Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING.
115
Kr förskräckelse flir treklangen i svit pä
skalans 6:e, 5:e och 4:e ton kan jag icke begrijKi;
jag liar förgiifves forskat i minst 7 lmrmoniläror,
men icke kunnat finna nägot förbud deremot. 1
mina öron läter det icke härdt, ej heller i Hera
andra musikaliska personers, som jag rädfragat.
Säkert iir deremot, att det är fullkomligt
stilenligt; Ni kan se det i n:r 24 af O.
Winter-Hjelms 37 ældre Sahnmelodier, hvilkas harmoni
är i enlighet med Zahns, som är ganska godt
öfverensstämmande med det genuina skrifsättet.
Ni tror, att jag skämtar, när jag förordar
harmonier ii la Cxoudimcl, Hasler, l’rætorins, Sohein
m. fl. Denna Er tro kan blott visa att Ni om
dessa harmonier ieke eger kännedom. Eller
tycker Ni verkligen att J:s 131 (hvilken i takt
9—15 är alldeles lika till melodi och harmoni
med kompositörens, A. Scandellis, f 1580) är
sä outhärdlig? Jag för min del finner den längt
mera högtidlig än Er egen sätpiing (i Kdra prof)
med evinnerliga septimackord, till och med
förminskade (!), hvilka säsom totalt ohistoriska
alldeles böra bannlysas ur koralmusiken. De
»enfaldiga» tonsiittarne Ilaydn o<’h Mozart utgöra
här inga auktoriteter redan derfor att de aldrig
skrifvit nägra koraler — hvilket ej häller
kunnat falla dem in, enär häda voro katoliker. Men
att de för öfrigt — med allt sitt sinliga välljud
i den verldsliga musiken — visst icke skydde
»härdheter» i den andliga, det kan Ni se t. ex.
af introduktionen till Skalisen, af koralfugan i
Trollflöjten eller af Bequiem, der Mozart till och
med använder slutackord utan ters! Men allt
detta är icke folkligt, invänder Ni kanhända?
Ja det är ocksä just ur folklighetens och
enkelhetens synpunkt, som jag rekommenderar de
gamles harmonisering. Ni tyckes tro, att denna
icke innehåller »naturliga, lätta och musikaliska
följder, såsom oeftergifligt vilkor för att en
musikalisk tauke skall uppfattas af obildad allmoge».
Det iir dock märkvärdigt att andre författare äro
af alldeles motsatt tanke. Jag rekommenderar
en liten bok med titel »Gesehichtliche
Nachrich-ten iilier den Ursprung und die Ausbildung der
Choralmelodien von J. K. Schauer (AVeipiar
1852)», der det heter: »Dertill kommer den gamla
tidens egendomliga harmoni, som nästan blott
læstår af ackord i första läget och just genom
denna naturlighet och lätthet särdeles
egnar sig för folksång. Dess utom är förde
äldre koralerna rytmen utmärkande, hvilken
förlänar dem lyftning och ingjuter lif i dem.» — I
sammanhang härmed må antecknas den grundsats
som Ni tycks finna alldeles axiomatisk, men som
jag finner absurd nämligen att koralsång
nödvändigt skall vara svllabisk, och jag påstår
fortfarande att II. genom detta arrangemang
(liksom genom sitt förstenande af rytmen och sina
blott till förmån för en beqvära harmonisering
ofta gjorda ändringar) verkligen förfuskat
de allra flesta melodier, lika säkert som att
jag förfuskar folkvisan Liten Karin, i fall jag i
stället för melismen
sätter
tjen - te
tjen - te
För vanligt sundt förstånd bör väl detta vara
klart som dagen, icke så för koralfördomame.
Huru omöjlig fordran på svllabism för öfrigt iir,
synes bäst deraf att hvarken H. eller Ni
sjelf alltid undvikit melismer. Ett vidsträckt
användande af melismer till löpningar vill jag för
ingen del införa; men så långt som de
användas i folkvisor, kan man trygt medgifva dem,
utan fara för att de blifva osångbara för folket.
»Kan det med skäl sägas att 66 c, 86 b,
137 b och 138 b äro bättre än de vid a?» —
Svar: ja! Att få en landsförsamling att sjunga
dem tror jag ej skulle behöfvas »årtionden», utan
endast några sångöfningar på lediga stunder,
t. ex. om söndagseftermiddagame, dem
organisten utan himmelskriandc svårighet borde
kunna anordna i fall han gjorde sig mera besvär.
Rytmen i t. ex. 138 b skulle kunna underlättas
genom att skrifva den så:
i hvilket fall den finge ett rytmiskt snäftyeke
med folkvisan »Jag gick mig ut en aftonstund»
och således ej borde vara omöjlig att sjunga;
eller också = g. psb:
likaledes i folkviseton.
Att det skulle blifva enformigare att sjunga
begriper jag inte. Att det sista skulle
föredragas i »recitativfonn» lær jag (lud lævara mig
från att få höra: då först vore gärdet riktigt
uppgifvet för alla smak- (æh taktlösa organister
att förrycka takten bäst de behagade.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
