Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt uttalas, att ej o uttalas som il eller
a som hälften do. s. v.
Äro de särskilda notstämmorna skrifna,
så måste utom noterna äfven texten tydligt
kunna läsas, så att otydliga ord ej må
förekomma och sångarne uppehållas med
att genomstafva texten, på det att äfven
ordens anda må blifva klar för dem.
Genom piano och forte, om det äfven
tages i akt, framträder ändock ej alltid
en jemnhet hos stämmorna, då
sångstämmornas register ej hafva lika styrka och
en stämregion mera framträder än de
andra. Så framträder tenorens
mellanläge alltid mer än sopran, alt och bas,
i synnerhet om de sistnämda röra sig i
ett tonläge, hvarest de hafva mindre
ljudkraft. I hvilket fall som helst är då
tenorens tillbakahållande af nöden, om
;’mnhet stämmorna inbördes skall
uppnås. Basen har i sina djupaste toner
intet egentligt forte, och det oaktadt
gif-ves det komponister af nyare tid, hvilka
fordra ett fortissimo af de djupaste
tonerna.
Anföraren har att tillse ett godt mezza
vocesjungande, då detta är högst
nödvändigt, om en solostämma deltager deri,
hvilken aldrig får öfverröstas genom
kör-stämmorna. Körsången är öfvcrhufvud
blott då af genomgripande verkan, då
alla nyanser mellan piano och forte,
såväl som af crescendo och decresccndo
iakttagas. Kan kören dämpa sig till
j pianissimo, så äro inträdena af forte så
mycket märkbarare och effektrikarc.
Visserligen kommer det för körsångarne
olägligt och blifver ej lätt for dem att
underordna sig för att på visst sätt uppge
sin sjelfständighct, men det blifver ej
obemärkt af åhörarne, om kören förstår
att så dämpa sig, att solostämman
ingenstädes ställes i skuggan, hvarigenom
effekten af det hela tillfyllest uppnås, något
hvari kören har ej ringa del.
Körperso-nalen måste erinras om att en god
körsångare ej skall höra sin egen stämma
i kören.
Har dirigenten att leda stora massor,
så måste han naturligtvis hafva mera
öga för kören än för solosångaren, som
dessutom måste vara säker i sitt
föredrag, och tecknen för körens inträde
måste naturligen framträda mycket
starkare än för solisten.
Hå valet af komposition vanligen
blifver öfverlåtet åt direktören, om han ej
måste underkasta sig domen af en högre
instans, så får han oj tillhöra en ensidig
riktning, på det att sångarne ej må hafva
motvilja för saken, kanhända t. o. ra. ej
kunna fatta den. Direktören må för
säkerhets skull hellre sätta mindre
förtroende till de honom till buds stående
krafter, än att utsätta sig för förtreten af
ett misslyckadt utförande. Det måste
vara hans sträfvan, att bringa mångfald
i sitt program för att tillförsäkra sig
erkännande såväl af sina sångare som
äfven af åhörarne, ty smaken är olika.
Ligger honom valet af sångstycken och
dessas goda utförande om hjertat, så
måste naturligtvis äfven åt honom helt
och hållet öfverlåtas såväl fördelningen
af solopartierna och personalens placering,
som äfven antydningarna till föredraget;
han måste af det verk som skall utföras
vara alldeles genomträngd, känna och
iakttaga dess syfte, en bestämd bild måste
på visst sätt föresväfva honom huru det
skall utföras. Han måste i alla
afseen-den känna medlen för utförandet. Dessa
niedel få äfven ej vara allt för torftiga,
ty af otillräckliga sådana låter ej något
storartadt skapa sig. I allmänhet fordrar
man af en dirigent, han må nu leda
vokal- eller orkestermusik eller bådadera
tillsammans, att han lätt märker hvarje
förekommande fel, rättar det, och om
möjligt förutser hvilka svårigheter kunna
uppställa sig, har viljekraft och omtanka
så att hans öga fast styrer de under
hans ledning stående musici, hvarvid
tillika hans yttre ställning måste vara
utrustad med oinskränkt makt, som
kraftigt understöder honom i hans verkande.
–––––––––-♦♦––-
Beethovens Messa i Warnsdorf.
i^’enaste utförandet af Beethovens stora
messa i Wien liar gifvit anledning
till uppväckande af den frågan, när denna
för första gången enligt sin ursprungliga
bestämmelse användes till förhärligande
af gudstjenste.i. Så vidt man hittills
känner, skedde detta år 1830 och då ej uti
någon af de stora städerna med biträde
af en öfvad kör och orkester samt
renom-merade solokrafter, utan i en liten
böh-misk stad Warnsdorf i närheten af
fabriksstaden Rmnburg; det var ett djerft
företag, som än i dag kan lända till exempel
på livad en fast vilja och hängifvenhet
för en sak kan uträtta. Det kan alltså
vara skäl att rädda storverket undan
glömskan.
Till dag för utförandet var bestämd d.
29 Juni, St. Petrus’ och Paulus’
kyrko-fest. Dertill behöfdes i allra första
rummet tillstånd af presterna, hvilkas
tjenst-göring till följd af verkets kolossala
omfang måste draga ut på tiden mer än
vanligt. Själen i företaget var stadens
kantor Johan Viucenz Richter, hvilken
stod i högt anseende såväl för sin
duglighet som musiker, som ock för sin
viljekraft. hvarför man äfven pä hans ord
utan lång öfvertalning bestämde sig för
det djerfva steget. Och att det lyckades,
intyga två samtida berättelser och ett ännu
lefvande vitne, hofkapellmästaren Pius
Richter i Wien, som sjelf var med såsom
skolgosse och biträdde i altstämman.
Hvilka krafter som fordras endast i
solo-qvartetlen, är väl bekant; endast sängartister
af första rang väljas dertill i våra dagar. Då
var det en murare- och en snickaredotter,
Telzer och Julie Eger (sopran och alt),
kantorns äldste son (alt), fabrikanten
Neu-mann (tenor), värdshusvärden Richter och
skräddaren Möller från Georgenlhal (basar).
Kören räknade 9 sopran- och 10 altröster
(skolbarn af båda slagen), 9 tenorer och
8 basar (små-fabrikanter, väfvare och
annat folk från närliggande småstäder och
andra orter). Orkestern, under anförande
af militär-musikdirektören Franz
Sucha-neck från Zittau, räknade 28 man för
stråkinstrumenten och 19 man för
harmonien samt pukorna och orgeln. Alla
dessa voro från staden och närliggande
orter. Bland violinerna såg man en ifrig
musikentusiast, fabrikanten Ohniann,
skolläraren Tandler, hvilken förmodligen
spelade solot i »Benedictus», i egenskap af
framstående violinist, och en herr Procksch;
bland violoncellerna färgaren Menzel
(alltid med mörkfärgade händer) samt
para-plymakaren och tornväktaren Schwarzbach
från Löbau, hvars dotter sedan blef en
framstående sångerska i Wien.
Harmonimusiken sköttes af militärmusikanter från
det närbelägna Zittau och af linneväfvare
i Warnsdorf. Skolmästaren Berndt
trakterade pukorna (stark på sitt instrument,
det han ock slog hål pä); vid orgeln satt
Klaus, jernhandlare från Seitgendorf,
skicklig organist och kontrapunktist. Hela
samlingen utgjorde 90 personer, hvilka
från olika orter och yrken slogo sig
tillsammans för att utföra ett af de svåraste
musikverk som finnas.
Deltagarne från främmande orter
her-bergerades vid sina besök af innevänarne
i Warnsdorf, hvilka på allt sätt
understödde företaget; kantorn satt med sina
biträden dag och natt vid skrifbordet,
sysselsatt med utskrifning af stämmor och
öfvade, med partituret framför sig på
klaveret, hela månader igenom skolungdomen,
deri biträdd af de violspelande skollärarne.
Ju närmare festdagen nalkades, desto
if-rigare blefvo alla deltagarne, och det var
rörande att se huru vigtig livar och en
ansåg sin uppgift. Det hotade att bli en
stockning i sjelfva yrkesarbetet; man
talade bara om den förestående festligheten.
På sjelfva den stora dagen hade
menni-skor strömmat tillsammans i massor från
alla håll för att bevittna undret. Så när
som pä ett enda misshugg, gick allt
sammans väl ihop. Solisterna utmärkte sig
synnerligast; hos sopranen Telzer
beundrade man konstfärdigheten, renheten och
välljudet äfven uti de högsta tonerna;
hos altisten Eger intonationens säkerhet,
kraften och böjligheten i den sympatiska
rösten; hos tenoren Neumann det
hänförande organet och det känslofulla
föredraget, och sa vidare hos bassångaren
Muller och de andra. Högsta förtjensten
inlade emellertid ledaren af det hela, den
entusiastiske, energiske, till och med
despotiskt ingripande kantor Richter, hvilken
ej en gång af det enda, omtalade
missödet, då musikerna i början af Credo
tappade bort sig, förlorade fattningen;
den stränge mannen knackade i
notställa-ren och lät dem på nytt begynna att söka
den lätta vägen till tron.
-—■—. ♦–––
Hos hvarje konstnär finnes ett frö
till oförvägenhet, hvarforutan ingen
talang Ur tänkbar. Goethe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
