Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ra.
Den sjuke sonen och modern
De sofvo i kammaren sin,
Då kom vår Herres moder
Så sakta till dem in.
Hon öfver den sjuke sig böjde
Och lade tyst sin hand
Helt liitt uppå hans hjerta
Samt log så mild och svann. —
En dröm om det och mera
I slumren modern stör —
Hon spritter upp och sorgligt
Hon gårdvara tjnta hör.
På bädden utsträckt ser hon
Sin son — och han var död;
Omkring de hleka kinder
Log morgonsolens glöd.
Tyst modern händerna knäpper,
Hon knapt vet till sig ju —
Men andaktsfullt hon hviskar:
»Maria, lofvad du!»
Efter Heine af H. Ring.
FÖLJETONG.
Rossinis ”Barberaren”.
Efter E. M. Oettinger.
’■jj^etedsägäd af sin trogne elev Elleboro,
följde Rossini ett fördelaktigt anbud
från Rom, för att för den dervarande
Tlie-atro Vallo skrifva en ny opera
»Tor-valdo e Dorlisca», 1816.
Det lysande emottagande denna opera
rönte uppeggade Argentina-teaterns
impressario, att icke sky någon uppoffring,
för att genom penningens makt beveka
raaestron, som af hela Rom var buren
på händerna, att skrifva ett nytt arbete
äfven för denna scen.
— Har ni en god text? — frågade
Rossini.
— Ja, jag har tio så visst som en;
men alla äro ty värr af det slag, att vår
allt för ängsliga guvernör har skickat
tillbaka alla libretter ocenserade, under
förevändning, att de alludera pä politiska
förhållanden.
— De gamle komponisterna kunde
vara glada: de hade en Metastasio, en
da Ponte, en Casti. Vi nya hafva icke
en enda god operaförfattare. Har ni
ingen gammal oskadlig text?
— Jag liar väl en text, men jag
fruktar att ni icke tycker om den.
— Hvilken menar ni?
— »Barbiere di Seviglia.»
— Den har ju redan Paisiello
komponerat.
— Just derför vore det ingen dålig
spekulation, om också ni begagnade detta
stoff. Italien skulle då få tillfälle, att
anställa en jemförelse emellan förr och nu,
och jag, för min del, är öfvertygad, att
just en sådan jemförelse skulle utfalla till
er-fördel.
— Tror ni det? frågade maestron,
som genom detta yttrande kände sig icke
litet smickrad.
— Jag är så säker på er triumf, att
jag skulle vilja föreslå ett vad . ..
— Ett vad?
— Att er »Barberare» öfverallt skall
kasta Paisiellos ur sadeln.
— Jag skall lemna er svar om fyra
veckor — sade Rossini och lemnade
impressarion, som var högst belåten med sig
sjelf.
Redan samma dag skref Rossini till
den gamle Paisiello, hvilken år 1804, då
han fick hederslegionen och en pension
af fyra tusen francs, hade leranat Paris
och nu uppehöll sig i Neapel som
direktör vid Gonservatorium. Den gamle
mästaren, som var mycket intagen i sin
musik och ingalunda förtjust öfver sin
unge rivals tillväxande rykte, hade likväl
så mycken takt och klokhet, att icke
blotta sin svaghet inför verldens ögon;
han svarade mycket höfligt, att han i
alla hänseenden måste godkänna valet af
detta stoff och att han var fast
öfvertygad, att Rossinis strålande genius skulle
skaffa den gamla texten elt nytt behag,
hvartill han önskade honom och alla
Italiens scener, som med begärlighet
emot-sägo ett nytt mästerverk, på förhand af
hela sitt hjerta lycka. Berusad af den
gamle mästarens beröm, skred nu
Rossini med godt mod till verket.
Vi hafva berättat, att var maestro
icke behöfde mer än tretio dagar för
att få en opera färdig, under hvilken
tide-rymd många af Tysklands lunsiga
komponister, som med en näsrynkning och
axelryckning blickade ned på »Di o del la
musi ca», ofta endast voro i stånd att
i sitt anletes svett af sina magra talanger
framtvinga en tvinsjuk aria eller en
låghalt duett.
Ingen i hela Italien väntade med så
spänd nyfikenhet på denna operas
uppförande som riddaren Paisiello. Han sade
för sig sjelf: »Blir hans »Barberare»
omtyckt, då är min förlorad; men
misshagar den, som jag förmodar, då
uppflammar mitt ryktes nedgående stjerna
med ny glans och fördunklar den nya
planeten.» — Men lösningen af denna
vigtiga fråga, som djupt oroade den gamle
konstnärens unga ärelystnad, upplefde han
icke. Giovanni Paisiello dog den 5 Juni
1816 och först sex månader efter hans
döil uppfördes Rossinis »Barberare» för
första gängen pä Argentina-tealern.
Sig-nora Giorgi sjöng Rosinas parti, Garcia
grefve Almavivas, Zamboni Figaros och
Boticelli doktor Bartholos. Vi vilja endast
yttra några ord om sjelfva operan, som
säkert är hvar och en af våra läsare noga
bekant. »Barberaren i Sevilla» är efter
alla sakkunniges omdöme ett af de
vackraste blad i »svanens från Pesaro»
lagerkrans. Hela operan liknar en
tusenfär-gad fogel, som badar sina glittrande
fjädrar i leende morgonrodnad och bländande
blomdagg; livarje not i den är en
dagg-perla, som darrar på ett rosenblad. Hela
partituret synes vara skrifvet under ett
champagnerus: hvarje nummer, livarje
takt sprutar och perlar, skummar och
brusar, som rosenfärgad Oeil de
Per-drix. Man sväljer denna musik som
en butelj cliquot och känner sig så be-
rusad af de herrliga melodiernas kittlande
ga/., af rhytmens perlande skum, att man
hals öfver hufvud störtar sig i detta haf
af vällustiga toner, som med solglänsande,
kristallklara vågor, sjungande och
klingande, smekande och sorlande brusar
emot en. Om också Rossini aldrig
skrif-vit mer än denne »Barberare i Sevilla»,
så vore denna opera nog att försäkra
honom om en första plats ibland alla
tiders störste tonskalder.
Det oaktadt gjorde denna undersköna
musik vid första representationen i Rom
endast en delad lycka. Publiken hade
splittrat sig i tvä stora partier, i
Paisiel-lonister och Rossinianer, hvilka voro lika
fiendtligt sinnade emot hvarandra som
fordomtima Guelpher och Ghibelliner.
Paisiellos motståndare upphöjde Rossini
och Rossinis den döde Paisiello till
himlen. Då kämpade den gamla och nya
italienska musiken en strid pä lif och
död, en strid som först i Paris afgjordes
och förskaffade den lefvande seger öfver
den döde. Paisiello låg i jordens sköte,
och Rossini stod på sitt ryktes zenith,
hvars strålar, likasom solens, glänste
öfver hela jorden.
Vid denna tid skref Rossini till
sig-nora Golbrand, med hvilken han
underhöll en hemlig brefvexling: »— — —
Jag ville önska, att min sköna väninna
nu vore i Rom, för att vara vittne till
mina nya triumfer. Min »Barberare»
vinner med hvarje dag här ett större parti
och förstår så väl att ställa sig in hos
den nya skolans halsstarriga motståndare,
att de, mot sin vilja, mer och mer tycka
om den raska gossen. Almavivas
serenad dånar här om nätterna på alla gator;
Figaros stora aria »Largo il factotuin»
är alla basisters paradhäst och Rosinas
cavatina »Una voce poco fa» den
aftonsång, med hvilken de sköna här gå
till sängs oeh vakna om morgnarna med
orden: »Lindoro mio sarä» (Ja,
Lin-dor skall bli min man). Men mer än
min nya opera, dyra Isabella, skall ni
finna er intresserad af en ny salad, som
jag — till alla gastronomers glädje —
uppfunnit. Jag tar mig här friheten att
meddela er receptet. Tag en skål, lägg
i den provenceolja, engelsk senap, fransk
ättika, något citronsaft, peppar och salt,
rör om allt detta så att det blir väl
blandadt och krydda det sedan med fint
sönderskuren tryffel. Tryffeln ger saladen
en nimbus, som försätter hvarje gourmand
i den djupaste beundran.
Kardinal-stats-sekreteraren, hvars bekantskap jag helt
nyligen gjort, meddelade mig för denna
upptäckt sin apostoliska välsignelse. —
Men nu åter till »Barberaren»: i andra
akten, som uppriktigt sagdt, är svagare
än den första, behaga isynnerhet duetten
emellan den till sångmästare förklädde
grefven och doktor Bartholo: »Pace e
gioja», den gamle förmyndarens aria
»Quando mi sei vicina», hvaruti jag
persifflerat den gamla skolan, och slutet
pä terzetten emellan Rosina, Almaviva och
Figaro: »Zitti, zitti, piano piano».
Minst behagar qvintetten, i hvilken den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
