Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20-åriga anteckningar, om allt det nya som i
in- och utlandet tilldragit sig. Dessutom
sysselsatte han sig i vintras med koralfragnn; och
uppläste i en sluten krets sina tankar demti.
På deras önskan som ville att han da skulle
låta trycka det, svarade lian: »Jag orkar ej nu
kasta mig in i striden, men efter min död
kommer det nog ut.» Jag arma, som var van att
jemt se honom så klen, anade då ej att slutet
var så nära. Men ofta gjorde det honom ondt,
att han var så foga uppmärksammad af sin
samtid, men dertill bidrog väl mycket i min tanke
hans stora sjelfkritik, som förmådde honom att
alltid draga sig sjelf tillbaka. »Ty, hvad är väl
jag», sade han alltid: »Tänk på de storemästarne,
pa Beethoven, på Mozart, pä Haydn; ja om jag
tänker pä Brendler, borde jag aldrig skrifva
något.» Med största möda kunde man i hans
kraftigare dagar förmå honom sjunga sina visor,
men när han förmåddes dertill, och hans
»Gull-vifva», ord af Atterbom, hans »Vårbäcken», ord
af Dahlgren, och hans Jernvägsvisa tonade i
salongen, var alltid glädjen och bifallet stort.
Det mest intresseväckande i detta bref
är underrättelsen om att H. samlat
anteckningar till ny upplaga af sitt förnämsta
arbete, det ofvan citerade musiklexikon.
Detta verk har varit utsatt för rätt
mycken kritik, dock mera muntlig än
skriftlig, och sanningen fordrar det
medgif-vandet att värdet af dess med stor flit
sammanbragta, mycket rika material uti
ej alldeles oväsentlig mån minskas genom
den brist på noggrannhet som onekligen
röjer sig i materialets uppteckning och
användning, ja ända till korrekturläsning.
Men å andra sidan bör man råttvisligen
betänka, att detta högst behöfliga arbete
är det första i sitt slag i vårt land
(hvar-ken Envallssons eller Ahlströms små
försök kunna näml. härvid komma i
jämförelse), äfvensom att den kritiska
noggrannheten i historiska uppgifter ännu ej
på 60-talet hunnit blifva underkastad sä
ängsligt stränga fordringar som nu, allra
minst på det musikhistoriska gebitet,
hvilket mestadels varit efter sin tid. Detta
lexikon har således, med alla sina af
tidsandan och musikantbildningen betingade
brister, varit formligen oumbärligt och är
så ännu i dag, hvadan man så mycket
mer måste beklaga att författaren ej hann
utföra sin afsigt att utgifva det i
förbättrad upplaga.
Det andra af Höijers hufvudarbeten är
hans åtgörande vid den af honom och
R. Bergström redigerade nya upplagan
af Geijer-Afzelii-Hæffners folkvisor. Vi ha
förut i denna tidning granskat — kanske
i mångens ögon nog strängt — detta
åtgörande och kunna fortfarande ej
underlåta att tinna det som en olägenhet att
H. fattat sin uppgift på annat sätt än
Bergström, till hvars historiska pietet och
vidlyftiga kritiska jämförelser H. icke
lemnat motstycket. B. har sett sitt verk
med vetenskapsmannens, H. med
konstnärens blick, deri ligger skilnaden; för
H. ha folkvisorna varit mindre en
utgångspunkt för historiska och etnografiska
undersökningar än ett material för egna
korrigeringar och harmoniseringar,
visserligen i och för sig af stort intresse. Men
hvad som här är H:s största förtjenst är
att han tillagt ej mindre än 62 nya
melodier och varianter, alster af en
samlareflit, som redan ensam vore nog att
tillförsäkra honom en synnerligen
framstående plats i svenska musikens historia.
Ett värdefullt arbete är utan tvifvel
ock den samling vismelodier från detta
sekels förra hälft, hvilken han lär halva
efterlemnat och hvilken lär innehålla
sådana klassiska visor som Kors pä Idas
graf, Fingal en herde så öm, m. fl.
Höijer har således gjort en god och
trägen lifsgerning, som här skall
ihåg-koinmas, om också »vederbörande» glömt
honom. -4. L.
––-^–––
En skriftvexling i koralfrågan.
HM är ju numera vanligt alt utgifva
aflidne märklige mäns brefvexlingar.
Den vigtiga orakelställning som dir. A. G.
Rosenberg i lifstiden intog till
koralko-miténs öfriga medlemmar, i förening med
vårt eget hopp att kimna i någon mån
gagna diskussionen i koralfrågan,
föranleder oss att offentliggöra några utdrag ur
en korrespondens mellan honom och oss,
så mycket hällre som hans bref innehålla
åtskilliga pikanta och förut okända
interiörer. I jidi 1880 skref Rosenberg till
oss bl. a. följande:
Hr I):r!
Sodan jag nu, efter koralmötet i
Up-sala, kommit i en annan ställning till
koral frågan än förut, torde herr dokt.
förlåta om jag nu med största förtroende
vågar enskildt meddela mig något
vidlyftigare i denna fråga; och om detta bref
också synes vara allt för långt och
af-skräckande, så beder jag doek i största
ödmjukhet att detsamma icke oläst lemnas
åt papperskorgen. Jag tror näml. att det
kommer att innehålla åtskilligt som torde
vara att tänka på till dess koralfrågan
kommer på tapeten att afgöras, hvarvid
jag och några med mig hoppas på hr
dokt:s benägna medverkan för det slutliga
resultatets vinnande. Det vore derför på
det högsta önskligt att vi vid utarbetningen
af koralboken kunde göra detta så att hr
dokt. kunde skänka oss sitt gillande och
biträde vid det slutliga afgörandet.
Ingen känner bättre än hr d. de
många rakt stridiga åsigter som sökt göra
sig gällande i denna fråga, som ieke kan
lösas med mindre något hvar afprutar
något på förutfattade åsigter.
Först tackar jag, och många med
mig, för recensionen öfver Josephsons
koraler, som var sådan att don kan till
det mesta underskrifvas af mig och de
öfriga i koralkomitén, efter hvad jag tror.
Men mot en del uttalanden måste jag dock
göra några vänliga erinringar som synas
mig berättigade just på grund af
felaktiga utgångspunkter i en del afseendon.
Hr d. säger att koralböckerna af
Åhl-strörn, Pettersson. Lewerth, Mankell,
Sandström och Södling utkommit såsom
en protest mot Hæffncr.
Om än detta kan sägas om Mankells
och Södlings, så slår det icke in på de
öfriga. Åhlström var så mycket mindre
att anses såsom protesterande emot II:rsom
just lian kraftigt understödde II:r och gaf
honom råd vid koralbokens utarbetande.
Ilan kunde detta så mycket hellre som
han var organist 20 år eller mera redan
före detta århundrades början, och kände
sålunda till huru svenska församlingarna
sjöngo sina koraler.
Dcremot torde det lättare kunna
bevisas att landsförsamlingar ingen gång
sjungit enligt de desto af 1695 års
koraler. De många koralböcker man eger,
upptagande tid och ort för begagnande
före 1819 torde kunna gifva svar derpå.
Afven jag har tjenstgjort som organist i
2:ne är (1824—26) medan ännu den
gamla psalmboken begagnades, och kan
intyga att förs. sjöng på helt annat sätt
än enligt 1695 års koralbok.
Lowerths första upplagor af
koralböcker voro ingen protest utan ett
industriföretag, om än måste erkännas att den
nedflyttning som gjordes i läget var
bc-liöflig, något som föröfrigt de flesta
organister gjorde sjclfva der det var till
nytta.
Hvad Sandström beträffar har han i
harmonien allmänt följt II:r med undantag
af do Lindemanska punkteringarna som
der äro gjorda, och som äro opraktiska,
alldenstund de kunna göras pä hvilken
som helst, af tonvigt ogande noter, och
som församlingarna aldrig kunna lära sig
sjunga jemt, emedan den ena vågar sig
göra ett fördröjande här och en annan
på ett helt annat ställe o. s. v. — Är
detta system praktiskt och
efterföljans-värdtV Visserligen har Sandström sagt
och tror sig kunna undvara fermaten;
men ehuru han dermed gjort försök, så
vågar jag på det allra kraftigaste bestrida
möjligheten att undvara densamma. Och
jag vill derför råda hr d., som äfven tycks
tro på denna möjlighet, att försöka som
organist i en större kyrka tillämpa denna
teori, och det skall då snart visa sig att
detta icke lyckas med mindre än att all
församlingssång förqväfves, liksom man
fick vara vittne till för några år sedan i
slottskapellet, ehuru der fans en större
kör! Samma nedslående förhållande är
eller bar varit rådande i Örebro kyrka
de senare åren, som dock nu skall vara
något bättre, sedan den nye kyrkoherden
tagit hand om saken. — Skall man
lyckas att få en större församling att
sjunga enhälligt och allmänt, så är det
alldeles oeflergifligt att organisten något
dröjer på första tonen i hvarje strof så
att församlingen hinner enas om första
tonen; men går organisten i sträng takt,
så hör församlingen att dess första ton
icke stämmer med orgeln, som då kanske
redan är på andra eller tredje tonen, och
följden blir att alla med gehör hellre
tiga än sjunga falskt och de mindre
kunnige sjunga så långt de hinna af strofen
till dess orgeln gör slut derpå. En
herrlig sång!! Men som alltid måste
inträffa der bemödanden göras att sjunga
koralen i sträng takt. —
Södling har nog anmält protest emot
H:rs koralbok; men att döma af hans eget
koralverk och den sanningslösa uppgift
han gjort sid. 197, synes som han borde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
