Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sällsynta egenskapen att säga: »jag vet
ieke», då han ieke visste något. Ottos
violonceller i synnerhet voro utmärkta,
oeh den allra sista — var kanske den
bästa. B.
Till drillens naturhistoria
har L. K. i Signale lemnat följande
bidrag:
Förmågan att göra en fullkomlig drill
måste vara medfödd, ty dertill fordras
en undantagsvis förekommande elasticitet
hos strupliulVudet, som hastigt vibrerande,
doek ej med darrande, utan jernn rörelse,
låter två bestämda närliggande toner vexla
om med hvarandra. Ett sådant
struphuf-vnd är ett litet geni för sig; det.har
efter fullständig utbildning ett slags egen
vilja, som står under sångarens kommando:
denne stöter fram hufvudtonen med
detsamma tänkande pä bitonen, oeh när den
senare är bragt till fast existens, så kan
drillen nästan öfverlemnas åt sig sjelf,
den löper undan vidare som en snurra.
Sluga bedragare äro de der drillarne, som
bedrifva vibration på en enda ton, och
som med det vulgära namnet
»bockdrillar» för deras bräkande klangforms skull,
ställa till osäkerhet på teatrar oeh
konserter. Ofta har sångaren ett vildt
organ, som vid drillandet skakar fram på
ett narraktigt sätt ett par musikaliskt
olc-gitimerade tonsteg huller om buller: det
gifves sålunda en gemen vagabond bland
drillarne, hvilken måste underkastas
särskild polisnppsigt. Utsluppen ur
lorbätt-ringsanslalten, svingar sig ett sådant
drillkreatur fram antingen till en oregelmessig
vibration af bestämda tonsteg, eller,
orn-vändt, till en regelmessig vibration af
obestämda tonsteg: alltjemt en odåga
under »bildningens» mask. Men nu komma
sådana drillar som kunna jemföras med
vissa uppfostringsäpmen, med hvilka de
kära föräldrarne efter långt
experimenterande ej veta hur de skola bete sig,
oeh som för en säsong insättas i en
»anstalt» för sista slipningen; en sådan drill
lemnar denna anstalt i bästa fall med en
lyckligt vunnen fast begynnelseton,
under det emellertid bitonen vildt rusar fram
oeh åter, ja, till och med ned under sitt
fundament. Endast när ett lyckligt öde
någon gång möter med ett huldt leende,
kunna dessa dåliga drillkomedianter råka
ut för ett konstnärligt raptus, som verkar
att vi i hastigheten ej veta, om vi skola
förvåna oss öfver de mänga förutgångna
missfostren eller öfver det enda
välska-pade alstret af den visade
produktionsförmågan.
Kunskap är den enda makt, som man
sjelf kau skaffa sig, om uiau icke eger
den. Rahel.
Läs icke för att motsäga eller tro,
utan för att pröfva och öfverväga!
Macaulay.
Höra falskt eller sjunga falskt?
Metta alternativ uppställes i
Wochen-blått af lt. Pohl uti följande
intressanta uppsats:
Genom tidningarna går nu ett
meddelande om en utsago af Buffon, att »falskt
gehör» har sin grund i de båda öronens
olika känslighet för toninverkan. Denna
sak är sä obestridlig, att livar och en kan
göra försök dermed pä sig sjelf. Han
be-höfver dertill ingenting annat än en
stäm-galfel. Man anslår stämgaffeln starkt, sä
att den vibrerar en längre tid, oeh
håller den först till venstra, och sedan, med
hastig flyttning, till högra örat, oeh man
skall i de flesta fall finna, att man på
venstra örat hör tonen något högre
än på det högra. Det gifves doek
äf-ven fall, då man hör pä högra örat högre
än pä det venstra; men motsatta
förhållandet är regel, och ett sådant fall, att
man pä båda öronen hör tonen
fullkomligt lika, förekommer jämförelsevis sällan.
Rör sig nu denna differens vanligen
inom måttliga gränser, så verkar den ej
störande på den allmänna
tonuppfattningen. Hela vårt »tempererade» tonsystem
är en sådan källa till »systematisk»
tonfalskhet, att man kan säga, det vårt öra
alls ieke är vandt vid ren stämning. Den
som en gäng hört en icke tempererad!
utan absolut rent stämd skala, så som
akuslikerna konstruera den — en
21-to-nig, som är stämd efter svängningstalen
oeh i hvilken sålunda Giss och Dess, Diss
och Ess etc. äro olika toner — den har
fatt erfara hvilka orena toner vårt öra
har nödgats vänja sig vid, sedan pianot
med dess tempererade skala hlifvit
dominerande. Härtill kommer oek att i en
orkester trä- oeh bleekinstrumenter i
allmänhet hvarken sinsemellan stämma rent,
ej heller livarje instrument för sig gifver
absolut rena toner. Endast
stråkinstrumenter skulle kunna alltid gifva absolut
rena toner genom rätt grepp, men att
detta icke alltid sker är vid ett unisono
för stråkinstrumenter lätt att märka.
Den bekanta omständigheten, att
fiolspelare nästan alltid »drifva» tonen i
höjden, sä att hvarje orkester sä småningom
går högre i sin stämning, låter för mig
förklara sig deraf, att man på venstra
örat, d. v. s. det, efter hvilket tiolspelarne
stämma instrumentet, hör nagot högre än
på det högra.
Äro nu dessa tondiflerenser obetydliga
så bildar sig för den, som pä ett visst
afstånd förnimmer tonerna, en
förmedlad tonuppfattning, som ungefär
motsvarar den »tempererade». Men det gifves
också felaktiga organisationer af
hörselverktygen, hvilka stegra differensen mellan
båda öronens tonuppfättningar till den grad,
att det blifver omöjligt att höra en ren
ton; så att åhörandet af musik slutligen
blir rent af pinsamt, emedan man äfvenfrån
den bästa orkester hör endast »kattmusik»,
ungefär så som om ena hälften af
instrumenten spelade en half ton högre än den
andra. Till dessa olyckliga hörde bl. a.
den gamle Pixis, som under de senaste
aren ej kunde besöka en konsert eller
operaföreställning, emedan höjddifferensen
mellan hans båda öron belöpte sig till
mer än en fjerdedels ton.
Detta är lyckligtvis en sällsynt
abnormitet. 1 mindre grad torde den förekomma
oftare än man vanligen antager oeh än
den, som rakat ut derför, sjelf vet at.
Att härutinnan den orena intonationen
bos sångare delvis finner sin förklaring,
synes mig vara säkert. Emellertid endast
delvis. Ty falsk tonbildning, särskildt den
falska andhämtningen (då en för stark
luftström bos sångaren, liksom vid
behandling af biåsinstrumenten, drifver tonen i
höjden) är otvifvelaktigt en hufvudkälla
till oren intonation. Men om eljest en
väl utbildad musikalisk sångare trots all
möda ej kan bringa det derhän att sjunga
absolut rent (synnerligast med orkester),
så borde man verkligen undersöka, om
ieke källan till orenheten är att söka i
beskaffenheten af lians hörsel i stället för i
strupen, .la, man borde hos livar och en,
som vill egna sig at sång, först pröfva
hans öron, i det man för hvart öra
särskildt håller en vibrerande stämgaffel oeh
uppmanar honom att angifva »sitt a».
En bekant anekdot är, att Julius Riet/,
vid Leipzig-teatern spefullt bad en
sångerska »om hennes a», emedan hon
konse-quent sjöng för högt. Det är möjligt, all
denna sångerska aldrig lärt sig sjunga
riktigt; men del är också möjligt, att den
stackars sångerskan sjöng för högt, derför
att hon hörde för högt. — Hine illæ
laerimæ!
Anton Rubinstein i Wien 1842.
»1 •len lille Rubinstein är ett verkligt
fenomen!» Med delta utrop
begynner den spirituelle, nu lör längesedan
aflidne Dr Becker sitt referat öfver
Rubinsteins första uppträdande i Wien d.
9 Januari 1842, då virtuosen var toga
mer än elfva år gammal (han är lödd
d. 80 Nov. 1830.
Becker uttrycker först sin förvåning
öfver den till det underbara gränsande
tekniska utbildningen, ehuruväl detta ej
synes honom vara allt. »Nej, ensamt
denna skulle ej, om äfven bragt till sin
högsta grad, kunna ingifva mig den
beundran oeh, jag kan väl säga: vördnad,
som jag af själ oeh hjerta egnar detta
älskliga lilla menniskobarn! Men något
helt annat lefver oeh rör sig i honom
oeh hans pianospel; en djup känsla, en
varm oeh värmande hänförelse, en
ordnande öfversigt oeh analysering, en
lef-vande uppfattning oeh själfull
reproduktion af konstverket; med ettord: han är
en äkta konstnärssjäl, som jag anser vara
kallad att på den exequerande konstens
soliga höjd nå en så hög ståndpunkt,
att knappast någon före honom hunnit
dit.»
Vi läsa vidare om »hans ur själens
djup strömmande föredrag, hans
obe-skrilligt fina nyansering af melodien, den
nästan oförklarligt mjuka, sångbara ton-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
