Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skollärarea och pastorn instämde
genast; doktorn måste naturligtvis först ha
något att invända, men sedan var han
också med derom.
Vi inöfvadc qvartetten ganska
omsorgsfullt, ehuruväl vi spelat den flere
gånger förr, så att den gick alldeles
komplett. Ack, det undersköna andantet.
»Jag är säker på», sade jag, i det jag
efteråt spelade om ett ställe solo, »att
här skall den unge herrn falla i
förtjusning. Doktor, du är en hel karl med
ditt pianissimo!»
De båda violinerna menade också,
att min gosse skulle bli förtjust öfver
vårt qvartettspel, hvilket han efter
genomgångna studior nu först skulle kunna
rätt uppskatta, och till och med min vän
doktorn sade, i det han med spetsen af
stråken lätt knackade på nothäftet
framför sig, att om det gick som i dag, så
kunde man ha heder af det. »Och det
är dock alls inte så lätt», inföll pastorn. —
»Jag vill se den som gör oss efter med
att spela tvåfjcrndelstaktcn i det här
tempot!» tillade skolmästaren och torkade
svetten ur pannan. När de gingo, var
doktorn den siste. Pastorn och
skolmästaren voro redan utom porten, då jag
hjelpte honom på med öfverrocken. Då
jag fått pä honom denna, vände han sig
till mig med ett mystiskt leende och sade:
»skall jag tala om det för min Anna,
eller är det en hemlighet tills vidare?»
»Hemlighet — hvad då?» frågade jag.
»Jo, att din Rudolf kommer hem.»
»Hvarför skulle det vara en
hemlighet?» frågade jag helt förvånad. »För
din Anna — menar du —?»
»Ja naturligtvis min Anna, min dotter»,
sade han. »Ställ dig nu inte som om
du ingenting visste om saken, att —»
»Ilvad?»
»Herre gud, att din Rudolf och min
Anna hälft om halft stå i förhållande
till hvarandra.»
Jag var alldeles förstummad. Den
slipade pojken! Derfor hade han således,
då han var hemma under ferierna, så
mycket intresserat sig för doktorns
insektsamling. Men vänta du, jag skall
lära dig, jag!
»Jag tror min sann», yttrade doktorn,
skrattande på sitt egendomliga korta sätt,
»att han hållit det hemligt för dig. Jo
jo! i stilla vatten gå de största fiskarne.
Men en bra pojke är han, och får han
först en säker plats och min Anna inte
vill vara honom förutan, så kunna vi ju
talas vid om saken. God natt,
borgmästare! Dermed steg han ut och följde
efter pastorn och skolläraren.
Nästa torsdag kom och med den
Rudolf. Min gud! jag ser än i dag gossen
stå vid samma fönster, som han stod då
jag, sannerligen ej så lätt om hjertat,
ryckte fram med min predikan. Han
hade stödt armen mot det smärta lifvet
och hufvudet med de långa blonda
loc-karne (naturligtvis — konstnär!), öfver
hvilka solljuset nedströmmade, höll han
litet framåtlutadt. Att jag hade kunskap
om hans hjerteaffär, förbluffade honom ej
det ringaste; »ja, det förhåller sig allt
så», svarade han helt enkelt, »och jag
har förtegat det för att bespara dig ett
bekymmer. Först när jag får en plats,
som jag kan försörja mig på — mina
betyg och rekommendationer öppna mig
utsigt att snart erhålla en sådan —, vill
jag begära Annas hand, och först då ville
jag meddela dig allt.» Nu ryckte jag
fram med mina betänkligheter mot
partiet. Jag talade som en bok, som en
Demosthenes; jag bygde satser, sådana,
att när jag var midt inne i dem kände
jag en riktig ångest öfver hur jag skulle
komma ut ur labyrinten. Ja, försök
bara att draga i fält mot en ung
men-niska, som är förvriden af kärlek. »Pappa,
jag kan inte afstå från Anna, hon är
den bästa delen af mina förhoppningar
på framtiden! Och hennes far lemnar ju
också sitt bifall!» Jag förehöll honom
allvarsamt att han ej borde bygga så fort
derpå. Doktorn kunde lätt helt
oför-modadt sätta sig på tvären, han kanske
ännu ej hade haft någon friare i huset —
men om —? Det hjelpte ingenting. Det
enda jag åstadkom, var löftet att han
ej skulle begära Annas hand förr än
han var säker på en sådan plats, att
hans ekonomiska ställning tillät honom
gifta sig. Och dermed måste jag låta
mig nöja.
Ändtligen lemnade vi detta tema,
och jag kunde få tala om andra saker.
»Rudolf», sade jag, »du mins väl att du
som gosse aldrig fick vara i rummet när
vår qvartett var tillsammans? I dag får
du vara närvarande, och vi spela en
qvartett af Haydn för dig —. Du håller väl
ännu Haydn i ära?» — »Ack, pappa!»
sade han, och hans präktiga friska
an-sigte strålade, »hvem skulle väl våga
kalla sig en rätt musiker och ej med
aktning och vördnad blicka upp till
honom?» — »Bravo!» utropade jag, »nu
skall du ock få se om vi här hemma
ha något begrepp om Haydn.»
Punktligt infunno sig en afton pastorn
och skolmästaren med sina violinlådor
och sedan äfven doktorn. Sin violoncell
bchöfde han cj taga med, han hade den
alltid stående hos mig, emedan han hade
en annan hemma hos sig. Då vi alla
sutto färdiga med våra instrument,
inkallade jag Rudolf, och sedan han helsat
på alla de närvarande och mottagit deras
lyckönskningar till examen, gaf jag tecken
att börja. Rudolf satte sig tyst i ett
hörn af rummet och vi började spela.
Jag var först litet ängslig, ty
vanligen gå saker, som vid
generalrepetitionen lyckas förträffligt, vid sjelfva
representationen rätt illa. Men detta inträffade
ej. Yi spelade alla med en eld, en ren-
het och finess, så att mitt hjerta slog
gladare från takt till takt. Efter första
satsen tittade vi alla bort till hörnet —
den unge mannen hade lutat ansigtet i
händerna och rörde sig ej, liksom en,
den der ej vill af någonting störas i en
hög andlig njutning. Jag nickade
triumferande åt de andra; nu till andantet.
Det gudomliga andantet! jag visste att
min gosse skulle känna sig öfverväldigad
deraf och att vår seger skulle blifva
fullständig.
Jag höll derför ögat på honom allt
jeiut, jag kunde ju hvarje not utantill.
Nu kom det der stället, med de sköna
sextondclslöpningarna i alten, hvilka
sedermera upprepades ännu en gång — jag
gjorde allt mitt bästa och tonerna trillade
fram som perlor — då får jag med ens
se hur han rycker till der borta i
hörnet, som om någon hade stuckit honom,
och ett ögonblick riktar han sina ögon
på mig. Detta hade så när bragt mig
ur koncepterna, men de andra syntes ej
märka någonting, och vi hunno utan
äf-ventyr till det ställe der mina
sextondelar upprepades. Åter igen r3’cker min
Rudolf till, men denna gång halfhögt
yttrande: »aj — åter igen det falska ciss!»
Vi hade alla hört utropet, upphörde
att spela och sågo oss om. »Hvad säger
du, ltudolf?» frågade jag, som om jag ej
hört rätt.
»Det falska ciss, pappa», sade gossen
helt lugnt; »du har spelat det båda
gångerna.»
»Jag har båda gångerna spolat ciss»,
sade jag och märkte dervid huru de tre
andra betraktade mig med förvåning, »men
ej något falskt ciss.» Och min gosse
svarar, fortfarande lika stillsamt: »Ciss
är inte riktigt, pappa; det måste vara
diss.»
Nu kände jag hur stråken begynte
darra i handen på mig. »Rudolf», sade
jag, »kom då hit och so — de här
noterna har din far noga och
samvetsgrant skrifvit af sexton år innan du
kom till verlden. Här står ciss lika
säkert och visst som det då stod på det
tryckta notbladet.»
Pastorn framstötte ett sakta »lim»,
skolmästaren ref sig i hufvudet, doktorn
började betrakta mig under ett
obehagligt leende, och Rudolf rörde sig ej borta
i sitt hörn. »Visserligen, bästa pappa»,
sade han ined ett saktmod, som kom
blodet att stiga mig åt hufvudet, »men det
är ett tryckfel i första upplagan, som
genom nyare forskningar blifvit rättadt.»
»Så!» sade jag och slog en lätt
hvirf-vel med fotterna. »Hvem har sagt dig
det?»
»Professorn», svarade Rudolf, »och
man finner också ganska lätt, hvarför
Haydn inte kunde skrifva ciss. För de
förtäckta qvinterna med första violinen —
ser du inte här?»
»Ja visst ja!» sade jag. Och »ja
visst ja» sade de tre andra. Men ingen
af oss hade förut sett de förtäckta
qvinterna.
»Du kan ej tro», fortfor min son,
»huru helt annorlunda, lnir mycket mera
ädelt stället klingar med diss. Försök
bara en gång!»
Jag stäldo mig helt lugn och kall,
sägande till de andra: »Vill ni försöka
en gång?» De nickade, och så spelade
vi andantet med diss. Jag såg hur
doktorn, då vi voro vid stället, bet sig i
läppen, jag vet ej om det var af för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
