Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nalionalakadeinicn». Dennas principer
äro desamma som alla stora franska
musiker sedan Gluck ha proklamerat.
En af de mest omtyckte franska mästarne
— Hector Berlioz — har nyligen
gifvit bekräftelse härpå och hans
exempel följer den nya skolan i Frankrike,
hvars devis är: »Sanning i konsten,
oaf-hängighet för konstnären, frihet hos
inspirationen.»
Den franska musiken har sedan
ungefär 50 år blifvit förderfvad under
inflytelse af den italienska dilettantismen. Först
efter det sinne och kärlek för musik
genom populära konserter och genom
inrättande af en nationalskola blifvit väckts,
har musiken i Frankrike åter lyckats
komma till anseende. Saint-Saena,
grundläggaren till dessa sträfvanden, har
genom sina kompositioners art och
riktning visat sig hafva gjort till sin uppgift
att förena i en ny sjelfständig gestalt den
symfoniska musiken och det lyriska
dramat, en form för »Operan», som hvarken
är likbetydande med Rossinis italienska
eller Wagners tyska stil. Redan hans
äldre verk: Omphales’ spinnrock,
hjelte-marschen, Phaeton, Dödsdansen,
Herkules’ ungdom och de till Victor Hugo
komponerade körerna hade vunnit
mycket bifall och genast i början af hans
komponistbana lemnat utsigt till en
lysande carriére för honom. Operan Henri
VIII gömmer stora skönheter inom sig,
så att man kan fästa stora förhoppningar
på komponisten till densamma. Orkestern
visar en öfverraskande smidighet, sången
eger stor melodirikedom. Hvarje scen
är bygd på dramatisk grund, pjesen
saknar endast den värme, rörlighet och
»elegiska accent», som utmärker Massenets
stil och förhöjer tjusningskraften hos de
sköna ställena i Gounods operor. Vidare
är Anna Boleyns rol ej nog accentuerad,
ehuruväl hon just är hufvudpersonen.
Med något större framhållning af Anna
Boleyns rol skulle detta arbete varit, om
ej ett verkligt mästerverk, dock en af de
skönaste kompositioner, som franska
skolan frambragt på de senaste 50 åren.
Olyckligtvis har icke denna begåfvade
komponist haft tid att 10—15 år förr i
konsertmusiken förbereda publiken på sina
nya tankar.
Edmond Hippeau slutar med följande
ord: »Wagner har i ämne, form och stil
helt och hållet brutit med det gamla,
Saint-Saens ville foga »nya former» till
den gamla operastilen utan att
fullkomligt bryta ned det man vant sig vid. Så
forsigtigt framsteget är, ett framsteg är
det emellertid. De stora konstnärliga
segrarne äro sällsynta; sådana ha utvecklat
sig omkring Gluck, Berlioz och
Wagner; äfven Saint-Saens hör till de djerfva,
som bryta nya vägar, och derför tillropa
vi honom: Mod och ihärdighet! Om han
sviker vår förväntan och en ny gyllene
tidsålder för konsten icke uppstiger med
honom, så trösta vi oss dock: den är
nära!»
Beethoven eller Beethoven. Angående
uttalet af namnet Beethoven, om tonen
ligger på första eller andra stafvelscn,
om vid särstafniug man bör skrifva
Beethoven eller Bcet-hoven o. s. v. hyser
man än här och der något tvifvel. En
autentisk och hvarje tvifvel undanrödjande
förklaring häröfver är nyligen gifven af
d:r Alfred Kalischcr i lians
»Klavier-lehrcr», under åberopande af äldre
varianter af namnet »Beethoven», sådana de stå
att finna i en mängd urkunder. Den
grund-lige Beethoven-biografen A. AV. Thayer
anför bland andra dokument följande
ansökan: »Ahn Ihro CburfUrstl. Durchl.
zu Cölln etc. Meinem gnädigsten Heru
Unthcrthänigstcs Memoriale sambt bitt.
Mein Joan . van Bietlioflen.». Vida re
förekommer »Joan van Piethoffen», äfven
»Joan van Botthoffen» och »Johan van
Biethofcn». Under en senare tid
tecknar sig vår tonmästares farfader
Ludvig, liksom hans fader Johann,
»Bcet-hoven». Dock har den senare Johann
van Beethoven ännu den 17 Nov. 1769,
altså ungefär ett år innan hans store
sons födelse, afsändt en ansökan, som
åter igen visar oss en ny
namnvariant. Denna ansökan börjar sålunda :
»Au Ihro Ohurftirstl. gnaden zu Cölln
etc. untherthänigste Supplikation und
bitt, von Johann Bothof.
Hoffrnu-sico.» — Namnet »Bdthof» betyder
detsamma som »Bet-raum» (bönerum)
och lemnar ej mer något tvifvel om
accenten. Äfven i det på denna ansökan
följande kurfurstliga dekretet får man
läsa »Johann BethofF.» Skrifsättet af
namnet Beethoven har alltså att förete
omkring lika mänga varianter, som man
eger af namnet på den store brittiske
skalden Shakspcrc.
Bäfven I icke, I klåpare inom
konstens verld, vid dessa ord, som
Beethoven uttalade på sin dödsbädd: jag inser
att jag nu först står vid början — eller
vid dessa af Jean Paul: det förefaller
mig som om jag ännu ingenting skrifvit?
SCHUMANN.
Fåfängan är nödvändig hos alla stora
män, särskild t dem som eröfra vcrlden
med ord eller toner. En konstnär, som
icke är fåfäng, liknar en qvinna, som
icke vill behaga — båda blifva tråkiga.
Laube.
Dilettanten anser det dunkla vara
djup, det vilda vara det kraftfulla, det
obestämda det oändliga, det meningslösa
det öfversinliga. Schiller.
Ingen bild, intet ord kan såsom
musiken uttrycka hjertats innersta känslor;
hennes innerlighet är ojemförlig; hon är
oersättlig. Vischer.
Det är med konstverken som med
menniskorna: man kan tycka om dem,
äfven om de hafva de största fel.
Börne.
Ett ord för folkets musikbildning.
Efter O. Lessmann.
^jRlcn som i närvarande tid vill sluta
till den musikaliska bildningen efter
antalet af de i alla samhällsklasser
befintliga och behandlade
musikinstrumenten, eller den som vill bedöma djupet af
den allmänna musikaliska bildningen
efter den — tack vare de billiga
upplagorna — gränslösa spridningen af
musikklassikers verk, den gör förvisso ett
misstag af betänkligaste slag. Man kunde
snarare härutaf draga en motsatt
slutledning för att trälTa det rätta.
Hvad som i det stora hela med den
nu varande vidt utbredda
musikundervisning, som gifves och tages, uträttas för
folkets uppfostran till begrepp om
tonkonstens skatter, är ofantligt ringa, och
i delta afseende ligger skulden såväl hos
den undervisning, som meddelas af
tusentals i konsten obildade och derför
oberättigade, som ock hos de flesta likt
svampar efter mildt regn uppväxande så
kallade musikskolor. Den som
underrättar sig om den allmänna
beskaffenheten af vår ungdoms musikaliska
uppfostran och är i den ställning att han kan
draga de riktiga slutsatserna deraf, måste
för sig tillstå, att konstsmakens flackhet i
alla kretsar, från arbetaren till den
högsta societeten, tilltagit och ökats ända
till fullkomlig råhet. Sjelfva Tyskland,
den klassiska musikens hemland, har
årtionden igenom under skallande jubel
arbetat på att i fråga om den musikaliska
smaken korrumpera sig genom den
Of-fenbachska operetten till den grad, att
ingenting är för dåligt och simpelt att
nu vinna bifall på teatrarne. Och så är
det ju öfverallt. Hör det ej till »goda
ton» att bevista de första
föreställningarna af frivola och ordinära
musikaliska machverk, som kommit från Paris
och äfven från Wien, och att noga känna
till kupletternas slagord? Och står det
ej å ena sidan fast såsom ett bedröfhgt
sakförhållande, att allvarlig musik på
scenen och i konsertsalen af största delen
personer, som höra till de s. k. förnäma
kretsarne, flitigt undvikes, samt å andra
sidan, att de lägre samhällskretsarne hellre
använda den med svett och möda
för-tjenta penningen till besökande af
canca-nader än goda teatrar och drägliga
folkkonserter? Således går det inflytande,
som den goda musiken utöfvar på folkets
sedlighet, förloradt i samma mån som
cancan-teatrarnes »ljudande gift» griper
omkring sig på alla musikens områden
och, börjande med den musikaliska
ungdoms-undervisningen, på alla vägar
kommer åstad att folket varder främmande
för sin nationella konst och smaken
för-derfvas.
Men deri ligger en uppenbar fara för
folkandan och att förekomma denna eller
för så vidt den redan gripit kring sig,
motarbeta densamma, är en berömvärd
uppgift för de tongifvande kretsar, som
hafva sig folkets bildning anförtrodd. Gif
åt folket oförfalskad sund musikalisk nä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
