Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 7.
Redaktion: ADOLF LINDGREN. FRANS HUSS.
Expedition: HUSS & BEER.
Stockholm den 1 April 1884.
Pris: Helt år 6 kr. Halft år 4 kr.
Lösn:r 30 öre. Auuonspris 20 öre pctitrad
Årg. 4.
c. W. F. Otto.
ofvanståendc namnteckning och
märke plägade den nian, hvilkens
drag vi liär låtit afbilda,
signera de ofta utmärkta
liol-instrument, som
ut-gingo från lians konst- -
erfarna händer. Det är
en signatur, som var
aktad dd han lefde, och som,
vi äro derom öfvertygade,
skall bli det
mångdubbelt mer i en framtid,
då tiden, fiolbyggarens
vän, fått göra livad
gubben O. ofta klagade ej
stode i hans makt: —
»die hundert Jahre
hin-einzulegen.»
Hvad Ottos yttre
företeelse beträffar var den ej
mycket i ögonen fallande:
han såg ut som en
gammal (alltid gammal,
äf-ven år »trettichåta», då
han efter egen utsago
kom hit), en enkel
ar-betstryckt tysk
handtver-kare — dock detta blott
vid ett (lyktigt påseende,
ty hans ögon voro
konsl-närsögon: skarpt
blickande utåt, och tindrande
inåt mot idealet. _______
Handtverkare sade vi;
det lick man ej kalla O.,
ty då blef han ej god.
Det är ej något handtverk, yttrade han
ofta om sitt yrke — »sondern eine freie
Kunst». Som en högt stående man i
denna konst helsades han strax vid sin
ankomst af den gamla musikvurmen och
fiol-entusiasten Jean Ma/.ér, som brukade
säga åt ungt folk: »lyckliga ni unga, som
får lefva medan en Otto lefver och arbetar.»
Mängen undrar väl, hur man kan
ställa fiolbyggarens konst sä högt. Och
desamma kunna dock ha beundrat de
underbara välljud, som utgått från
stränginstrument i en Prumes, Leonards, Laubs,
Wieniawskis, Bulls, Arnolds och Poppers
händer, och jublande tillropat de stora
virtuoserna sitt bifall, utan att skänka
C. W. F. Otto.
en tanke ät de döda mästarno, som
skapat deras tonverktyg. Ar dä sådant
skapande så konstigt? — tänker mängen.
Sådane betänke: att det till utseendet
så enkla instrumentet består af ej mindre
än 58 delar; att de olika träslag, som
dertill erfordras, skola förena vilkoren
af ömsom hårdhet, ömsom vekhet samt
resonnans och skönhet för ögat — och
dessutom knappast mera stä att anskaffa;
att lacket måste, utom andra egenskaper,
hafva den af skönhet; att formen är
det svåraste bildhuggeri, så att i dess
kroklinier (enligt George Hart) Hogarths
ryktbara skönhetslinie fått sitt
fullkomligaste uttryck. Alla dessa egenskaper
måste finnas hos en fiol,
om han skall vara god.
Endast de gamle store
italienske mästarne hafva
förmått gifva dem ät sina
verk och sedan tagit sin
konst med sig i grafven,
lemnande åt efterkom-
I
mande att grunda på huru
de gjorde. Derpå
grundade ock Otto under sin
långa lefnad och
Stradi-vari blef hans valda
mönster.
Förf. har ett
personligt minne af hans
entusiasm för gamla
italienare. Förf. var då en
nybakad student och i
denna egenskap tänkte
han ofta nog, som
Ehren-svärd någon gäng, på
saker, som han icke förstod.
Dä Otto visade honom
en gammal italienare, hade
han sålunda den oturen
att tänka och den ännu
större att yttra en
anmärkning om att
F-liå-len ej voro riktigt vackra.
Då skulle inan sett pä
Otto! Med förtrytelse
ryckte han fiolen ur
smädarens ovärdiga händer,
sprang till det öppna fönstret och lyfte
den smädade skatten mot himmelen som
en katolsk prest sakramenten och ropade:
»so, nicht schecn, nicht scheen, diese
F-löcher? sie sind so scheen, dass sie
Rafael nicht hätte scheener malen kunnen!»
— Otto var ock en utmärkt kännare af
gamla fioler och dertill hade han den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
