Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förmåga att transponera, försumma detta,
så liar jag skrifvit öfningar i olika
tonarter, transponerade halftonsvis, hvarur
man kan utvälja de för livarje stämma
passande.
Det är en falsk dsigt så väl hos
dilettanter som många lärare, att redan i
början böra såsom lätta öfningsstycken
användas visor (romanser, »Lieder») —
öfver den ringa nyttan af vokal iser och
solfeggier bar jag redan uttalat mig. Att
väl utföra en romans fordrar ofta mera
konst, uppfattning och känsla eller esprit,
än mången större aria. Jag häller det för
lämpligast alt under första året eller
åtminstone balfåret alls icke sjunga annat än
öfningar; längre fram har jag (alltid i
förening med öfningar hvilka ej böra
saknas vid någon lektion) låtit eleven sjunga
i st. f. romanser och med mera nytta
klassiska arior, först lättare sedan
svårare, ehuru visserligen ej häller enkla
visor af goda tonsättare äro alldeles
uteslutna.
–––^––-
Egendom eller stöld?
ej®enna fråga uppstäldes redan i n:r 3
d. å. af denna tidning, och då
efter Musik. Wochenblatt. Det gälde då,
huru långt en obestridlig och afsigtlig
musikalisk stöld skulle kunna juridiskt
straffas såsom sådan. Men det gifves ett
annat gebit, de oafsigtliga
reminiscensernas, der man med långt större
skäl skulle kunna sätta i fråga, om de
böra kallas rättmätig egendom eller
otillbörligt och sjelfständighetsbrist
betecknande långods. Den frågan är verkligen
icke så lätt affärdad, som man kanske
skulle tro.
I korthet har Sv. Musiktidning redan
en gång förut behandlat nämda fråga
(Något om reminiscenser, 1881 n:r 11), och
då vi nu i anledning af de mycket
om-ordade reminiscenserna i »Harald
Viking» återkomma dertill, vilja vi
inledningsvis ur anförda uppsats reproducera
följande passus öfver lättheten, i
synnerhet hos dilettanter, att finna likheter
öf-verallt:
Ett möjligen i något högre grad än
vanligt utveckladt klangsinne låter det
utan vidare svårighet igenkänna en
takt-eller tonart, en melodi- eller
harmonibildning såsom redan förut börd, under
det att åter bristen på djupare musikalisk
begåfning hindrar det att samtidigt
iakttaga den för banden varande inre
olikheten, betingad såväl genom hela den
föregående och efterföljande utvecklingen
som genom en mängd andra förändrande
omständigheter. Oförmöget att uppskatta
det hela såsom något i sig afslutadt,
bildar det sitt omdöme efter enskildheterna;
— men i enskildheterna har och måste
livarje konstnär ha mycket gemensamt
med sina föregångare; det, hvari han står
ensam såsom sjelfständigt skapande, visar
sig först i det hela. Sanningen häraf
skulle med lätthet låta bevisa sig genom
en hel rad exempel ur just de sjelfstän-
digaste mästarnes verk — ända från
Mozart, hvars fugerade tema i uvertyren
till »Trollflöjten» noggrant
öfverensstäm-mer med det första motivet i en af
dementis sonater, och ned till Schumann,
hvilken i första satsen af sin
D-mollsym-foni nästan ton för ton låter larghcttot
ur Beethovens andra återklinga, eller —
lor alt välja ett alldeles färskt exempel
— till Brahms, hvars C-mollsymfoni man,
oheräknadt andra anledningar, väl äfven
till stor del på grund af finalens
omiss-känliga erinran om Beethovens nionde
symfoni plägat benämna den tionde. Och
detta är dock alltsammans skapelser, hvilka
icke desto mindre så väl i sig sjelfva som
gent emot publikum bibehålla sin
fullkomligt oafhängiga sjelfständighet.
Så långt H. Schmidt i nyss nämda
uppsats. Redan af dessa antydningar torde
inses att man hör vara forsigtig med att
tala om musikaliska annekteringar, och alt
den musikaliska sjellständigheten mindre
visar sig i uppfinning och val af förut
ohörda motiv än i sättet huru motiven
användas. Men detsamma blir ännu
tydligare, om man historiskt följer
vandringen af många melodier, hvilka man
vanligen är böjd att anse såsom egendomliga
för den eller den kände mästaren. Det
skall då i rent af häpnadsväckande grad
visa sig, huru föga ofta äfven de största
tonsättare kunna skryta af melodisk
originalitet.
En förträfflig ledtråd vid en dylik
undersökning erbjuder en bok af W.
Tappert (Musikalische Studien, Berlin 1868),
hvilken innehåller ett kapitel benämdt
»Wandernde nlelodien». Vi erkänna öppet
att äfven vi en tid varit lifvade för hvad
inan kallar reminiscensjagt, men att vi
efter genomläsningen af nämda kapitel
blefvo fullkomligt hotade för lusten till
denna farliga sport, lör så vidt den går
ut på ett strängt förklenande af
tonsättares originalitet. Låtom oss då ur nämda
ytterst rikhaltiga exempelsamling hemta
blott ett litet urval, som här torde göra
till fyllest.
Hvem tror läsaren har uppfunnit den
välkända melodien till frasen »Gott erhalte
Franz den Kaiser»? Haydn, svarar ni.
Men hur kommer det sig då, att ej mindre
än 14 tonsättningar före Haydn uppvisa
samma melodi mer eller mindre varierad,
och hland dessa åtminstone tre i nästan
alldeles oförändrad form, näml. ett
Proces-sionale redan från 14:de århundr., Salinas:
de musica (1577) samt en koral af 1681?
— Andra frasen från slutet i samma hymn
kan såsom antydan spåras upp ända till
1525, och i alldeles fullkomligt
oförändrad form:
-feS-F"-*-] 1 i
3EZTJ r .j—T ’ r r r . r ,»
i—f= yi.
föreligger den dels i Hasses »Pilgrimme
aus Golgatha», dels i en Mozarts
violinsonat F-dur, dels i Chur-Triersches
Ge-sangbuch 1786, dels hos Haydn sjelf i
»7 Worte Jesu am Kreuz». Hvad sägs
om dylikt? — Schumanns »Anfangs wollt’
ich fast versagen» vill Tappert spåra
tillhaka ända till en »Djungel-Tuppah» frän
Indien; påtagligt är åtminstone att denna
fras oförändrad är ingenting annat än
Criigers koralmelodi:
3=
— Den Mozart tillskrifna »Ali vous dirai-je,
maman»:
— i Sverige bl. a. känd till orden
»Stackars barn som vilse gå, mycken odygd
lära fa» — sjunger redan 1549 latinska
ord i en sängsamling af Forster, samt
gäckas sedan med Beethovens fantasi i
dennes scherzo op. 24, marscherar så
genom Schumanns hjerna i op. 68 n:r 2,
dansar tillika fram i några polska och
tyska folkvisor, svänger om i en
Reigen-tanz i trakten af Bonn, samt gapskrattar
slutligen, i figurerad form, åt Jupiter i
Offenbachs Orfeus i underjorden, vid de
välbekanta orden: »Ha ha ha! Ha ha ha!
Jupiter, du är rätt illa känd båd här och
der!» — Början af marschen i
Trollflöjten återfinner man före Mozart
påtagligt i Glucks lphigenie en Tauride, och
efter Mozart har Kreutzer i Nattlägret
låtit densamma sig väl smaka, att icke
nämna alla varianter, af Tappert räknade
till 19 stycken. — Rondotemat i Mozarts
klavérkonsert B-dur har Boieldieu med
rytmisk förändring användt i uvertyren
till Hvita frun. — Den kända melodien
»Ach du lieber Augustin» (1690) spökar
ännu i Andantet af Haydns c-mollsymfoni
n:r 31. — Slutmelodien i sista
variationen ur Beethovens assdursonat op. 26
går igen i Käsermanns »Gellerts geistliche
Lieder», ja ännu i Donizetlis
Kärleksdrycken. — Hvem tror sig ej genast känna
igen pappa till följande melodi:
-y~r? ——
d i Ti . - m
y r fr- **- •• 4-
Mozart naturligtvis, i Ottavios aria! Nej
alldeles icke; den är ton för ton en
flamländsk folkvisa med dessa ord:
»Mamsell Suson, vous grandissez». — Nä,
känner ni igen detta:
-* *
’-y—V-
g
»Lilla gud som hjelpt så mången», gnolar
ni nickande och slår upp Rossinis
Barberare. Visserligen, men ni kunde lika sa
gerna slå upp Haydns Årstiderna,
Simons aria: »Schon eilet froh der
Ackers-mann». — Det bekanta allegromotivet
ur uvertyren till Friskytten:
är noggrant under tre hela takter
hem-tadt ur en klavérkonsert af L. Böhner,
denne originelle figur, hvars tragikomiska
öden skildrades i Sv. Musiktidnings förra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
