Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillfälle att lära sig noterna för en
organist i Skeninge.
Kort derefter flyttade fosterfadern
såsom handlande till Norrköping. Der kom
Lindblad att bo hos en man, som lian
förtroligt endast kallar med smeknamnet
»farbror Billing», och som hör till hans
käraste barndomsminnen. Äfven i
Norrköping sattes han i skola; men det
märkligaste som der hände honom, var, att
han hos en direktör Alm fick lektioner
på flöjt, på hvilket instrument han
för-värfvade sådan skicklighet, att han,
såsom han skämtande säger, »intog bland
virtuoser stämma oeh rang». Ja, han lick
till och med spela solo på en konsert,
hvilket dock ej hindrade, att han för
öf-rigt ansågs för en odåga. Hans sällskap
utgjordes, för att begagna hans egna. ord,
af en försupen urmakare, som spelade
violoncel!, och en dito organist.
Fosterfadern var rädd, att han skulle bli lik
dessa sina stallbröder, och säg med
blandade känslor gossens musikaliska framsteg.
Hans milda drag mulnade dervid, säger
Lindblad, och de klarnade först längre
fram i tiden.
Så hade Lindblad blifvit en femton
års yngling. För att få honom att göra
någon nytta, staldes han först i
fosterfaderns bod, och han fortfor att arbeta
der i tvenne är, men han befans
slutligen vara omöjlig, emedan han med sitt
buttra sätt skrämde kunderna. 1 dess
ställe sattes han då på kontoret. Men
dit smugglade han in notpapper och skref
så i hemlighet en flöjtkonsert, som äfven
utsattes i stämmor, hvarpå han samlade
till hopa alla spelande krafter i staden
för att utföra kompositionen, och
flöjtkonserten blef också verkligen gifven.
Under allt detta skötte han brefvexlingen
på kontoret till nöjes, men det gick,
tyvärr, ej så väl med hopsummeringarna i
räkenskapsboken. Man funderade då pä
att sätta honom in i en militärskola, men
detta var för dyrt. Slutligen afskickades
han i stället till Hamburg, emedan han
kunde tyska, och den gode »farbror
Billing» följde honom sjelf dit. Efter
långvarigt sökande erhöll han plats på ett
Engelskt skeppsklarerarekontor, der han
anstäldes som »Bursch» och fick springa
omkring för att kassera in räkningarna.
Derjemte använde hans husbonde honom
såsom svensk för att med hans hjelp
söka fiska de svenske skepparne, bland
hvilka ynglingen derför fick många
bekanta. På det engelska kontoret
arbetade Lindblad sålunda i tre år utan att
få fast plats, och under tiden betalade
fosterfadern hans lifsuppehälle.
1 Hamburg lefde Lindblad i början
inackorderad hos en cigarrfabrikör, och
härmed begynner den tid, som han sjelf
ansåg för den lyckligaste under sin
ungdom. Det uppstod en varm vänskap
mellan den unge svensken och den
sex-tioårige tysken, som var begåfvad med
poetiskt sinne. 1 hans sällskap gjorde
Lindblad sin första bekantskap med den
tyska poesien. Men deremot förstod den
gamle sig icke pä Lindblads musik, och
dennes skicklighet på flöjt blef derför ej
uppskattad. Han hade dock ett godt
inflytande på sin unge vän, som på gamla
dagar vid minnet liäraf och af sin första
utvecklingstid beklagar, att han i hela sitt
lif ej annat var än en avtodidakt med
bristfällig uppfostran, ehuru han hade en snabb
och liflig uppfattningsförmåga. »Jag
fffrt-gicl. i språng», säger han, »ej med
ar-mätta steg.» Under tiden skötte han
troget sina kontorsgöromål och spelade om
aftnarne dam med den gamle mannen.
Men nu beslöt han sig för en vigtig
handling, nemligen att hyra ett piano.
För denna orsak vände han sig till en
instrumentmakare, som bodde i närheten
af hans eget hem. Vid de första ord,
som de båda personerna talade
tillsammans, kände de sig oemotståndligt dragna
till hvarandra, och från den stunden
till-bragte Lindblad sina aftnar mellan klockan
6 och 9 hos sin nye vän
instrumentma-karen Heinrichs. Lindblad säger sjelf,
att han på sina gamla dagar kommit att
tänka på Platons Akademia, när han
påminde sig samtalen med
instrumenlma-karen. Äfven denne var en sjelflärd man.
Han hade börjat sin bana som
snickaregesäll, och i hans stora »Slube» å öfre
botten i lians bostad såg inan på ena
sidan en hyfvelbänk, men på den andra
stora hyllor med förträffliga böcker, hvilka
dessutom voro flitigt lästa. Ämnena för
samtalen i »akademien» voro mera
filosofiska än estetiska, men de väckte på
ett märkvärdigt sätt Lindblads reflexion
till liflig och sjelfständig verksamhet. Det
är naturligt, att Heinrichs’ bildning måste
varit bristfällig, men ynglingen drogs till
honom genom likheten i deras
anteceden-tier. Heinrichs anförde för öfrigt i sina
samtal filosofer och mystiska författare i
mängd, behandlade helst lifvets högsta
frågor och talade gerna i paradoxer. »Den
nya tidens kyliga misstro var dä ej så
vanlig som nu», anmärker Lindblad
dervid. Men Heinrichs’ lefnadsåsigt var dock
icke pietistisk; dertill var han en alltför
sund och praktisk personlighet. Denne
man hade en slägling, doktor Rothenburg,
som var musikaliskt bildad. Han införde
först och främst Lindblad i den nyaste
tyska literaturen, i det han meddelade
honom utdrag ur tyske författare, sådane
som Schiller, Göthe och Jean Paul; men
mest verkade han dock på honom genom
musiken. »Menuetten ur Beethovens
pianosonat i d-dur, spelad af Rothenburg,
blef», säger Lindblad, »den första
musikaliska möbeln i min själs kammare.»
Och en härligare, mera karakteristisk och
för Lindblads eget skaplynne mera
betecknande början än med denna melodiskt
innerliga menuett kunde han icke hafva
gjort. Dertill kom sedan mera af samma
slag, och sålunda lefde han under
musikaliska njutningar och studier ett
»Schla-raffenleben» utan mål eller tanke på
framtiden — ett lif som dock ej kunde
fortfara i evighet. Afbrottet kom.
Fosterfadern, som till slut ej längre kunde betala
för honom, bjöd honom återvända hem.
Han måste skiljas från vännerna i Ham-
burg, och denna skiljsmessa gick för sig
under bittra tårar. Det var år 1820.
Lindblads största sorg var dock, att han
ej kunde betala hyran för pianot; men
när han sex år senare på sin studieresa
passerade Hamburg, inlöste han sin
förbindelse. År 1857, då Lindblad länge
sedan var en äfven utom landets gränser
berömd man, passerade han vid en ny
utrikes resa likaledes genom Hamburg,
men i sällskap med sin familj. Vid detta
tillfälle hade han den glädjen att återse
den då ännu lefvande professor
Rothenburg; de begge ålderstigne männen föllo
i hvarandras armar och greto som barn
vid minnet af flydda tider.
Nu var Lindblad åter hemma i
fosterlandet. Nitton år gammal, sökte han i
början förgäfves att få en plats i
Stockholm eller Norrköping, ty han ansågs
omöjlig till allt, ja ej ens duglig till
skrif-vare hos en kronofogde, föremål för
orn-vexlande beundran och hån, dock mest
det senare. I Norrköping ville han gifva
undervisning i musik, under det att han
derjemte skötte en plats som
räkenskapsförare på ett kontor. Emellertid egde han
ej något piano, och flöjten var lagd å
sido; men en god vän, som hette
Sör-ling — hans namn förtjenar att minnas
—, köpte för sina sammansparade
penningar ett piano, som han broderligen
lät Lindblad begagna. Nu uppsökte denne
de svåraste saker, främst Beethovens,
utan att dock fullt kunna bemästra dem,
och sålunda fortgick hans lif i ett par år,
under hvilken tid det märkligaste var, att
han aflade sitt första egentliga prof som
komponist. En ung vän och
violinspelare, Lars Ulrik Anberg, hvilken Lindblad
omfattat med svärmisk vänskap, hade
af-lidit, och öfver honom skref den unge
kontoristen och musikern en
begrafnings-kantat, hvarvid dock, såsom han sjelf
säger, folk rördes ej så mycket af musiken
som af anledningen till den.
Och nu nalkas vi den vigtiga punkt
i Lindblads lif, då lian genom ett par
nya bekantskaper, som skulle hafva stort
inflytande på hela hans lifsutveckling,
småningom leddes in på sin rätta bana.
Lindblads nya fostermoder hade en kusin,
prostinnan Kernell, född Burén, enka efter
Leopolds vän, kyrkoherden i Hellestads
pastorat Per Kernell; hon bodde vid den tiden
på Bleckenstads egendom vid Svartån i
södra Östergötland, moder till en son och
tvenne döttrar, af hvilka den äldre blef
gift med prosten Kristian Stenhammar,
den yngre, Sofia, åter längre fram i tiden
vardt Lindblads maka. Med dessa ädla
menniskor bildade Lindblad en nära
bekantskap, och på det vackra, landtliga
Bleckenstad slöt han ett oförgätligt
vänskapsförbund med den fyra år äldre Per
Ulrik Kernell, den berömde
Belhnanssån-garen, som dock snart reste utomlands
och dog redan 1824, två år efter
Lindblads bekantskap med honom. Kernells
kusin var Amadeus Atterbom, den då
trettiotvåårige kämpen för det romantiska
idealet i vårt land, och den tjuguettårige
musikern vann genom snille och gemen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
