Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samma sympatier lians vänskap för lifvet.
Atterbom uppläste för Lindblad bitar ur
»Lycksalighetens ö», och Lindblad å sin
sida satte musik till skaldens vackra säng:
Stilla, o stilla,
Somna från storm och snö!
»Der på Bleckenstad», utbrister Lindblad
till sist, »slog min själ först upp sina
ögon. Men min egenkärlek tog ingen
egentlig fart, ty samlifvet med Atterbom
och Kernell. ...»
Med dessa ord slutar Lindblads
sjelf-biografi.
Från scenen och konsertsalen.
Harald. Viking.
bar då wagnerismen omsider äfven
nått vårt land! Att den skulle komina
var att förutse, ty intet civiliseradt land
kan i längden utestänga en mäktig
tids-strömning, minst om densamma i något
afseende innebär en ny och riktig tanke,
en berättigad opposition, ett frö till
reformer. Visserligen ha vi förut här hört
åtskilliga operor af Wagner sjelf, hvaribland
en till och med blifvit ganska populär.
Men att en svensk tonsättare pä allvar
försöker sig i denna stil, det är — hvad
man än må säga om försöket —
betydelsefullt och förtjenar redan genom sjelfva
faktum all uppmärksamhet. Att det äfven
fått en sådan, visas genom
meningsbrytningarna i pressen, hvilka något erinra
om den diskussion, som för 10—12 år
sedan uppstod omkring Holländaren och
Lohengrin och hvarvid — alldeles som
nu — det märkliga inträffade att de
tidningar, som företrädesvis kallas liberala,
hörde med bland reformens motståndare.
Att nu en meningsbrytning uppstår,
deri se vi för vår del intet ondt, tvärt
om tro vi det just vara en af
wagneris-mens relativa förtjenster att den rycker
upp många tanklöst njutande musiksinnen
och tvingar dem att tänka och diskutera.
Angeläget är dervid blott att man
fast-luiller de rätta synpunkterna och icke
låter Hallén lida för Wagners eller
Her-rigs synder och tvärt om, m. a. o. att
man skiljer de anmärkningar man har
att göra mot sjelfva stilen från dem man
finner sig belögad att framställa mot Halléns
tillämpning af samma stil. Att så icke
skett i sondiga pressorgan är beklagligt
och ger onekligen skenet afen mot
tonsättaren riktad förföljelse.
Vi skola söka hålla strängt i sär nämnda
synpunkter och visa, hurusom nästan alla
de väsentliga anmärkningar, som gjorts
och kunna göras mot operan, träffa dels
texten, dels sjelfva systemet, med
undantag af den enda förebråelsen mot Hallén
för reminiscensböjelse, hvilken visserligen
är svår nog, men dock icke sä svär som
vissa tidningar velat förmå sina läsare
att tro.
Texten — som är af tyske skalden
Hans Herrig och för hvars
hufvudinne-håll denna tidning redogjorde redan i
nr 23 af år 1881 — har både förtjen-
ster och fel. Handlingen är klar och
enkel, men icke spännande, dess utom något
dyster och monoton. Karaktererna äro i
allmänhet väl hållna: utkastade i raska,
enkla och stora drag, äro de synnerligen
tacksamma för skådespelarne, hvilket nog
är en väsentlig orsak till operans
dramatiska verkan. Liksom i Wagners
musikdra-mer ligger karaktersteckningen vida mer i
texten än musiken, emedan den senares
förnämsta häfstänger, ledmotiven, aldrig
kunna karakterisera, endast
symbolisera. Bäst tecknad i texten synes oss
Erik, dernäst Sigrun; Harald är präktig i
första akten, men sedan kärleken fått makt
med honom förvandlas han från en
oöf-vervinnerlig viking till en öfversvinnelig
Wagnertenor ä la Tristan, i synnerhet i
tredje aktens duo, der äfven det
wag-neristiska språket med dess
alliterations-svindel och witziga, mystiskt filosofiska
känslosvaminel kulminerar (såsom prof
må anföras följande praktstycke, på Stora
teatern uteslutet:
S. Sag’ wie es kam
Wie es kommen konnte?
IT. Wo erfalir’ ich’»
Der Unerfahrne?
S. Schafft Enåloses
Kin Augenblick?
H. Ein Augenblick
In Ängen erbliekt :
Ewigkeiten
Enthält der kurze.)
Det säger nästan sig sjelft att en
tonsättare svårligen kan inspireras af
dylikt, och rättvisan fordrar detta
påpekande, då man talar om torra longörer
hos Hallén. Hvad äro dessa i alla fäll
emot Wagners longörer, t. ex. i den af
-sin äkta hälft kujonerade Wotans
ändlösa predikningar uti Nibelungen? Och
likväl vill man påstå att Hallén drifvit
den Wagnerska operaformen in
absurdum! Tvärt oin, »Harald Viking» är, enl.
livad vi på annat ställe redan uttalat, långt
mera skrifven i den tidigare än i den
senare Wagnerformen, ehtiruväl den senare
visserligen inverkat i fråga om vissa
skruf-vade harmonier och klangeffekter i
orkestern samt krystade, omelodiska
intervall i sångpartierna — allt saker som
återigen höra, icke till Hallens vanliga
skrifsätt, utan till systemet.
Hvarför har han dä valt ett sådant
system? kan man fråga. Ja, i den
frågan instämma vi hjertligt. Vi tro att
Hallén skulle gjort riktigare i att, i
likhet med samtidens största
operakomponister efter Wagner, en . Verdi, Boito,
Gounod, Massenet, Saint-Saens,
visserligen upptåga den riktiga tanken i
Wagners reform, men söka bearbeta
densamma på ett sjelfständigt sätt, eller m.
a. o. uppmärksamma de Wagnerska
framstegen i operascenisk teknik utan att
dock med hull och hår förskrifva sig åt
Wagners egen musikaliska stil. Men
har man nu af ett eller annat skäl gjort
äfven detta sista (påverkad som Hallén
troligen var af wagneristiska apostlar
under sin treåriga vistelse i Berlin), ja dä
har man, liksom trollkarlens oförsigtige
lärjunge, frammanat ett spöke, som man
sedan ej kan bli qvitt och som drifver
sitt spel i trots af alla besvärjelser.
Wagners stil är nämligen så speciel, så
ma-nierad, att man mindre må undra derpå
att Hallén då han en gång hängifvit sig
deråt, nödgats göra sig delaktig af alla
dess brister, än derpå att han dock
relativt lyckats fria sig från spöket, dels i
första akten, dels i allmänhet i Gudmunds
parti, som ständigt^är melodiskt hållet.
Dess utom är andra akten i viss mån
en utveckling af Wagnerstilen till det
bättre (hvaraf äfven text författaren delar
äran): en så dramatiskt slagfärdig och
naturlig dialog i korta repliker,
framkastade öfver grundvalen af ett jämt
flytande och stadigt framåtdrifvande
orkesterarbete, finner man sällan hos
Wagner, som mera älskar att låta sina
personer hålla tal för hvarandra än att
låta dem verkligen naturligt och
mensk-ligt samtala, eller ock att låta dem
uttrycka sig — som Hanslick säger — i
en »vexling af monoton deklamation och
explosioner af måttlös lidelse».
Visserligen inverkar dock »systemet» äfven här
på Hallén, sä att åt somliga i sig
obetydliga repliker (särskildt hos Bera)
bestås en tillkonstlad uttrycksfullhet och
en öfverdrifven orkesterapparat,
hvar-jämte den symfoniska utarbetningen af
ledmotiven är bortkastad möda, då den
är för mycket tankemusik för att göra
scenisk verkan. En opera får icke
skrif-vas som en symfoni, lika litet som en
dekorationsmålning får målas såsom en
stafflibild; vill man t. ex.—såsom
Hallén gjort i första aktens final —
kontrapunktera flere motiv mot hvarandra
samtidigt, så måste hvart och ett ega en
tydligt olika och populärt drastisk
fysionomi, såsom fallet ‘är i Don Juan
(menuetten), Nordens stjerna (andra aktens
final), Aida (d:o d:o) eller hvarför icke till
och med Cornevilles klockor
(städslingssce-nen). Operan hör enligt sin natur till de
populäraste och omedelbaraste
musikformerna; lärdom, petitesser och
reflexions-musik få der aldrig framträda för sin
egen skull.
På tal om »Cornevilles klockor» —
för att nu öfvergå till reminiscenserna
— erinra vi oss ej för vår del hafva
hört i »Harald Viking» några
reminiscenser derifrån, ej heller från »Afrikanskan»,
»1 rosens doft», »Boccaccio» m. m., som
en annan förf. tycker sig ha upptäckt,
så vida det ej skulle vara blott i en eller
annan melodisk »vändning», som snarare
borde kallas ett eomnnine bonum (men
då kunde man lika gerna säga t. ex. att
Gudmunds vårsång är stulen från
Josephsons »Hidalgon», emedan en vändning
erinrar om en fras derifrån). Så
mycket vi med nämda förf. beklaga de i alla
fall allt för talrika och obestridliga
reminiscenserna från Wagner, Gounod, Grieg
(hvartill måste läggas Beethoven op. 110),
så litet kunna vi dock gilla en alltför
hetsig parforcejagt efter »annekterade»
motiv ho kan väl, äfven bland de
störste mästare, varda beståndande inför
en sådan? Särskildt måste i sanningens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
