvilken orkestern skulle
spela ballettnumren, alldenstund dansen
till denna musik var förbjuden. Orkestern
tystnade. »Hvad betyder denna paus?»
frågade kejsaren den bakom honom
sittande Gasti. — »Det kan väl endast
författaren svara Ers Majestät på», svarade
diktaren med skadegladt leende. Jag
tillkallades; i stället för att rättfärdiga mig
föreläde jag H. Majestät en afskrift af
mitt manuskript, livari scenen var
bibehållen så, som den ursprungligen
skrif-vits. Kejsaren genomläste scenen och
ville veta hvarför danserna ej utfördes.
Jag höll mig fortfarande tyst. Han
förstod att jag ej ville ut med saken och
bad derför, vändande sig till grefven, om
den upplysning, som jag ej ville gifva
honom. »Danserna felas», svarade
Rosenberg stammande, »emedan Ers
Majestäts teater ej har någon ballettkår.» —
»Men de andra teatrarne hafva sådana,
och jag vill att de dansande, som Da
Ponte behöfver, ställas till hans
disposition.» En hal f timme derefter hade vi
tjugufyra personer, såväl dansörer som
figurantskor. Balletten blef uppförd.
»Ganska vackert!» utropade kejsaren, och
detta nya bifallstecken fördubblade
härnd-lusten i min mäktige förföljares lijerta.
Ändtligen randades dagen för första
uppförandet af Mozarts opera; den gafs
till stor snopenhet för hrr maestri och
till ej mindre harm för grefven och Gasti.
Operan hade lysande framgång; framför
allt vann den behag för kejsaren och alla
verkliga vänner af god musik; man
prisade den såsom ett upphöjdt, nästan
gudomligt verk. Libretton fick ock sin
andel i berömmet och framgången, och min
beskedlige rival Gasti var den förste, som
riktade uppmärksamheten på dess
skönheter. Men livad betydde detta loftal?
Ett förtäckt tadel under godmodighetens
slöja. »Det är visserligen», sade han,
»blott en öfversättning af Beaumarchais,
men det finnes sköna verser och flera
ganska vackra saker deri.»
Musikaliska Rese-bref.
I.
Berlin.
■^lumi särdeles trött efter en lång och
ansträngande resa, beslöt jag doek i
måndags afton kl. l/29 att gå till
Concert-liaus för att höra Bilses mycket berömda
kapell. Jag hade lifligt Hofkapellets
konserter i minnet, och mina förväntningar
voro derför mycket stora. Dock måste
jag så godt först som sist tillstå, att de
blefvo öfverträffade. Ty icke blott livad
renhet, takt ocli schwung beträffar var
det omöjligt att anmärka något, men
orkestern var så ovanligt väl sammansatt,
att om man t. ex. ej sett de 10 första
violinisterna, liadc man säkert ansett det
endast vara en duktig violin. Hvad
placeringen af de olika orkcstermedlemmarne
beträffar, var don hos Bilse, likasom
öfver-allt annorstädes i Berlin utmärkt
anordnad. De 5 magnifika kontrabasarne stodo
långt bort och åstadkomnio sålunda stor
effekt, särskildt vid pizzicatoställen. För
öfrigt sluttade orkestern amfitcatraliskt
nedåt, hvilket äfvenledes underlättade
uppfattningen af musiken. Programmets
tredje afdelning, hvilket var allt, livad
jag fick höra, upptog följande fyra
nummer: »Fidclio-Ouvcrture», E-dur, af
Beet-lioven; »Sylphen-Tanz» ur Hector Berlioz"
Faust; Violinsolo med Harpa af Cli.
Gou-nod; samt »Trot de Cavaleric» af Anton
Rubinstein. De två första af dessa
stycken äro allt för väl kända i Stockholm
för att här bchöfva särskildt granskas;
jag vill-endast anmärka, alt
Fidelio-Ou-verturen togs i hastigare tempo än licmma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
