Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hån och spe, Richard Wagner måste
steg för steg tillkämpa sig mark, och
hans literära verksamhet gjorde mera
uppseende än hans operor. Mer än 20
år beherskade klassikerna absolut
konsertsalen likasom nmsiksalongen i hemmet.
Den politiska omhvälfningen 1870 hade
äfven i musikaliskt hänseende en
underbar verkan. Som om menskligheten
uppvaknat ur en dröm, erkände den med ett
slag, att de nya komponisterna ändå ej
vore att helt och hållet förakta. Robert
Schumanns verk hade småningom
genom en liten lärjungsskara upphöjts till
fullt erkännande, och den närmare
bekantskapen med dem hade på ett
förträffligt sätt inledt den nya tiden. De
wagnerska operorna röjde sig väg allt
mer och mer och utvidgade synkretsen.
Den politiska lyftningen gjorde sitt till,
och nu inträdde den gyllene tiden för
den yngre komponistverlden. De länge
försmådda och föraktade kommo till sin
rätt, man hörde deras verk först med
nyfikenhet, sedan med förtjusning, och
utan att förgäta klassikerna stälde man
dem likberättigade vid sidan af de yngre
mästarne. Volkmann, Brahms, Raff,
Rubinstein, Bruch, senare också Liszt
och Berlioz vunno sitt fulla erkännande,
och detta stegrar sig för de ännu lefvande
ända till lagersmyekning, när de i egen
person träda upp på dirigentpallen.
Men icke allenast de länge väntande
mottagas nu med utmärkelser; uti alla
jordens länder uppstå komponister af
betydenhet och med genial begåfning,
hvil-kas arbeten göra resan jorden rundt och
öfverallt mottagas med entusiasm.
Nationer, som aldrig täflat om konstpalmen,
sända profeter ut i verlderi, hvilka med
oemotståndlig kraft veta att skaffa sig
erkännande. Frankrike, som endast i
operan* förvärfvat ett omtvistadt rykte, sänder
en dugtig symfonist på arenan: Charles
Camille Saint-Saens. 1 Paris är han
född 1835, och beträdde 1855 organistens
blygsamma bana. Hans kompositioner
väckte småningom så stort uppseende och
hafva på senaste tiden vunnit så stort
bifall, att han utan någon
embetsanställ-ning fritt kan lefva för sin konst, och nu
reser han såsom dirigent och skicklig
pianospelare då och då omkring i Europa
och bringar sina egna verk till utförande.
Hans kompositioner utmärka sig för
liflig uppfinningsgäfva och en viss
sparsamhet i användande af motiven. I likhet
med andra nya tonsättare visar han en
förfinad smak i den glänsande
instrumentationen. Såsom de flesta nyare är han
icke fri från sökta och barocka infall,
hvilka ofta föras igenom med förfärlig
stränghet. 1 inspirationens lyckliga
stunder kan han återigen skrifva så enkelt
och tjusande, stadigt och logiskt i
formen, att man kan räkna honom till de
bästa. Ganska fördelaktigt utmärker han
sig också framför de nyare slaviska
komponisterna, hvilka aldrig fullkomligt
undertrycka sitt ofta till vildhet gränsande na-
turel utan ofta nog med afsigt vända ut
det och frambringa toner och ljud så
naturalistiska, att de ej alls ha någon
gemenskap med den sanna konsten.
Saint-Saens förblifver alltid den finkänslige
konstnären. Klassikerna tjena honom till
mönster, och såsom alla nyare, hvilka
mer eller mindre emanciperat sig från
den af Liszt och Wagner predikade
olyckliga idén af formlöshet, och riktigt
hafva insett att den under århundraden
utbildade allmänna formen är mönstergill
för alla tider*, och att icke formen utan
innehållet måste vara det subjektivt
originella — så håller äfven Saint-Saens fast
vid den ärfda symfoni-formen. I alla
konstens fack har han åstadkommit
framstående verk, pianosaker, orgelstycken,
konsertstycken för violoncel], violin och
piano, symfonier för orkester, små och
större sångverk, oratorier, ett requiem
och flera operor. Tyskland omfattar med
lifligt intresse hans verksamhet, och vid
sitt der nyligen gjorda besök var han
föremål för ovationer af alla slag.
Högst originela och nära gränsen af
det vidunderliga stående komponister har
den nyare tiden sändt oss från de
slaviska länderna. Der ha vi ryssen Peter
Hjitsch T schaikowsky, född 1840 på
bruket Wotkinsk i guvernementet Perm.
Han studerade lagfarenhet och inträdde
i statens tjenst; först senare kände han
sig kallad till musiker, blef Rubinsteins
lärjunge och derefter lärare vid
konservatoriet i Petersburg. Sedan 1877 lefver
han endast för sin konst, än i Petersburg,
än i Italien, Schweitz. och andra länder.
Han utvecklar såsom komponist en enorm
teknik i att bringa det nationala till värde.
Till och med der han ej väljer något
program, såsom i hans konserter och
symfonier, framträder detta i bild efter
bild. Vildt rusa hästarne med dånande
hofslag fram öfver steppen, eller
melankoliska toner ur folkets mun träffa vårt
öra. En äkta lärjunge af nytyska
skolan, finnes han ega mycket verkligt skönt
jemte mycket barnsligt, sjelfsväldigt,
uppblåst med hela den nyare
instrumentationens pompösa machwerk. Hans »Romeo
och Julia», symfonisk dikt för orkester,
synes oss vara ett sådant sorgebarn af
en under ängslan och bekymmer
arbetande fader. Hans pianokonsert deremot
är en eminent produkt, och just
mångfalden af stämningar och bilder är först
och främst väl anbragt. Fyra operor,
fyra symfonier, flera symfoniska dikter,
sträkqvartetter, konserter för åtskilliga
soloinstrument, sonater och mindre
stycken för piano, sånger m. m. hafva hittills
utkommit i tryck och ställa ofta hans geni
i klar belysning.
Mindre hyllande det nationala synes
oss den af polska föräldrar 1854 i
Eres-lau födde Moritz Moszkowski. En
gunstling hos Liszt, är han med hela sin
själ den nytyska skolan tillgifven. En
lycklig uppfinningsgäfva hjelper honom
fram öfver många klippor, som på pro-
grammusikens väg uppresa sig emot
komponisten. 1873 höll han i Beulin sin
första konsert, å hvilken han uppträdde
såsom pianist och kompositör, väckande
allmän uppmärksamhet. En symfoni,
pianostycken, en pianokonsert, sånger o. a.
hafva tills nu framkallat lifligt intresse.
Af nordiska komponister, som åtnjutit
vidsträcktare rykte, hafva vi Edvard
Ha-gerup Grieg, född i Bergen 1843. och
Emil Harlmann, son till den bekante
komponisten i Köpenhamn J. F. E.
Hart-mann, och född der 1836. Dessa ha på
senare tid rönt ett hedrande mottagande i
Tyskland, och deras anslående, friskt
uppfunna och formelt afrundade verk finna i
hemmet och konsertsalen varmt
erkännande. Äfven den svenske Johan
August Söderman, född 1832, död redan
1876, och den norske Johan Severin
Svendsen, född i Kristiania 1840, hafva
genom sin friska och sunda
uppfinningsförmåga gjort sig bofasta i Tyskland.
Äkta nationelt egendomlig är
böh-maren Anton Dvorak, och det hör till
tidens smak, att sådan musik, som hans,
ulöfvar en alldeles egen retelse, ehuru
den ofta har ingenting med konsten att
skaffa. Dvofåk är född 1841 i
Miihl-hausen vid Kralup i Bölimen och skulle
blifva slagtare, men kärlek till musiken
gjorde, att faderns önskan fick ge vika
för sonens motstånd. Han begaf sig till
Prag 1857, förtjenade sig med möda sitt
uppehälle såsom violinist vid
underordnade kapell och sökte genom grundliga
studier utbilda sig till musiker. Först
1873 uppgick hans lyckas stjerna, och
en hymn för blandad kör med orkester
lät den betydande talangen komma till
offentligt erkännande. Ett statsstipendium
betryggade hans existens för flera år.
Bekantskapen med Liszt införde honom
i den nytvska skolan, och en större
verlds-bildning mildrade hans skarpt utpräglade
nationalitet. Pianosaker, orkesterverk,
sånger och några böhmiska operor, hvilka
dock äro obekanta i Tyskland, hafva
försäkrat honom en plats i konsertsalen.
(Forts.)
Den svarto violinvirtuosen Brindis
de Salas glänste nyligen vid en
hofkon-sert i Berlin icke blott genom sin konst
utan också genom den stora och brokiga
mängden af ordnar, bland hvilka i
synnerhet de utomeuropeiska gjorde
uppseende för sitt besynnerliga format.
Kejsaren skall med ett ironiskt leende
der-öfver ha yttrat: »Den mannen har flera
ordnar än jag!» Till minne af hofsoirén
erhöll för öfrigt don svarte konstnären
en orden till.
Ett engelskt veckoblad »Truth»
(»sanningen») bringar följande märkliga
underrättelser: att Marie Krebs spelat en
pianokonsert i G-moll af Beethoven, som
dock aldrig skrifvit någon sådan, samt att
Ignaz Moscheles, hvilken som bekant afled
1870, for närvarande farligt insjuknat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
