Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stora röster, men dessa voro alla
utbildade; de förstodo att sjunga, och
just för det att de svenska operisterna
hade genomgått en skola, hade rösterna
kunnat hålla sig, så att det icke hördes
en enda mer eller mindre utskriken
sångare eller sångerska, medan det att vara
2>assé nästan är regeln hos oss. Och i
fråga om kören förvånades vår publik,
då den erfor, pro primo, att de qvinliga
koristerna icke nödvändigt behöfde vara
gamla och — låt oss säga: icke vackra,
och pro secundo, att kören med duglig
instruktion godt kan lära att ingripa med
lif i den dramatiska ensemblen utan att
blifva komisk.
Då första erkännandet af sakernas
verkliga tillstånd skett, begynte man så
småningom med reformerna. Af alldeles
afgjord betydelse var det, att en så
eminent kapacitet som Johan Svendsen
stäl-des i spetsen för kapellet. Så blef ej
endast kapellet, som var i förfall, hastigt
bragt upp till hvad det i följd af
med-lenunarnes utmärkta duglighet borde vara,
utan herr Svendsen fick naturligtvis ett
väsentligt inflytande på
operaförhållandena i det hela, fastän helt säkert
mycket skulle liafva blifvit annorlunda och
bättre, om han haft friare händer. Det
företogs lyckliga personförändringar hland
till operan hörande embetsmän; allisten
fröken Skyt, som hade ovanligt goda
naturliga röstmedel, men som ej syntes
fallen för att utbilda dem, blef afskedad,
och i hennes ställe engagerades fröken
Dons, som säges ha en utmärkt alt och
för närvarande uppehåller sig med
statsunderstöd i Paris för att studera sin konst.
Slutligen påstås det också, att saknaden
af en frisk och vacker tenor skall blifva
aflijelpt genom hr Torslef från Flensburg,
hvilken likasom fröken Dons lär skola
debutera redan under innevarande säsong.
Allt detta är något, men på långt när
icke nog. Det fattas bland annat en
sopran till de centrala rolerna i den »stora»
operan, en sådan kraft, som fru
Erhardt-1 lansen skulle liafva varit, och som hon
för en del år sedan hade några vilkor för
att kunna blifva, vidare — om hr
Torslef hör till »hjeltetenorerna» — en
»lyrisk» tenor eller tvärtom, och dessutom
friska, väl utbildade röster till de mindre
framträdande partierna, synnerligast pä
manssidan. Efter hvad säkert förljudes,
ingaf en af våra mest kompetenta
musikaliska autoriteter vid slutet af förra
säsongen ett förslag till teaterstyrelsen,
enligt hvilket ett ej ringa antal af utskrikna
och odugliga sångare och sångerskor
skulle afskedas, deribland åtskilliga namn,
som publiken vant sig att betrakta med
ganska oförtjent respekt. För de
derige-nom inbesparade, relativt stora gagerna
skulle då dels upprättas en sångskola i
Kubenhavn för blifvande operister, dels
sökas fä engagerade främmande krafter,
särskildt svenskar, såsom öfvergång till
en nalionel opera af annan kaliber än
den nuvarande. Men förslaget strandade
pä den välbekanta danska
ölsupsbarmher-tigheten och den likaså inhemska olusten
för att bota ett ondt med annat än halfva
mesyrer. Under dessa förhållanden skulle
det vara särdeles lyckligt om ryktet
bekräftade sig, att den framstående svenske
sångaren och sångläraren Fritz Arlberg
tänkte nedsätta sig som sånglärare i
Kö-benhavn.
Uppförandet af »Don Juan» stälde
vår operas brister i den klaraste dager.
Ouverturen och ackompagnementet gick
under hr Svendsens ledning så
mönster-gilt, att jag aldrig hört maken här eller
i utlandet. Hr Skram har ju ej
mycket (jvar af sin röst; men hans sangkonst
är sä fulländad, hans prononciation något
så allenastäende här i landet och hans spel
så genialiskt, att man är mycket långt ifrån
att önska någon annan Leporello än lians.
1 Zerlinas parti gläder man sig öfver fru
Liitkens smältande sköna stämklang, och
fru Keller är både i dramatiskt och
vokalt hänseende en respektabel Donna
Elvira. Men hr Jastraus torra, rent af
fult klingande röst med ofta
förekommande näsljud är för visso ingen
prydnad för Don Ottavios rol, om än hans
diskreta och duktiga föredrag i den stora
arian visar, att lian i tekniskt afseende
står långt öfver de llesta af sina kolleger.
Och slutligen Donna Annas
framställar-inna, fru Erhardt-Hansen! De sköna
toner hennes starkt tremulerande och allt
annat än egalt utvecklade röst en gång
halt, äro under tidernas lopp vordna
rostiga och skrällande, och hennes
prononciation, som alltid varit ryslig, är nu med
sitt läspande och lallande komplett
omöjlig. Donna Anna är nu för tiden
hvar-ken mer eller mindre än en vanprydnad
för den kungliga teatern, och del länder
publiken till heder, att några taktlösa
åhörares upprepade försök att applådera
detta attentat mot den Mozart’ska
sånggudinnan qväfdes af energiskt hyssjande.
Till debutanten hr Lange kan man i
sanning gratulera först och främst teatern
och sedan hr Simonsen, hvars mycket
omtalta »skrufning» i slutet af förra
säsongen gaf anledning till att vår
operapersonal fick ett så lysande tillskott.
Hr Lange är med sin mjuka, intagande
bariton, sitt fullkomliga herravälde öfver
rösten, sin eleganta, ståtliga apparition
och sitt smakfulla spel född till en Don
Juan långt mer än hr Simonsen, som
förlänade personen något för mycket af
en slagtares brutala kraft. Åhörarne
erkände i fullt mått hr Langes prestation;
efter första akten — operan är nu delad
i -t akter — hördes applåder, som aldrig
ville taga slut, och den mästerligt
föredragna serenaden i tredje akten
framkallade en likadan bifallsstorm. Om blott
hr Odmann, som säges mer än gerna
engageras vid vår kungl. teater, hade
utfört Don Ottavios parti och en svensk
sångerska, om än af andra rang, blifvit
införskrifyen som Donna Anna, så skulle
uppförandet af »Don Juan» liafva varit en
gudadryck för vara lättförnöjde gommar.
Nu är det, som om man satt i en
solbelyst loggia vid en kristallpokal med
gnistrande Falerner, livari en förbiflygande
vind låtit något falla, som gör del
lör oss omöjligt att föra bägaren till
munnen.
––->-*h–-
FÖLJETONG.
Det falska ciss.
Novellett af II. Pfeihchmiilt.
•jjjfi äro cn qvartett, som är tillsammans
hvarje torsdags afton och jag
spelar då altviolen. Min vän pastorn spelar
sin första violin alls icke illa, och
likaså min vän skolläraren sin andra fiol.
Men vår vän doktorn kunde mycket väl
låta höra sig för pengar på cn konsert
med sin violoncel]; ja verkligen, all
aktning för hans spel! Det är mig en gåta,
hur en menniska med ett så halsstarrigt
väsen, en sådan brumbjörn som min vän
doktorn kan få en så mjuk och fyllig
ton ur sitt instrument; hur han, som
alltid stras efter det han spelat plägar
brusa upp eller vara till hands med
spetsiga ord, om inte allt går efter hans
egensinniga hufvud, kan spela sä
underbart mjukt och rörande ett Haydns
andante. Ty Ilaydn är vår älskling, och
om vi än tjugu gånger spelat cn af hans
qvartetter — de flesta har jag sjelf i
mina unga år afskrifvit —, så stå dock
vid tjuguförsta gången våra ögon fulla
med , tårar, när vi slutat och titta upp
från de slitna notbladen, nickande åt
hvarandra. Pastorn ler då som en
full-måne, skolmästaren suckar, doktorn
brummar och dervid mena de alla ett och
detsamma: »Ingen så som vår Ilaydn».
En torsdags morgon fick jag bref
från min son .Rudolf, som studerade vid
konservatoriet och der vunnit pris på
pris, mod underrättelse att han snart
skulle komma hem. Då vi om aftonen
sutto församlade i mitt förmak framför
våra noter och höllo pä att stämma våra
instrument, kunde jag inte i min gli idje
hålla inne med denna nyhet. »Om åtta
dagar», sade jag, »kommer min Rudolf
hem och återvänder till konservatoriet.
Ilan har tagit afgängsexamen med högsta
betyget och till pä köpet erhållit det
grefliga Y-ska priset!»
Pastorn och skolmästaren gratulerade
mig genast, och tryckte min hand; jag
var helt stolt. Men doktorn gjorde en
tonskala i pizzicato upp och ned på sin
violoncell och sade bara: »så! då få väl
vi krypa undan och gömma oss med vårt
eländiga krafsande för den högtärade
unge herrn.» — »Ahå!» menade jag, »drag
du åt skogen med ditt krafsande, doktor!
Tvärtom skall han få respekt för oss alla
och vår qvartett; vi ska spela en Ilaydn
för honom, så att han skall spänna upp
öronen och förbluffas öfver att man kan
göra musik här lika bra som i
hufvud-staden. Just den der qvartetten på
not-ställaren menar jag vi öfva in i dag. Han
har väl tio gånger skrifvit till mig hur
ifrigt han studerar just vår Ilaydn, han
skall nu få se en gång att vi gamle
förstå saken lika bra. Tror ni inte det?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
