Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara glad om ingen faste ringaste afseendc
vid hans koralverk; hvilket, som jag tror,
också är händelsen.
Mankells koralbok och hans väl
utstuderade förord dertill äro egna i sitt
slag. Det senare utgör en blandning af
dels goda och beaktningsvärda sanningar,
dels nära nog dessas motsatser. Följden
blef att Mankells arbete i början var
synligt å de flesta pianon i landet. Men
numera är arbetet för länge sedan
undan-gömdt och förgätet, och Lewerths första
upplagor eller Nilséns Hæffncrs-koralbok
hafva intagit Mankells plats.
Många hafva gissat till hans verkliga
mening med sitt arbete. Men hvad som
synes obestridligt, är, att förordet
verkade pä h. k. h., akademiens ordförande,
Så att han fick anledning hålla sina
beryktade tal inom akademien, och sedan isen var
bruten, ville något livar inom akad. hålla
tal för att visa sin krypande vördnad för
ordföranden. Äfven sådana som förut
all-drig visat sig hafva tänkt i denna fråga
skulle nu ändå uppträda, exempelvis en
van Boom, en Sillen o. s. v.
Att prof. Bauck kunde tala viste man
förut; att han t. o. m. kunde göra svart
till hvitt mindes man sodan don tiden då
han var tidningsrecensent. Just en del
talares ringa trovärdighet i dessa ämnen,
gjorde att, snart sagdt, få trodde på de
långa talen, hvilket också bäst visade sig
1878 då pastor primarius ingaf till
kyrkomötet sin motion om koralbokens
omarbetning. Emellertid blef följden af
Man-kclls koralbok (utom den dyrbara
bröstnålen af prins Oscar) att en mängd
anmärkningar inströmmade till akadem. — Afvcn
jag ingaf, i min enfald, anmärkningar på
6 tätskrifna ark. Dessa gälde icke allenast
Mankells koralbok utan akademien, som
icke hade nog kraft att tillhålla sin
or-gcllärarc, professor G. Mankoll att
bortlägga de af Bauck klandrade
mellanspelen. (Något som dock Jakobs församling
sedermera hade kraft att ålägga sin
organist!)
Det var då okändt. för mig att
semi-narie-rektor Anjou, i sin folkskolctidning,
Jan. 1866, införde en längre, gripande
kritik öfver Mankells koralbok.
Emellertid var mus. akad. satt på det bala
och hade ingen annan utväg att med
något så när heder komma ifrån saken än
att på nåd och onåd lemna sig åt Fr.
Bervald, som alldeles icke var rytmiskt
sinnad, ja, så litet, att då jag, i Aftonbi.
d. 3 o. -i jan. 1868, bland annat
frågade Bervald hvarför han ickc t. ex.
satt N:o 1 i trippeltakt, svarade som
synes i Aftonbladet d. 13 jan. 1868.
]’å samma sätt måste akad. efter
Bcr-valds död öfverlemna sig i händerna på
Josephson, utan, som det synes, lemna
honom ringaste ledtråd huru akad. ville
hafva koralboken beskaffad (mod undantag
af den knapphändiga resolutionen som
finnes för d. 20 apr. 1866), hvarför den
också blef som den blef! Akad. hade
helst velat vara ifrån hela saken, något
som också dess nuvarande sekreterare
nära nog sade mig, veckan efter pingst,
när jag var uppe för att anhålla att akad.
ville göra gemensam sak med koralmötet
och sålunda sända ett ombud till mötet
för att föra akad:s talan. Ilan
förklarade näml. då, för det första att akad.
»icke hade någon att skicka» (bra tydligt
fattigdomsbevis)* och i sjelfva saken att
»akadem. i denna fråga ifrån början gått
allt för långt». Hvad skall man säga om
allt detta? (Forts.)
Applausometern.
jHerr *J°uv’n * Paris — inte
bandsk-C’to« makaren med detta namn utan den
för »Le Figaros» läsare såsom »Un
monsieur de 1’Orchestre» bekante
gyckclma-karn bland kritikerna i detta blad —
skrifver angående denna nyaste
uppfinning:
Redan ofta har jag fäst
uppmärksamheten på öfverdrifterna i de loford,
livar-med teaterverlden blifvit van att hyllas:
den är ett geni som blott besitter
talang, en simpel framgång benämner
man en verklig triumf och om en
skådespelerska, som spelar ganska nätt,
heter det: hon är oförliknelig.
Vid sådana öfverdrifter spelar
afun-don en stor rol; man är ej tillfreds med
bifallet, man vill ha mer bifall, än
kollegan, rivalen.
Den berömde Victor Koning, då han
var direktör för Rcnaissanco-teatern, kände
sig en vacker dag mätt på att jemt läsa
i tidningarna, att han aftonen förut
lyckats uppnå maximum af inkomsten. Detta
maximum hade ju andra direktörer här
och der också. Hans geniala hufvud
uppfann ett nytt uttryck, hvilket ganska
länge troget eftersades i alla tidningar,
det lydde: »På Renaissance-teatern steg
inkomsten i går afton till mer än
maximum!»
Men livad som då var ett undantag
är i våra dagar ett helt banalt talesätt.
Hela verlden, författare, direktörer och
konstnärer vilja för närvarande göra mer
än maximum och ställa sina kamrater
och konkurrenter så djupt i skuggan som
möjligt.
Men en sak kan jag till min stora
förtret inte reda ut. Hur tusan kan
herr X. eller rättare huru kunna hans
goda vänner bedöma och uppmäta att
bifallet som egnades honom varit »utan
exempel»?
Till att för framtiden förebygga
sådana tvifvel och öfverdrifter har jag
uttänkt en apparat, som, efter livad jag
tror, är ganska sinnrik.
Det är applausometern.
Se nu sjelf hur lätt och onkel dess
konstruktion är. Vi veta att
bifallsytt-ringarna på teatern och på konserter
vanligen frambringas genom handklappning.
Nu är det obestridligt, att genom denna
* Konservatoriets direktör var dock
närvarande vid mötet, ehuru hans inlägg i
diskussionen inskränkte sig till ett energiskt »nej!»,
hvarined han, utan att begära ordet, afbröt en
af prof. Byström uttalad förmodan angående
akademien. Red:s anm.
handklappning ett visst qvantum luft
sättes i rörelse.
Denna genom de med bifallet
arbetande händerna ur salongen förjagade
luft upptages genom rör, som mynna ut
i en ofvan taket befintlig större reservoar.
Denna skall nu stiga liksom en
gaso-moter i förhållande till don inträngande
luften och detta i fogar, hvari man
ingraverat ett metermått.
Ingenting enklare än det, eller hur?
På det sättet kan herr X. nästa gång
med fullkomligt konstaterad visshet i
saken inberätta, att lian haft ett bifall af
20 kubikmeter, under det t. ex. herr Y.
endast haft 14,60.
Dertill skall han den dag det lyckas
honom åstadkomma en explosion af
ap-pl ausometern, utan fruktan for dementi
kunna skrifva, att hans bekomna bifall
varit utan like.
Samtidens tonsättare.
Efter R. Eitner.
*E|ör mindre än 20 år sedan var en
»ä» komponist i Tyskland den
beklagansvärdaste menniska på jorden och måste
förtjena sitt bröd genom
musikundervisning. Hela verlden fråssade på
klassikerna och ville inte höra talas om
nå-ting annat. Förändringarna hos publikens
smak äro af underbart slag och springa
ofta öfver frän en ytterlighet till en annan.
»Hosianna» och »korsfäst» får man ännu
i vår tid dagligen bevitna. Ända till 1840
uppväckte bara tanken på att nödgas höra
en symfoni af Beethoven en rysning.
Hun ten, Reissiger, Herz, Steibelt,
Clementi, Kal kb ren ner, Hum mel
voro gunstlingarne. De sista lingo till
och med bära hederstiteln klassiker.
Men-delssohn ger oss i ett bref till sina
föräldrar från Munehen, då han var ute pä
sin första resa dit (1830) en drastisk
beskrifning öfver den då varande
smaken och talar dervid icke bara om
publiken utan om sjelfva musikerna. Liszt,
Mendel ssolin, Schumann, Spohr
och Marx har man hufvudsakligen att
tacka för att Bach, Händel, Haydn,
Mozart, Beethoven och Schubert
småningom blefvo erkända. På
femtiotalet hade smakändringen fortskridit
der-hän, att publiken nu ej ville höra
någonting annat än de ofvannämde mästarne;
högst Mendelssohns och Ghopins
kompositioner funno nåd inför den offentliga
meningens domstol. Schumann, som
kämpat så manhaftigt, gick ur tiden utan
något erkännande, och de yngre
komponisterna stredo förgäfves om
penninge-ersättning för sina kompositioner. I
samma mån som man nu helsar med jubel
livarje ny komposition, i samma mån
tillslöt man sig då egensinnigt för livarje
ny uppdykande talang, och ett nytt namn
var tillräckligt för att ett verk ignorerades
och gick till döden. Robert Vo 1 k mann
fick bege sig till Pesth, Rubinstein till
Ryssland, Brahms och Raff vegeterade
vid små furstehof, Berlioz öfveröstes med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
