Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en skapelse alltså, hvilken inom sitt
område står på samma höjd som ett
oratorium af Handel, en opera af Mozart,
en symfoni af Beethoven, en visa af
Schu-bert eller Kjerulf. Detta är mycket sagdt,
men som vi tro icke för mycket. Vore
Söderman känd utomlands, och vore
utlandet rättvist, så skulle det nog äfven der
erkännas; flere (t. ex. Löwe) komma
honom i den större balladkompositionen
visserligen nära, men de hinna ändock icke
dit der Söderman står i sin Tannhäuser
och Die Wallfahrt nach Kevlaar. När
härtill kommer att sällan en tonsättare
haft lyckan välja en mera härlig och i
alla afseenden musikaliskt lämplig text än
denna Heines sköna, romantiska,
känslo-varma dikt, så kunde resultatet ej gerna
utfalla annorlunda. Bland de många
finheterna i denna komposition påpeka vi
blott den riktiga tanken att låta poemets
refräng »Gelobt seist du Marie!» bilda hela
styckets musikaliska enhet och grundval
i form af en kör, hvarpå berättelsen
ut-spinner sig, icke dramatiskt i dialogform,
utan såsom en verklig berättelse af en
enda person, hvarigenom den lyriskt episka
karaktären bevaras och hvarje förblandning
med kantat- eller oratorieform undvikes.
Harmoniseringen är äkta Södermansk med
sina treklangsföljder, liggande
mellanstäm-mor och kraftiga dissonanser, som i all
sin skärpa alltid äro harmoniskt klara,
aldrig godtyckliga eller mystiskt pretentiösa
såsom så ofta hos Wagner och hans
ef-tersägare. Kontrapunkten är underordnad
harmonien och är icke till för sin egen
skull, hvadan Söderman, när hans
klangsinne så kräfver, ej räknar så noga med
några tomma qvinter eller qvarter i
två-stämmig sats eller rena qvintföljder i
fler-stämrnig, gamle Richter må derom ha
sagt hvad han behagade. De frappanta
sextondelarne tjena i första afdelningen
till att karakterisera moderns parti i
kontrast mot sonens, i sista satsen dess utom
att (i altviolernas drillande) måla
hun-darnes ängsliga, dödsfall bebådande
qvi-dan. Sista satsen är en variation af den
första, tillsatt med klagande fraser i
orkestern, särskildt träinstrumenten, af en
kolorit, som är bekant från »Hjertesorg».
Det helas medelpunkt, den brinnande
bönen »Du Hochgebenedeite!» må äfven
särskildt framhållas. Detta ställe sjöngs
med värme af hr Lundqvist, som å
andra sidan ej var mäktig af så fina
schatteringar som hr Arlberg på sin tid.
Näst denna ballad tilldrog sig
Hallströms nya kantat »Das Sonnenkind» största
uppmärksamheten. Poemet af Carmen
Sylva lär vara blott en del af ett större
helt, hvilket ock torde förklara att det,
såsom det nu föreligger, saknar mening
och afslutning och endast utgör ett
pot-purri af lofsånger, egnade solens dotter,
»Lifvet», från solstrålar, strömmar, källor,
granar, daggdroppar, vindar, palmer —
med ett ord hela nyromantikens gamla
välkända apparat. Något djup, någon
gripande, mensklig känsla och kraft får
man naturligen ej söka i delta läckra
ordfyrverkeri mellan allegoriska figurer, men
i ersättning tjusas fantasi och sinnen af
det bjärta färgspelet och öfverlemna sig
gerna åt ett lätt sinligt rus. Denna
stämning har musiken ypperligt träffat och
fasthållit; ingen högre musikalisk enhet
eller djupsinnighet, men ett potpurri af
välljudande melodier och bjärta
orkester-effekter, pikanta tonmålningar och aldrig
svikande savoir faire. Det hela lemnar
som man säger just »ingenting efter sig»,
men detta är väl heller icke meningen,
lika litet som en solstråle kan fasttagas
och gömmas; den sticker och glittrar för
stunden — och försvinner. 1 denna genre
har hr Hallström en afgjord talang,
hvilken han förut ådagalagt i »Blommornas
undran», ett stycke, som dock är det
närvarande underlägset. Den stundom
något barnsligt pjollriga tonen i det nyss
nämnda har numera lemnat rum för ett
lätt spirituelt behag i partiet för Die Liebe
(fröken Gelhaar) samt körerna af
strömmar, källor och daggdroppar, en rörande
folkton i granarnes allvarliga parti med
basunkör och en varm affekt i det af fru
Edling med hänförande uttryck sjungna
sista solot, som utmynnar i en stark
slut-kör, hvars verkan i yttre afseende är rätt
imposant. Ett förnyadt åhörande skall
måhända något korrigera våra omdömen.
Om Hallströms »Sonnenkind» saknar
enhet och är i mera opera-comique- än
kantatstil, så har deremot Bruchs »Schön
Ellen» en mönstergiltig stil och enheten
vinnes här osökt genom den »Gampbells
marsch», som flerstädes förebådas och
slutligen träder fram i hela sin glans.
Skön Ellens (fru Edling) och lord
Edwards (hr Lundqvist) partier äro väl
kontrasterade, och särskildt förtjenar
erkännande, att tonsättaren ej fallit för textens
frestelse till krass bataljmålning.
Mellan dessa större saker erbjödo
Halléns små körvisor en hvilopunkt.
Framför allt anslog »Vattenliljan», ett graciöst
och stämningsfullt stycke af Mendelssohnsk
romantik, hvars dropplika ackompagnement
utfördes med mera vårdnad än finess af
fröken Lindberg, samt »Påskklockorna,
med ett tacksamt carillon-motiv. Sista
stycket, »Lockung», har väckt blandade
omdömen, troligen pä grund af sin oroliga
modulation och sitt wagneristiskt envisa
fasthållande af ett och samma rytmiska
motiv; onekligen är det dock skrifvet med
schwung och röjer sinne för både
harmoni och klang. Huru man här vill finna
reminiscenser liknande dem i Harald
Viking, det är åtminstone för vårt öra
ofattligt. — I solot gjorde sig gällande
fröken Bergensons vackra röst, som dock
ännu ingalunda är färdig.
# *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
