Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
f§|ä är lian här igen, efter 15 års
frånses varo, virtuosen med de tusen
fingrarna, sonen af åska och vestanfläkt,
mannen med Beelhovens statur och
Schu-manns blick, de Bessarabiska steppernas
vilde, den grånade veteranen med den
slaviska gubbtypen, men med en eldsjäl
som aldrig åldras.
Man har kallat Anton Rubinstein den
störste virtuosen bland kompositörerna
och den störste kompositören hland
virtuoserna. Uttrycket är träffande, men
säger för litet. Man skulle kunna
använda ett annat, ett bevingadt ord från
fordom. Då Liszt och Thalberg stodo
i sitt högsta flor, kallades Thalberg »den
förste», men Liszt »den ende». Af de
två rivaler som nu skulle komma i fråga,
måste man säga att om Biilow är den
förste, så är Rubinstein den ende.
Rubinstein är — Rubinstein.
Om virtuosväsendet till sjelfva sin
natur är subjektivt och personligt — och
denna sats torde vid djupare begrundande
blifva svår att bestrida — ja då är
Rubinstein samtidens störste virtuos. Vi
erkänna att vi, då Biilow var här, trodde
oss i honom hafva funnit pianospelets
spets. Men Rubinstein kom, spelte och
segrade. Inför en sådan den allsvåldiga
musikaliska naturkraftens
mandomsanam-melse, stämplad med konstens finaste
adelsmärke, måste äfven det mest
skeptiska tvifvel först riktigt allvarligt börja
tvifla — på sig sjelf.
Biilow är förståndsmenniska, men
Rubinstein är mer: han är rätt och slätt
menniska. I sjelfva verket är Rubinstein
också på sitt sätt mera universell än den
förre, som annars har rykte för att vara
just detta. Vi gjorde samma observation
pä den oförgätlige, nu aflidne violinisten
Henri Wieniawski. Man hade sagt oss,
att han skulle representera den extrema
virtuositeten, virtuositeten för dess egen
skull, i motsats mot Joachim,
»violin-konungen», den universelle och objektive.
Vi funno för vår ringa del, att
Wieniawski var Joachim plus Paganini, och att,
om Joachim är konungen, så måste
Wieniawski hafva varit kejsaren. Den
ger-maniska racen var besegrad af den
slaviska.
På samma sätt med Rubinstein. Han
förenar alla företräden hos de främsta
rangens pianister vi här senast hört. Han
kan äska som Menter och hviska som
EssipolT, han kan vara klar som Biilow
och poetisk som Backer-Gröndahl. Men
han kan en sak till; han kan vara varm,
personlig och humoristisk så, som endast
Rubinstein kan det. Man skulle kunna
anmärka mot åtskilligt i hans spel, ja Gud
bevars. Men han är och lörblir i alla
fall, som sagdt, »den ende». A. L.
l)en, som i konsten städse följer
andra efter, skall aldrig komma före dem.
WlNCKF.LMAXN.
Antydningar för sånganförare.
Qjå rubriceras ett kapitel i en liten
:• “ nyligen utkommen »Handbok för
musikanförare», en öfversättning från
F. L. Schubert af V. Ström, hvilken
tillsändt oss densamma med begäran om
en anmälan. Vi tro att den lilla
praktiska och förträffliga boken bäst anmäler
sig sjelf genom nyss näruda kapitel,
hvilket här nedan införes som prof.
Sångdirigenten eller kormästaren har
i sitt kall att kämpa med nästan större
svårigheter än kapellmästaren, emedan
den sistnämde liar att göra med
rutinerade musici, men den förstnärade bland
sina sångare eller sångerskor oftast
räknar idel dilettanter, som hvarken hafva
någon allmän musikunderbyggnad eller
särskildt fått sig meddelad någon
sångundervisning. Om möjligt måste
dirigenten sjelf vara sångare, om också just ej
solosångare, på det han må känna
sången från den praktiska sidan och
dymedelst. kunna bekämpa sångareperson alons
mångahanda dåliga vanor. Till dessa
vårdslösheter hör, att många sångare
(särdeles i manssångföreningar) vilja städse
visa sina stämmor i sin största kraft, d.
v. s. skrika mer än sjunga. I många
mindre föreningar är sådant ofta
händelsen, helt säkert för att derigenom ersätta
qvantiteten. En med möda frampressad
ton har alltid hos oöfvadc sångare något
oangenämt med sig, då tonen derigenom
väl blifver stark, mon ej vacker och
dessutom förderfvar sångarens stämma.
Äfven förekommer hos enskilda sångare t.
o. m. sjungande genom tänderna, liksom
gomtoner hos andra, i det att de föra
tungan för nära gommen. I sådana fall
måste anföraren enskildt öfva dessa
sångare och grundligt hos dem utrota slika
ovanor. I blandade körer, hvarest
damer deltaga, varseblifves ej sällan
ouppmärksamhet och tankspriddhet. I
synnerhet äro damer mindre påpassliga på
öfningstiderna. Ett kort minne är
mestadels följden af ouppmärksamhet, och
derfor blifva vid svårare inträden i
synnerhet de höga tonerna osäkert insatta.
Derfor går mången gång ett sångstycke
förträffligt, som flere dagar derefter
kanhända foredrages osäkert. Vissa
omständigheter inverka äfven utan tvifvel
skadligt på röstorganet: stark hetta, stark köld,
drag, supéer o. s. v. Hvarest anföraren
vet, att fådana omständigheter kunna
inträda vid många tillfällen, må han
hcldre uppskjuta öfningstimmarne än att
oupphörligt plåga sig med odisponerade
röster. Ett elakt och ostadigt lynne må
hos dirigenten aldrig förnimmas, om ej
detsamma skall hafva till följd
misstämning hos hans personal. Anföraren har
att noga öfvervaka punktlig påpasslighet,
då nyfikenheten, i synnerhet damernas,
mönstrar hvarje senare kommande och
derigenom drager uppmärksamheten bort
från öfningstidens ämne. Vid öfningen
är det ej välgörande om ett svårt ställe
omtages för ofta, ty detta förslöar
uppmärksamheten. Bättre, om något annat
dercmellan gonomtages och det svåra
senare åter öfvas, ty fortfarande klander
och afbrytande är störande för lusten
till saken.
För att bättre kunna varseblifva
felen i hvarje enskild stämma, låter man
först de kunnigaste i hvar stämma
föredraga en sats, då de öfriga sångarne
senare medverka. Man må ej dervid låta
de ej sysselsatta sångarne pauscra för
länge och framhållandet af enskilda
sångare får ej vara för påfallande, på det
att ej den öfriga delen af sångpersonalen
skall känna sig märkbart tillbakasatt.
Vid körsång ställer man åtminstone en
i hvarje stämma, som är säker och
taktfast, efter hvilken de öfriga gerna rätta
sig, framför allt vid noggranna insatser,
särdeles i fugastil. Äfven öfver riktig
andhemtning har dirigenten att vaka, på
det att ej orden må stympas, och sjelfva
taktpinnen kan, högt svingad, ge signalen
för djup andhemtning framför höga,
ut-hållande toner. Ett säkert markerande
med taktpinnen är nödvändigt särdeles
efter föregående pauser och efter
ferma-ter, för att försäkra sig om en riktig
insats. Sjungas svårare fraser och
figurer ej lika af alla, så måste sådana
före-sjungas af anföraren eller med violin eller
på pianoforte tydligt förespelas för att
uppnå jemnhet i föredraget hos desamma.
Taktsäkerheten är för det mesta ej
sångares eller sångerskors starka sida och
benägenheten till påskyndande eller
släpande af tempot måste anföraren söka
motverka genom ett beslutsamt fasthållande
af tidmåttet. Ett annat förhållande är det
med solosångare, hvarvid anföraren har
att följa den föredragandes känslor och
uppfattning och delvis måste underordna
sig honom. I ställen, hvarest tempot
påskyndas (accelerando) eller rörelsen
aftager (ritardando) har dirigenten särskildt
att fästa uppmärksamheten derpå, att hans
rörelser med taktpinnen noga följas,
öfver-liufvud att uppmärksamheten allena vändes
till honom (dirigenten) och att på
markeringen gifves noga akt. Understöder
han vid inöfvandet genom pianospel, så
iakttager han, i händelse tempot börjar
vackla, i synnerhet om instrumentet ej är
starkt i ton, att taktera mod högra
handen, och derjemte med den venstra på
pianot fasthålla rythmen. Det förstås af
sig sjclft att det måste falla sig lätt för
anföraren att spela sångpartituret utan
ett särskildt ackompagncment dertill, hvad
som nu för tiden är så mycket lättare,
som man i partiturer ej mer använder
fyrahanda klaver, utan nöjer sig med
violin- och basklav i stället för fordom
diskant-, alt-, tenor- och basklav.
Det ligger i sakens natur, att vid
sången de enskilda stämmornas individer
ställas tätt tillsammans, ty blott vid en
sådan uppställning kan en riktig ensemble
uppnås. Ifall mot tonträffningen ej mer
är att invända, så måste nu
uppmärksamheten rigtas på föredragstecknen, så att
det af komponisten tänkta och önskade
intryck frambringas och stycket gör effekt.
Dertill hör att vaka öfver det texten tyd-
Anton Rubinstein.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
