Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi afbryta liär denna märkliga kria,
om hvilken man stannar i tvekan,
hvar-utinnan den är mest komisk, antingen i
försöket att af hr Hallén göra en svensk
Richard Wagner, eller i den om möjligt
ännu befängdare insinuationen, att de
fö-regifna »smädelserna» mot Wagner oeli
Herrig skulle ha sin grund deri att de
äro — tyskar! Nej, bäste hr förf., så
stygga äro vi. »die dummen Schweden»,
ingalunda mot våra vänner tyskarne. Vi
låta dem ju tvärt om ofta helt godvilligt
draga oss vid näsan; det är endast två
saker, hvaruti vi visa en dem högst
obehaglig halsstarrighet mot deras
annekte-ringslystna »germaniska urkraft» och det
är i fråga om socialismen och
wag-n er i smen. Ingendera vill lyckas riktigt
utmärkt här i Sverige, förmodligen
emedan vårt folk har för sundt och praktiskt
bondförstånd för att gripas af några
fa-natiserade »urkrafter» och för mycket sinne
för det komiska i dessas fantastiska arbete.
En moderat Wagnerism har man här
visserligen ingenting emot, hvilket bevisas
bl. a. af den popularitet som
»Lohen-grin» åtnjuter; men vi frukta att om den
ul traiserade, moderna wagnerismen här
vill söka uppträda med de later af
pre-tenderad ofelbarhet i sin förskrufvade
re-llexionsstil, af ofördragsamt högmod,
sin-lig våldsamhet och fanatisk mysticism i
sin verldsåskådning, som äro dess mest
utmärkande kännetecken, så skall den af
hela svenska folket blifva lika energiskt
uthvisslad, som socialismen blifvit det i
skräddaren Palms ryktbara person.
Det är derför eid. vår tro föga värdt
att den onämde författaren — som måtte
vara någon vän till hr Hallén af det slag
som man ber Gud bevara sig ifrån —
gör sig besvär med att upplysa tyskarne
om huru djupt vi äro i beliof af den
germaniska frälsningen;* det torde blifva
forspild möda. Ej heller torde det vara
värdt att han uppstämmer den hos
wag-neristerna vanliga jeremiaden, så snart
någon af deras helgonkandidater icke
ögonblickligen af hela verlden kanoniseras och
heklädes med päflig ofelbarhet. Att
Stockholmspressen — med undantag af ett
par blad som yttrat sig mindre värdigt
— faktiskt tagit hr Hallén under armarne
på ett sätt som knapt här förr vederfarits
någon inhemsk tonsättare, det låtsar förf.
icke om; att dess allra flesta recensenter
uttalat sig, om ej med entusiasm, så
åtminstone med aktning om så väl hr
Halléns talang som den stil, hvilken han valt
men hvilken de, sin öfvertygelse likmätigt,
ej kunnat obetingadt underskrifva — alt
detta är, enl. förf:s terminologi, antingen
»hatfulla angrepp» eller »förolämpande
beröm» ! Det vore roligt att veta hvilket
beröm som enligt förf. icke vore
förolämpande. Förmodligen ett sådant som
proklamerade hr Andreas Halléns
messi-anska sändning såsom den ofelbare
för-lossaren och omvändaren af svenska
tonkonsten till wagnerismens allena
saliggörande kyrka. Det finnes dock i sjelfva
Tyskland ett stort antal skriftställare —
och ledsamt nog för wagneristerna höra
nästan alla representanter för den
egentligen vetenskapliga musikliteraluren till
detta antal — hvilka, under erkännande
af Wagners stora reformatoriska betydelse,
betrakta ultrawagnerismen blott såsom en
specialitet, men ingalunda såsom den
enda berättigade (se t. ex.
Wagnerbiogra-fien i det förträffliga musiklexikon af H.
Riemann, en äfven af wagneristerna
uppburen författare, som ofta skrifver i
Musik. Wochenblatt). Nåväl! Må nu hvarje
specialitet gerna fa sin relativa hyllning,
så länge den kan uppvisa geni och
talang. Men må man låta bli att för
wagnerismen taga i anspråk en sekterisk
exklusivitet och ofördragsamhet, och må
ty-skarne akta sig för höginodig förhäfvelse
nu, då de efter Wagners död i denna
riktning ingenting ha att förhäfva sig öfver; ty
det lär väl vara ett faktum — ehuru det
nog retat förf. — att intet tyskt namn
f. n. kan sättas vid sidan af de franske
och italienske operakomponister som förf.
efter oss citerat, och att Tyskland för
tillfället synes vara renonce på trumf.
Antagligen är detta också skälet, hvarför man
i Tyskland med sådan ifver adopterat
»Harald Viking» (som ganska riktigt är det
enda lyckade exemplet på en
sannskyldig wagneropera efter Wagner!), och
hvarför man si gerna vill annektera hr
Hallén till att vara tysk och hela det
musikaliska Sverige till att gå under oket af
den wagnerska pangermanismen. Men vi
svenskar skola väl betacka oss för
anbudet, ehuru vi visserligen kunna med skäl
känna en viss stolthet öfver att man gjort
oss den äran.
För sin del har Sv. Musikt. efter bästa
öfvertygelse sökt framhålla hr Halléns
verkliga talang. Att detta varit för ljumt
för hans entusiastiske lofsångare, kunna
vi naturligtvis icke hjelpa och få väl söka
bära iofsångarens vrede. Men livad vi
härmed velat skarpt protestera emot, det
är att densamme tillåter sig i en ansedd
tysk facktidning skrifva vrängda
framställningar af med få undantag hela
Stockholmspressens handlingssätt och motiven
derför. Vi äro öfvertygade att lian dermed
gjort hr Hallén en mycket dålig tjenst och
att denne icke skall få skäl att vara honom
synnerligen tacksam. A. L.
—.—t––––
Tenorens mynt. Litet livar vet att
första klassens tenorer betinga sig rätt
respektabla honorarer. Många menniskor
anse dem t. o. m. alldeles för höga. Så
kalkylerades nyligen att en af de
förnämsta tenorerna vid stora operan i
Paris erhöll 5’/2 francs för hvarje not han
sjöng. Denne tenor, som hade rykte om
sig att vara temligen girig, ville en dag
köpa en vas i en fashionabel butik och
beklagade sig då öfver det höga pris, 21
fr., som köpmannen begärde för vasen.
»Hvad behagas? Jag har hört sägas att
hvarje not ni sjunger är värd sina 5’/a fr.»
Den store sångaren tog vasen under armen,
gick fram till kassan och sjöng: »Do—re
—mi—fa! Hör på, det utgör 22 fr., gif
mig en fr. tillbaka.»
Från scenen och konsertsalen.
ii| ’jleii 13 mars höllo fruarna Gröndahl
och Magelssen sin andra konsert.
Den sist nämnda var dess värre ej
återställ! från sin sjukdom, hvadan hon ej
gjorde väntad effekt. Den först nämnda
var så mycket bättre disponerad och
underhöll intresset både såsom solist och
ackompagnatris.
Fru Gröndahls spel erinrar i någon mån
om Biilovvs. Ehuru qvinna, låter hon icke
den känsliga sidan träda fram med
im-provisaloriskt öfverväldigande styrka, utan
hennes känsla är — fastän den nog gör
sig gällande — i märkvärdig grad
beherr-skad. Deremot upptager hon konstverket i
sig med alla dess detaljer och återgifver det
med denna intelligenta och finskiftade
sorg-fällighet, som äfven utmärkte Riilow och
i viss mån (ehuru på ett mera torrt sätt)
Essipoff. Derför tröttnar man aldrig att
höra henne, i synnerhet då härmed
förenar sig en teknik som är både duktig
och polerad, om än ej i den
utomordentliga grad, som hos de båda nyss nämnda.
Som skapande artist åter står hon öfver
dem bägge.
En konsert af högst ovanligt slag var
hr Andersens stora symfonimatiné, som
blott hade det felet att ej fullt motsvara
sitt namn, enär kammarmusik sådan som
Rubinsteins pianotrio alls icke passade
till omgifningen och hade bort utbytas
mot en uvertyr; då hade man äfven fått
till fullo höra alt livad en dylik
jätteorkester kunnat åstadkomma, något som nu
icke var fallet, enär hr Andersens
symfoni med sina öfriga förträffliga
egenskaper icke förenar den, att fullt tillgodogörasig
orkesterns klangmedel. Åtminstone
före-föllo oss träblåsinstrumenten något
försummade, hvarjämte messingskören stundom
klang väl starkt och tjockt till och med för
så många stråkar som här (enl. uppgift 80).
Deremot voro just stråkarne, och
naturligtvis enkannerligen violoncellerna,
tonsättarens starka sida och hade behandlats med
stor förkärlek hvarjämte visserligen äfven
åtskilliga biåseffekter förtjena framhållas
(särdeles i basunkören). Med fortsatta
instru-menteringsstudier — som i modern musik
äro så ytterst vigtiga — skall den talangfulle
tonsättaren utan tvifvel göra ännu mer af
sin monsterorkester, ty i formläran synes
han vara sadelfast. Visserligen har man
anmärkt att motiven kunde blifvit mera
utarbetade äfvensom att första satsen
saknade kontrastmelodi, men dessa
anmärkningar träffa ej blott hr Andersens symfoni
utan nästan hela den moderna tonkonsten,
som synes vilja återföra symfonien till dess
ursprung: sviten, hvilket också i en tid,
som hvarken eger en Mozarts melodiska
uppfinning eller en Beethovens tematiska
konst, ej torde vara så oriktigt. Vigtigare
är den’ observationen att första satsen ej
var alldeles fri från rytmiskt effektsökeri,
hvilket något skadade den i öfrigt
ungdomsfriska, klara och i god mening
populära ingifvelsen. Vi skulle dock för att
stadga vårt omdöme gerna vilja höra om
detta märkliga och högst förtjenstfulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
