Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är odödlig framför allt i menuett och
rondofinal, tvä satser dem ingen
behandlat ined sädan hinnor och harmonisk
arkitektur som han. llaffs »lm Walde»
är en färgrik komposition som, i öfver
ett decennium verldsberömd, efter
vanligheten lorst sent hunnit fram till värt
ytterligt konservativa Stockholm (i
Göteborg gals den för länge sedan under
Hallén). Komponerad 18C9, anses den vara
den genialiske mästarens förnämsta
orkesterverk och torde älven vara den
förnämsta pastoralsymfoni näst Beethovens
sjette. Hvad man Un må anmärka mot
längden af första och sista satserna samt
»Vilda jagtens» bristande originalitet,
säkert är att en så stänmingsdiger och
fängslande orkesterkomposition ha vi här
ej pä länge bevitnat. Man tycker sig
andas skogsluft och lyssna till naturens
hemlighetsfulla drömlif under aftonens
trollska svärmeri ej mindre än under
middagssolens qvaliu och stillhet, afbruten
af dessa obestämda naturljud, för hvilka
orkestern eger sä mänga medel till ideal
framställning, dem också Raff med
verkligt mästerskap begagnat.
Vara träblåsare och hornister hedrade
sig i synnerhet i detta stycke. Öfver
upptagandet af det rätta (långsamma) tempot
i Hävdus menuett frambära vi till
hof-kapellmästar Norman vårt mest
förbindliga och odelade erkännande (man läse i
.1. F. Benvalds sjelfbiografi, som vi ej
längesedan hade anledning påpeka, hvad
Haydn sjelf yttrar om sina förfuskade
tempi). — I pianokonserten uppträdde en
framstående men här ej på länge hörd
pianist, hr Peterson, och visade sig
halva gjort betydande framsteg sedan sist;
älven om man kunnat önska något mera
af saft och kraft (bristen på den sista
härrörde enligt vår tro från pianots
beskaffenhet och oförmånliga plats: vid
pianokonserter ä Stora teatern bör flygeln
alltid ställas på en i salongen
framspringande estrad såsom fallet var vid
Menters och Biilows konserter), så var likväl
det hela så tekniskt och musikaliskt
solidt, så artistiskt »fini», som man sällan
får höra från någon svensk pianist. När
man med så sällspord trägenhet och
omsorg (som hr P. uppenbarligen nedlagt)
instuderat ett stycke, händer visserligen
lätt att mekaniken stundom framträder på
bekostnad af den momentella inspirationen;
men i ersättning vinnes det välgörande
intrycket af någonting harmoniskt
genomtänkt och fullfärdigt.
Piéce de résistance å tredje soarén
af hrr Book. Hultgren, Ze t ter q vis t
och Andersen utgjordes af Brahms’
pianoqvartett op. 26. Mindre
»gruble-risch» än Brahms ofta onödigtvis plägar
göra sina verk, är detta arbete ett alt
igenom intresserande, originelt och
mästerligt arbetadt stycke, som utan att just
kunna liknas vid »en ljus vårdag» (såsom
La Mara kallar det), likväl har ett
öfver-vägande gladt, i finalen till och med
ystert skaplynne, endast i adagiot afbrutet
af ett dystert, genom cellons egendomliga
tongångar nästan spöklikt drag; första
satsen är rytmiskt intressant, seherzot i
Beethovens manér. För öfrigt utfördes
två ofta spelade qvartetter af Mendelssohn
och Beethoven. De exeqverande hedrade
sig alla som vanligt genom ett särdeles
godt samspel och hade fortjent en större
publik.
Slutligen äro alt nämna två debuter
å Stora teatern: fröken Jonsons Nemea,
behaglig något svag röst, förträfflig
koloratur, vacker apparition, scenvana, matt
aktion; samt fröken Da v i dsons
Ämne-ris, ståtlig semitisk apparition, ovanlig
yttre säkerhet och kraft trots bristande
värme, svagt bröstregister, i öfrigt en rätt
voluminös och fast stämma. Båda
debuterna lofvande, om ock ej just någonting
utomordentligt; fröken Jonson väckte
säkerligen de största sympatierna.
För hr Meissners konsert hinna vi
nu icke redogöra. A. L.
Om tonbildning.
(Ur L’etude du chant.)
en riktiga tonansatsen, sättet att
taga tonen, erbjuder ofta stor
svårighet; man akte här synnerligen deruppä,
att tonen framkommer lätt och naturligt,
liksom hastigt kastad ur strupen, utan
minsta biton och utan synbar
ansträngning. Man välje t. ex. tvåstrukna c och
låte nybörjarinnorna försöka: de flesta
skola taga detsamma med ett förslag
framför, t. ex.
r~r—
jtz " * ■0 ^
J’ ,
32 Z #—2 _
eller ännu större intervall nedifrån eller
uppifrån, och detta utan att
sångerskan sjelf märker felet eller ens vill
låta öfvertyga sig derom. Ju högre den
ton ligger som skall sjungas, dess mera
odrägligt blir detta åkande upp på
densamma, och denna tonansats är i yttersta
grad falsk och fördömlig, hvilket icke
hindrar att likväl, eget nog, man kan träffa
den hos fullfärdiga, ja ryktbara
sångerskor och sångare *. Det fordras ett
oändligt tålamod för att alldeles utrota detta
ofta genom en afskyvärd vana inrotade fel.
1 början af hvarje lektion bör man
öfva lärjungen i riktig tonansats genom
att låta henne sjunga uthållande toner
och dervid särskildt uppmärksamma hvarje
tons rena och exakta angifvande samt
likmässiga styrka. Dessförinnan måste
munnen vara tillräckligt öppnad,och först
då skall tonen framsläppas, lugnt, klart
och rent på vokalen a, medelst en liten
stöt ur röstspringan; att deremot öppna
munnen samtidigt med tonens
angifvande kan endast skada tonsatsen. Ofta
* Huru sant och huru foga observeradt är
icke‘detta! Till och med en så god sångerska
som vår fru Edling unnar sig ej sällan en
dylik gratisåkning; ja ej ens fru Michaeli i
verl-den var alltid fullt fri från en grumlig
tonansats, hvilket den som f. n. här mest påminner
om henne och som i allmänhet sjunger
förträffligt, näml. fröken Pyk, borde akta sig att taga
efter. Hed.
måste läraren upprepade gånger sjelf
sjungande angifva sättet, innan eleven kan
göra det efter; bäst är att låta eleven,
äfven utan att sjunga, parlando flere
gånger upprepa tonen sålunda:
a a a a
eller ga ga eller ta ta, pa pa —
konsonantens skarpa uttalande underlättar
nämligen vokalens. Öfver liufvud bör
tonen framkomma omedelbart, plötsligt,
liksom då man slår pä en klocka eller
ett fint glas.
Vid första öfningen akte man på att
eleven må attackera tonen senare än
läraren anslår den på pianot, emedan
vid samtidigt anklingande af både sången
och pianot den riktiga tonemissionen
svårligen kan kontrolleras.
Många sånglärare föredraga att utbilda
stämman uppifrån nedåt, d. v. s. att,
börjande med falsettonen h1 eller b1, derifrån
leda stämman ned i bröstregistret, under
det andra och de allra flesta söka leda
henne nedifrån ur bröstregistret upp i
falsetten. Jag bar gjort den
erfarenheten att intetdera sättet har absolut
företräde, utan att det heror på röstens
beskaffenhet hvilketdera som bör väljas.
Hufvudsaken blir alltid den
likmässiga utbildningen af de olika registren
äfvensom stärkandet af framför alt de
egentliga falsettonerna, det s. k.
mellan registret (f1—da), så att detta
må få en fulltonig klang, och icke, såsom
man ofta* får höra, klingar svagt,
magert, hest och beslöjadt samt sålunda
ofördelaktigt afsticker mot både bröst- och
hufvudtonerna och gör hela stämman
outhärdligt inegal och bristfällig.
Det ges röster, hvilkas volym, ton
eller naturliga timbre har något barnsligt
gällt, gnisslande och skrikande, ja vulgärt.
Stundom är det trots den bästa lärares
ifrigaste bemödanden omöjligt alt fullt
besegra detta antingen naturliga eller
genom dalig undervisning inrotade fel;
likväl kan man komma derhän, om ej i
allo så dock till mycket stor del, genom
sträng ihärdighet och uppmärksamhet.
Det är dock formligen obegripligt, huru
lärare kunna totalt försumma denna
olägenhet och ej sällan utbilda röster,
hvilkas färdighet i vissa afseenden är ganska
framstående, under det sjelfva
tonbildningen, stämmans klang fortfar
att vara lika barnslig, tunn eller gemen
som förut.
Sopranstämman låter man i början
ej sjunga högre än till g*. För
altstämmor äfvensom för stämmor med ringare
omfång väljer man lämpliga djupare lägen.
Det är af stor vigt att öfningarna
verkställas i alla olika tonarter inom
elevens röstomfång, hvilket har stort
inflytande på röstens renhet och egalitet; då jag
emellertid märkt att både lärare och elever,
vare sig af beqvämlighet eller bristande
* Författarinnan kunde gerna sagt: oftast.
Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
