Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verk, och att döma af det förtjenta
bifall som egnades dess framstående
skön-heter, ville, nog allmänheten detsamma.
Nya teatern torde ha gjort ett
lyckligt grepp med sin »Rip Rip», en operett
som visserligen ej är något framstående
konstverk till vare sig text eller musik,
men deremot förträffligt lämpar sig till
folkpjes, enär den Washington lrvingska
sagans poesi ännu skimrar igenom den
något klumpiga bearbetningen och äfven
Planquettes tondiktning, ehuru betydligt
underlägsen den till »Cornevilles klockor»,
lemnat ett och annat nummer af verkligt
värde. Dessutom äro uppsättningen —
särdeles i de glänsande spökscenerna i
andra akten — äfvensom utförandet af
stor förtjenst. I titelrollen räcker
visserligen hr Pettersons röst icke till, men i
dramatiskt afseende har han gjort ett godt
studium som är mycket sevärdt. Fru
Östberg är förträfflig, likaså hr Gar dt
och bland bipersonerna i synnerhet
fröken Löfgren och fröken Strandberg,
hvilken sist nämda här röjer en ej
obetydlig talang för det komiska. Fröken
Lund sjunger som alltid med hänförande
värma, och folkscenerna göras godt, ehuru
åtminstone sista aktens parlamentariska
uppträden borde förkortas.
När slutligen namnes, att hr Lahatts
Tannhäuser var något af det yppersta man
sett på svensk scen, så torde vi
genomgått det vigtigaste af livad som
förekommit (sista symfonikonserten måste vi
naturligtvis spara). — Fröken Stjernberghs
matiné var rätt väl besökt och applåderad.
A. L.
10 febr. Matine Lindström (lirahms,
Volk-mann, Södermans Heiraer). Harald Viking.
18 »
21 » Musikföreningen (Kiels Requiem, Selinm. Nachtlied).
1 mars Symf. kons. ((iriegs pianok., ItaHs Im Waide)
4, 13 » Gröndahl-Magelssen.
11 » Soaré Book (Brahms op. 20).
12 » Aug. Meissncr.
IG » Andersen (Symf. h moll).
22 » Rip, Rip.
25 » Alma Stjernbergh.
20 »> Labatt-Tannhäuser.
29 » Symf. kons. (Saint-Saens Henri VI11).
30 n Lejdström.
Man berättar om en ryktbar sångare
(engagerad för en säsong i Rio-Janeiro),
hvars omättliga glupskhet intet
medgif-vande kunde tillfredsställa, följande:
— Förutom den öfverenskomna lönen,
sade han, begär jag 500 francs pr afton
i flitpengar.
— Det beviljas er.
— Jag begär också att man håller mig
med vagn för att fara till och ifrån teatern.
— Det skall ni få.
— Jag begär äfvenledes att man
betalar mina hotellräkningar.
— Vi ska’ dra försorg derom.
— Jag fordrar . ..
— Om förlåtelse, afbröt impressarion,
då måttet blifvit rågadt, ni fordrar utan
tvifvel att kejsaren af Brasilien abdikerar
till er förmån; detta står nu inte i min
förmåga att uppfylla, och ni blir utan såväl
hans krona som alltsammans det öfriga.
Musikaliska Resebref.
in.
Berlin. Dresden.
teatern var utsåld; det var
lördags-’“1®’ qväll och flere år sedan »Flykten ur
Seraljen» gafs i Berlin. Oeh derför kan
man ju ej förundra sig öfver, att
verkligen närmare 3,000 personer infunnit
sig för att njuta af den Mozartska
ope-rau, hvilkens fina och vackra musik, som
i mycket påminner om Mozarts öfriga
operor, särskildt »Figaros bröllop»,
tycktes mycket anslå åhörarne. (I parentes
en liten fråga: Hvarför gifves numera
aldrig denna opera i Stockholm? Den
är hvarkcn svår att inöfva, ej heller
be-höfvas några vidlyftiga dekorationer.)
Texten är mycket enkel, kanske alltför
enkel, men genom den innerliga
sammanslutning mellan text och musik, som man
alltid förefinner i Mozarts operor, blifver
det hela en verklig konstnjutning. Som
Konstanze firade Lilli Lehmann en
verklig triumf, nästan ännu större än som
Nattens drottning i Trollflöjten. Oeh det
är väl också omöjligt att kunna få höra
en klockrenare stämma, ett vackrare
sångsätt, än fröken Lehmann eger; och när
dertil! kommer ett dramatiskt lif, ett fint
pointeradt spel, — då kan man endast
beundra. Publiken gjorde så också. En
trefaldig inropning och en bukett blefvo
lönen för hennes första aria, som hon
utförde alldeles hänförande väl. Lika
angenämt som det var att höra fröken
Lehmann, lika tråkigt var det att höra
Bel-montes framställare, tenoren Ernst. Ett
affekteradt spel, en ful och vibrerande
röst och ett miserabelt sångsätt voro de
kännetecknande dragen hos denne
konstnär. Publiken applåderade dock,
egendomligt nog, tvänne af hans arior,
förmodligen af gammal vana. I Blondes rol
var en ung sångerska, fröken Driese,
särdeles bra; hon framhöll utmärkt den
glada, muntra karaktär, som
kännetecknar Blonde, på samma gång som den hos
henne befintliga vekheten. Öfriga
med-spelandc skötte väl sina partier, i
synnerhet den dugtige bassångaren Fri eke.
Orkestern förtjenar särskildt omnämnas
för dess renhet, punktlighet och styrka,
likaså den talangfulla dirigenten, som ledde
operan utan att den minsta slitning kunde
förmärkas. Det hela var, som sagdt,
vackert och anslående, men skulle
be-stämdt kunna gifvas lika bra i Stockholm,
kanske med undantag af Konstanzes rolc.
Men nu, mina läsare, lernuar jag
Berlin, och ber er följa mig till Dresden,
denna stad, badad af »den gulbruna
El-bes brungula vatten», Nåsom en realistisk
författare uttrycker sig.
Sedan jag intagit middag, gick jag
i sällskap med tvänne svenskar för att höra
en kaffe-consert (eller rättare
»Bier-Con-sert») utaf Mannsfeldts kapell.
Programmet var väl valdt, ehuru
naturligtvis äfven något dansmusik gafs. Det
upptog framstående saker af de förnämste
tyska kompositörer; ingenting nytt
före-fanns, men det oaktadt var det mycket
intressant och lärorikt både att höra på
orkestern och att se på kapellmästaren.
Det fanns hos detta kapell en enhet, som
gaf sig tillkänna, likaväl i den
obetydligaste vals, som i den svåraste ouverture.
Detta gjorde att till och med de vanliga
dansnumren blefvo mycket mera njutbara
än hemma hos oss t. ex. i Meissners
orkester. Vidare bör framhållas den
ovanligt rena och solida stämningen hos alla
instrumenter, hvilket naturligtvis äfven i
hög grad bidrog att förhöja deras
inbördes verkan. När nu slutligen till dessa
båda för en orkester så vigtiga saker
kommer, att anföraren med lif och lust var
intresserad för sin sak, så vet man
sannerligen ej, livad man mera skall begära.
I tysthet gjorde jag först mina små
jem-förelser mellan denna orkester och
hof-kapellet. Nej, jag talade tvärtom helt
högt derom med mina följeslagare, hvilka
i sin patriotiska ifver naturligtvis
försvarade hofkapellet mot mina angrepp och
anmärkningar. Vi hade så suttit en stund,
inbegripna i vår dispyt, då jag af en ren
tillfällighet kommer att vända mig om.
Och tätt bakom mig får jag se — en af
hofkapellets mest framstående
medlemmar, hr S....... Han upplyste mig le-
ende, att han hört hela vårt samtal, och
visst ej kunde gilla mina påståenden ....
Då jag nu omtalat en af Dresdens
orkestrar, skulle jag också gerna vilja nämna
ett annat mindre kändt, men derför icke
mindre godt kapell. Jag syftar på
Dresdens Kegomcntsmusikkår. Utanför slottet
spelar den hvarje dag några stycken, hvilka
taga sig särdeles väl ut; ty äfven om
denna orkester gäller det, att samspelet
är så uppöfvadt. En mycket angenäm
upptäckt gjorde jag der, då jag fick se
att bland den 45 man starka orkestern
ej befann sig någon, som skötte
trumman. Det gick utmärkt för sig ändå,
fastän här ej som på andra ställen
fun-nos 10 eller flere trumslagare, hvilka på
allt sätt försökte spräcka åhörarnes
örhinnor.
Tyvärr hade jag ej något tillfälle att
i Dresden få höra en opera; ty den dag,
jag besökte teatern, gafs Mendelssohns
»Midsommarnattsdrömmcn». Om jag helt
kort skulle vilja göra några jemförelser
mellan dess återgifvande i Stockholm och
Dresden, så bör först omnämnas
orkestern. Och måste jag erkänna, att vårt
kapell utförde såväl den undersköna
ouverturen, det fina scherzot och den ståtliga
marschen med mycket mera lif, för att
ej säga »schwung», än det annars väl
sammansatta teaterkapellet i Dresden. De
olika tempi gingo för långsamt, för
släpigt, och Mendelssohns allegrosatser måste
som bekant tagas duktigt fort. I
synnerhet gälla mina anmärkningar marschen,
som förlorade mycket af sin skönhet
genom det långsamma tempot, särskildt i
mellansatserna i G- och F-dur.
Intermezzo och Nocturne utfördes deremot
mycket väl, både hvad nyansering och
takt-mått beträffar.
Bland de mest betydande personerna i
skådespelet äro utan tvifvel Puck och Py-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
