Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konstälskande furste och välvillig van.
Ivar Hallström liar allt ifrän prins Gustafs
död varit anstäld som prins Oscars
bibliotekarie, och af honom omfattats med
ett förtroende och en hjertlighet utan
afbrott.
Ar 1852 afbröts Ivar Hallströms
tjenstemannabana af eu sjukdom i
banden, som gjorde honom oförmögen att
föra pennan och tvang honom att på sex
månader göra en resa till södra
Frankrike, der han snart blef återstäld.
Återkommen till hemmet, beslöt han att helt.
och hållet egna sig åt den konst, till
hvars utöfvandc hela hans kallelse lockade
honom. Han blef nu larare i
pianospel-ning, och började att tid efter annan
sprida omkring sig dessa melodifagra
sånger, hvilka gjort honom så populär hos
en och hvar, som älskar sångens ädla
konst.
År 1861 invaldes Hallström till
ledamot af musikaliska akademien, och
samma år i oktober öfvertog han
ledningen af det musikinstitut, som förut
innehafts af sångarveteranen A. F. Lindblad,
hvilken nu afträdde från sin mångåriga
lärareverksamhet, och denna med rätta
ansedda läroanstalt har Hallström i elfva
år förestått på ett sätt, som förskaffat
honom talrika elever och ett aktadt namn
som lärare. Den 1 april år 1872
nedlade Hallström denna läroanstalt, och
ämnar hädanefter endast lemna enskild
handledning åt mera försigkomna elever.
Ar 1867 uppfördes å Stora teatern
Ivar Hallströms första dramatiska
komposition, »Hertig Magnus och
Sjöjungfrun», med text af Frans Hedberg,
och mottogs med bifall af publiken, men
blef, i följd af upprepade sjukdomsfall
hos de uppträdande personerna, snart
nedlagd. Hans nästa arbete för scenen
var Den förtrollade katten, texten
bearbetad från franskan af Hedberg, och
denna opera gafs aderton gånger med
stort bifall och för goda hus. Han har
vidare komponerat musiken till en svensk
bearbetning af franska operetten »Le
diable au Moulin», som under namn
af Mjölnarvargeu också gifvitspå Store
teatern, samt musiken till skådespelet
Stolts Elisif af Hedberg, och
tillsammans med Conrad Nordqvist musiken till
den på samma teater uppförda baletten
En dröm.
Bland Hallströms öfriga arbeten
märkas som synnerligen framstående idyllen
Blommornas undran, för solo och kör,
samt balladen Herr Hjalmar och skön
Ingrid, för solo, kör och orkester, båda
med text af prins Oscar, samt uppförda
af Harmoniska sällskapet i Stockholm.
Vidare 5 häften sånger, bland hvilka i
synnerhet Om qvällen, Sensitivan,
Kung Erik och liten Karin samt
Sångarens hem blifvit särdeles populära.
Så långt minnesteeknaren i N. I. T.
för 1872. Sedan den tiden har
Hallström komponerat flera operor, hvaribland
hittills tre blifvit gifna (Den bergtagna
1874, Vikingarna 1877,
Silfverrin-gen (1880) och den fjerde (Neaga) står
för dörren, vidare åtskilliga kantater,
hvaribland Upsala minne (1878),
Sonnen-kind (1884), balletterna Ett äfventyr i
Skotland (1875) och Melusina (1882)
samt sånghäftena Drei ernste lieder
(1877), Minnen från Italien (1878),
Sinaia-album (1881), m. (1.
Hallström röjer såsom tonsättare väl
icke någon egentlig genialitet eller
musikaliskt djup, och surskildt i
instrumentationen har han åtminstone i flera tidigare
verk plägat taga Conrad Nordqvist till
hjelp. Men i ersättning derför eger hans
musik ett lätt svärmiskt, melodiskt
behag och en fakturens klarhet och
elegans, hvilka egenskaper, utan att alldeles
undantränga det tunga nordiska
vemodsdraget, likväl snarast påminna om ett
med det franska beslägtadt skaplynne.
Af alla dessa skäl lyckas H. bäst i visor och
sånger med pianoledsagning — hvilken
alltid är klangfull; dernäst också i
komiska operor i fransk stil. Det är
emellertid ej dessa, som gjort hans egentliga
berömmelse, utan den omständigheten att
lian är den förste som med någon
sanning kan sägas hafva skapat en svensk
nationalopera. »Hertig Magnus och
sjöjungfrun» är den första svenska opera
med både svenskt ämne och svensk
folkton som mera genomgående
grundfärg, och »Den bergtagna» är med alla
sina longörer ostridigt det mest populära
inhemska arbetet i denna riktning.
Till bristerna i sist nämnda opera
höra för öfrigt åtskilliga missgrepp redan
i sjelfva texten, hvarigenoin dels pjesen
blifvit alldeles för läng — hela tredje
akten borde strykas eller åtminstone
väsentligen förkortad införas såsom
scenförändring i slutet af den andra —, dels
bergakungen gått miste om sin från
folkvisan kända demoniska och hårda
karakter och nedsjunkit till en vanlig
vek-hjertad, romantisk primo amoroso. Till
skönheterna åter — både de poetiska
och musikaliska — räkna vi framför allt
ett lyckligt stämnings- och
situationsmå-leri, visande sig i festen i första akten
(en väl anlagd introduktion), i julsången
i andra akten (med dess poetiska
afslutning) samt framför allt i början af femte
akten, der den hundraårige Ulfs föredrag
af folkvisan gör en oändligt gripande
verkan. Fjerde akten innehåller de mest
dramatiska partierna och särskildt är
motsatsen mellan Ingeborg och
bergadrott-n ingen musikaliskt väl tecknad och
framhållen.
»Den bergtagna» har också mer än
någon annan svensk opera åtnjutit äran
att upptagas på utlandets scener. Redan
i april 1876 kom den upp i Munchen,
och i maj s. å. i Köbenhavn.
Miinche-ner Nachrichten skref en särdeles
fördelaktig recension (citerad af Signale 1876
nr 35), deremot var den danska pressen
och publiken tämligen snäf emot
främlingen, hvaröfver Bournonville — som
arrangerat dansen deruti — uttalar sin
stora förvåning i sitt intressanta arbete
»Mit theaterliv». Äfven i Hamburg togs
operan upp.
Hallströms operor ega väl icke den
koturnens lidelse och storhet som
Ber-walds »Estrella», ej häller den
musikaliska helgjutenhet som Lindblads
»Frondö-rerna», men att de dock visat sig mera
lifskraftiga än dessa, liar sin naturliga
förklaring dels i bättre texter, dels deri att
Hallström är bättre faiseur än de andra
och, i likhet med sina franska mönster,
har mera sinne för det sceniskt
verksamma — något som våra lyriskt
enformiga och tunga svenska konstnärer
alltför ofta försynda sig emot.
Samma lätta, känsliga, eleganta och
välklingande väsen utmärker äfven hans
visor och sånger, hvaribland i synnerhet
qvartetten »Vinet fradgar» är odödlig.
Vi våga icke säga, om hans sångmö utan
hofluftens oftast ohelsosamma inverkan
möjligen kunde hafva utvecklat ännu
kraftigare och naturfriskare former; doften i
de inhemska linneor hvarmed hon älskar
alt pryda sig, är nu onekligen något för
uppblandad med salongsparfym, för att
hon skall kunna erkännas såsom en full
inkarnation af den folkligt fosterländska
sången. Men hon är behaglig sådan hon
är, och om hon vid skönhetstäflan
mellan svenska sångmör icke vinner priset,
sa får hon åtminstone bestämdt en
men-tion honorable. A. L.
En skriftvexling i koralfrågan.
Svar på Rosenbergs bref.
— —- — En grundtanke i Er uppsats är den,
att Hn’ffner endast upptog livad som på den tiden
var vanligt sängsätt i svenska församlingar.
Detta vill jag ieke liestrida, gent emot Er egen
erfarenhet, som det ju ieke kan falla mig in att
betvifla. Alilströms erfarenhet bevisar doek
ingenting för land församlingarna, ty han var hela
tiden (från 1777) organist i Stockholm. Nu är
det ju emellertid möjligt att forsamlingens
sängsätt den tiden var orytmiskt och förändradt frän
1697, men detta bevisar ju ieke, att denna
forändring var till ett bättre? Tvärtom, ltedan
i slutet af 1600-talet började kyrkosången
er-kämlt att urarta i Tyskland, och det var denna
ur-artning, som småningom äfven fick insteg hos oss.
Att denna ’vana nu är 100 år gammal eller
äldre, utgör intet skäl mot att söka afskaftä den,
så snart vanan är dålig. »Omöjlig» att utrota
är den väl ieke heller, ty när folket fordom
bevisligen sjungit rytmiskt, så kan det göra så än
i dag, hälst folket sjelft diktat de rytmiska
folkvisorna — och några värre rytmiska svårigheter
än som förekomma i dessa, vill jag visst ieke
förorda; far jag i denna mening uppfatta livad
Ni säger om, att ingenting bör införas »som för
svenska förhållanden anses alldeles orimligt», sä
iiro vi fullkomligt ense.
Ni klandrar mig för det jag vill ha bort
fermaterna. Nå ja, om fermatema endast skola
ha till uppgift att antyda versradens slut, så må
de gema stå, ehuru det dä vore riktigare att
sätta dem öfver en paus. Ty Ni vet lika väl
som jag, att de faktiskt missbrukas, då
organisten tar dem för livad de verkligen betyda och
utdrager sista stafvelsen i ett qvinligt slut på
ett fasaväckande sätt emot all sund deklamation
t. ex. »Jesus Kristus är vår helsa-a-a-a-a-a-a»
o. s. v.
Er hårresande — oeh utan tvifvel riktiga —
lieskrifning på förra tiders organister är lika litet
bevisande, som det mesta af hvad Ni anfört, och
vederlägges genom den enkla frågan: Hur
kan Ni göra koralboken ansvarig för att
organisterna iiro obildade? Äfven den yppersta
koralbok kan ju förstöras om organisterna »slå
blindt» oeh göra löpningar; den ena saken har
med den andra ingenting att skaffa. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
