Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
första instrumental- och vokalkonsert, som
sedermera efterföljdes af sä niånga andra
dylika de följande åren, med fyra
musik-soiréer om året, hvarvid alltid den bästa
klassiska och moderna musik utfördes
under hans ledning. Under det första
tiotalet uppträdde han ofta sjelf som virtuos
med sitt hänförande violinspel, exeqverande
dels Spohrs och andra mästares
kompositioner, dels sina egna, »såsom fantasi
för violin» 1842 och »konsert» 1845.
Han samlade alla musikaliska krafter
omkring sig och bildade flere elever i
violinspel, såsom Otto v. Köningstow, R. v.
Böningh, L. Borgström och senare J.
Lindberg. Äfven större original-kompositioner
af honom utfördes vid dessa konserter
eller soiréer, såsom deklamatoriet »Die
VVeihe der Tö ne», första gången den
17 maj 1839 och sedan flere gånger,
och »Tod im Tode» 1844, en
»Zige-narkör» (1841), en »Pestmarscli»
(1842), utom en mängd af honom
komponerade studentqvartettsånger. Ännu
mera bidrog han till att höja kärleken
till musiken genom de symfoni-konserter,
hvilka under hans utmärkta ledning
vid-togo 1845 och fortforo nära 10 år, sex
hvarje år, vid hvilka de odödliga verken
af Haydn, Mozart, Beethoven och
Men-delssohn-Bartholdy med flere mästare
blefvo utförda, äfvensom ett Allegro
maestoso af honom sjelf (1850). Icke
nog dermed, de största konserter, till
hvilkas åstadkommande denna tid
fordrades hela hans energi och utomordentliga
förmåga, voro dock de »oratorier», den
andliga musikens mästerverk, hvilka
gåf-vos mest på långfredagen eller påsktiden.
Redan första året 1835 började han med
»Die letzten Dinge» af L. Spohr, som
åter gafs åren 1838 och 1844, senare
»Der Tod Jesu» af K. H. Graun (1836),
»Der Messias» af Hände] (1839), »Vater
Unser» af Spohr (1841), »Paulus» af F.
Mendelssohn-Bartholdy (1847),
»Lobge-sang» af densamme (1851), »Requiem»
af Cherubini (1849). Äfven tvenne stora
verldsliga musikverk uppfördes dessa år
af sångföreningen under hans ledning,
1849 »Öknen» och 1853 »Gristofer
Ko-lumbus», ode-symfoni af Felicien David.
Alla dessa konserter voro musikaliska
högtidsstunder. Dessutom anförde han på
ett oförgätligt sätt musiken vid alla
promotioner under 1836, vid jubelfesten 1840,
och alla öfriga akademiska högtidligheter
under de trettiofem år han beklädde
inu-sikläraretjensten vid universitetet; vid tre
af dessa tillfällen var musiken
komponerad af honom sjelf, vid glädjefesten den
11 jan. 1851 och sorgefesten vid kejsar
Nicolais död, den 27 och 28 aug. 1855,
begge med ord af F. Cygnaeus, samt vid
glädjefesten den 10 dec. 1866, med ord
af Z. Topelius, alla kantater. Tvenne
andra musikverk till ord af F. Cygnaeus
uppfördes, »De hemlöse» vid konserten
den 17 mars 1858 till förmån för de
brandskadade i Nykarleby och »H. G.
Porthan» vid konserten den 16 mars
1860 och den 9 mars 1861 till förmån
för Porthanstalyn. De kompositioner,
hvilka gjort honom mest populär och
kär för finska hjertan äro dels sången
»Vårt land» till J. L. Runebergs ord,
som för första gången sjöngs vid
studentfesten den 13 maj 1848 och hvars
toner sammanvuxit med vårt
nationalmed-vetande, samt hans största och
mödosammaste arbete »Kung Carls jagt»,
romantisk opera i 3 akter med text af
Z. Topelius, hvarur fragmenter utfördes
vid konserten den 18 mars 1851,
hvar-efter hela operan första gången uppfördes
af endast amatörer den 24 mars 1852,
och ännu åtta gånger efter hvarandra
samma år. Uppförandet af denna opera
väckte den största entusiasm och Pacii
namn stod nu på höjden af sitt anseende
inom vårt land. Den storartade
kompositionen åtnjöt också hedern att blifva
uppförd på kungliga teatern i Stockholm
först år 1856 för fjorton fulla hus, och
sedan 1860 vid Carl XV:s kröning. I
Sverige blef han ledamot af musikaliska
akademien 1856 och riddare af
Wasa-orden 1857; i Finland hugnades han ock
med en orden 1856 och professors titel
och värdighet 1860. Sedermera har han
fullständigt omarbetat och tillagt nya
nm-siknumror i denna opera, som nästan är
ett nytt arbete, sådant det gifvits de
senare åren 1875 och 1880 på svenska
scenen i Helsingfors. Hans andra
dramatiska komposition är musiken till
»Prinsessan af Cypern», sorgespel i 4
akter efter motiv ur Kalevala af Z.
Topelius, som gafs äfven af amatörer, vid
invigningen af nya teatern i Helsingfors
den 28, 29 och 30 nov. 1860, äfven
innehållande flere de skönaste
sångstycken. Utom de stora sångkompositionerna
har han ännu skrifvit och utgifvit många
allmänt kända och sjungna mindre
stycken, såsom »Suomis sång» och
»Soldatgossen» 1858, med flere med ord
af Runeberg, Topelius, F. Berndtson, och
E. v. Qvanten. Pacii musik är af
ädlaste slag, liksom Runebergs poesi,
högstämd och allvarlig, ren och varm,
kärnfull och enkel tillika, nästan alltid bärande
inspirationens prägel och talande till
hjer-tat; hans instrumentering är storartad
och ofta beundransvärd. Huru aktad och
kär han blifvit för sina finska landsmän
utvisa — utom den senaste
hyllningsfesten — den offentliga hyllning honom
vederfors på hans femtionde födelsedag
den 19 mars 1859, äfvensom på hans
sextionde samma dag 1869, hvarefter
han tog afsked som musikus från sin
tjenst vid Universitetet. Vid
magisterpromotionen utnämdes han slutligen till
hedersdoktor af fllosofiska fakulteten den
30 maj 1877. Under det senaste
tiotalet har han vistats flere år i sitt
ursprungliga fädernesland Tyskland, dels i Dresden,
dels i sin kära födelsestad Hamburg, men
har återvändt dit, der han icke blott ännu
har tillgifna vänner och beundrare, ulan
ock en den käraste familj.” Han gifte sig
nämligen redan 1842 i Helsingfors med
Nina Luzia Martin, dotter till
statsrådet J. G. Martin, och har med henne
en son och tvenne döttrar, alla gifta och
ännu lefvande, af hvilka dock den äldsta
dottern Maria, sångerska och
sänglärarinna, är enka sedan 1871 efter Karl
Collan.
Vallfarten till Kevlaar.
(Ur Musikföreningens program.)
I.
Vid fönstret modem dröjde,
I bädden sonen låg.
»Står du ej upp, min Wilhelm
Att se det granna tåg?» —
»Jag är så sjuk, o, moder,
Om intet jag mig bryr;
Blott till den döda Gretchen
Min sorgsna tanke flyr.»
»Stig upp, vi gå till Kevlaar,
Tag bok och rosenkrans;
Guds moder nog skall gifva
Ditt sjuka hjerta ans.»
Hur vaja kvrkofanor,
Hur brusar kyrkosång;
T Köln vid Rhen sig sätter
En procession i gång.
Der följa son och moder
Framåt med mängden nu
Och stämma in i sången:
»Maria, lofvad du!»
II.
Guds moder uti Kevlaar
I dag här högtidsdriigt;
Bestyr det har hon många
För skröplig menskoslägt.
Och af de sjuka tar hon
Som offergåfvor mot
Af vaxljus formade lemmar,
Mång liten hand och fot.
På den, som en vaxhand offrar,
Hon helar handens sär,
Och den, som en vaxfot offrar,
På friska fötter står.
Till Kevlaar gick mången på kryckor.
Som nu trär dansen på nytt;
Och mången en ]iolka spelar,
Som förr var lam och lvtt.
Ett vaxljus modern formar
Så till ett hjerta ut.
»Gif det vår Herres moder,
Och all din sorg är slut.»
Med suckan sonen tog det
Och fram till bilden gick;
På läppen orden skälfde
Och tårar i hans blick.
»Du jungfru högt välsignad,
Vår Herres moder kär,
Du himmelrikets drottning,
För dig jag klagar här.
O, hör mig! Med min moder
I Köln jag hemma var,
Den stad, som flere hundra
Kapell och kyrkor har.
Och bredvid oss liodde Gretchen,
Men nu så är hon död —
Maria, ett hjerta jag offrar,
O, lindra mitt lijertas nöd!
Mitt sjuka hjerta hela,
O, helga moder nu,
Och sent och tidt jag sjunger:
»Maria, lofvad du!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
