Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i veridsstaden Paris. Hennes begäran
blef uppfyld, och hon drog åstad med
hjertat fullt af mod och hopp. Hon tog
ej sin uppgift så lätt och trodde sig ej,
som så mänga andra, fullärd på kort tid.
Tvärtom sökte hon under mänga är
vägledning först hos den då särdeles bekante
M:r Wartel, Kristina Nilssons lärare,
och sedan hos Mane Pauline Viardot.
Wilhelniine Holmboes föräldrar hade
tillåtit dottern att utbilda sig för
konsertsalen, men ej för operan; det oaktadt
drogs hon städse af sin håg mot scenen,
likasom hon fann det tröttande i längden
att resa från stad till stad, och
konsertera. När hon sjöng hade hon alltid
begär att gifva sången den fulla
dramatiska bakgrund, som endast scenen kan
erbjuda. Då slutligen föräldrarna gåfvo
efter äfven för denna önskan, reste hon
åter ut och fortsatte sina studier för
operan hos professorn vid konservatoriet i
Paris M:r G. Roger (Paris’ ryktbaraste
tenor från stora operan och Opera
Co-mique). Hon debuterade i Luttich uti
Verdis »Maskeradbalen» och sjöng
hufvud-partiet med stor framgång. Derefter följde
Azucena i »Trubaduren» och Leonora i
»Favoriten». I alla tre rolerna berömde
kritiken hennes vackra, lifliga spel,
graciösa personlighet och förträffliga sång.
Det var ingen brist på buketter, när hon
visade sig. Ehuru föräldrarne gladde sig
ät hennes lycka, bådo de henne dock att
vända åter hem och tillbringa sommaren
pä det vackra Fredsberg. Då hon från
utlandet kom till Kristiania, blef hon på
det ifrigaste uppmanad af Henrik Ibsen,
som hade öppet öga för hennes
mångsidiga begäfning, att resa till Stockholm,
hvilket hon också gjorde och uppträdde
der på stora teatern mellan akterna
äf-vensom pä musikaliska akademien vid en
af Prof. Baucks föreläsningar öfver den
franska skolan.
Det var äfven fråga om att hon skulle
uppträda på operan i någon rol, men då
direktören ej ville tillåta henne sjunga
fransk text, som hon kunde, utan att
hon skulle instudera den svenska, gick
hennes gästspel här om intet och hon
begaf sig till Paris, der hon för resten
af vintern hade engagement vid operan
i Versailles. Pariserbladens uttalanden
om hennes uppträdande der voro mycket
berömmande och »Figaros» ansedda
krönikör berömmer efter hennes återgifvande
af Azucenas rol »hennes präktiga,
omfångsrika och mycket sympatiska altröst,
som hon förstår att använda efter
konstens regler».
Efter en säsongs uppehåll i Paris
drog hon år 1878 ned till Italien, der
hon uppträdde i flera städer — mest i
Neapel — under tre hela år och med
största lycka i »Faust», »Rigoletto»,
»Trubaduren», »Maskeradbalen», »Favoriten»
och »Ruy Bias».
Hennes konstnärsbana blef afbrulen
genom de pligter, som privatlifvet alade
henne. Ar 1880 gifte sig Wilhelniine
Holmboe med kaptenen i svenska armén
R. Schenström, som i öfver 10 år varit
direktör för den svenska Ling’ska
gymnastiken i Paris. Ett särdeles lyckligt
familjelif och en älsklig liten dotter, som
nu är tre år gammal, har dock ej bragt
henne till att glömma den verksamhet,
livartill hon förr egnat sig. 1 egenskap
af lärarinna i sång har hon haft rik
anledning att vägleda unga damer och
hennes säkra, grundliga metod för rösternas
utbildning och den skarpa blicken för
rätta vägen att nå målet har skapat
henne ett renommé i Paris’ musikaliska
kretsar. Icke blott franska utan äfven
tyska, engelska och amerikanska
sångerskor söka hennes vägledning.
Fru Holmboe-Schenström hör ej till
dem — och sådana linnas många i
Paris — som begagna sig af ett en gång
förvärfvadt stort namn mera för att taga
enorma honorar af sina elever än att
verkligt samvetsgrant arbeta på deras
utbildning. 1 fråga om dessa storheter
är det reela utbytet mången gång helt
magert, och den hufvudsakliga vinsten
för deras elever är att de kunna säga
sig ha betalt 300 frcs månatligen för
några timmar hos madame N. N.
L’étude du chant.
Textuttal och Vokalisation.
’jSextuttal bör enligt min tanke koor-
dineras med färdighetsöfningarna och
studeras samtidigt med dessa. Detta
studium sönderfaller i den skarpa
accentueringen af ä ena sidan konsonanterna,
frambragta medels tungan, tänderna,
gommen och läpparne, å andra sidan
vokalerna och deras framförande i ljus eller
mörk timbre. De latinska, italienska
och svenska språken erbjuda särskildt
den fördelen att vokaler förekomma äfven
i slutet af orden; det svenska och tyska
ha framför italienskan företrädet att äfven
upptaga vokalerna ö och y (ii). Hvarje
vokal är utsatt för ändringar i nyans; i
tyskan bör man noga aktgifva på de dofva
vokalerna i slutändelserna e, en, livilka
man ofta hör prononceras orätt: Lie be,
lieban, glaubon etc.
Vid sång är ännu mer än vid
predikningar och tal af vigt den naturliga
fallenheten för att riktigt uttala r och s;
om skorrandet på det förra och läspandet
på det senare ha sin grund i felaktig
munställning, tandbyggnad eller tungans
skapnad, kunna dessa afskyvärda fel
genom ihärdigt studium till en viss grad
förbättras, sällan dock fullständigt häfvas *.
1 deklamationsskolan i Paris har först
Talma med framgång försökt den utvägen
mot skorrning på r, att låta denna
bok-staf ersättas af d i ord sådana som
»tra-mer, travaille, toreador», alltså: t dam er,
tdavaille, todeadode.
Konsonanter måste öfver hufvud ej
blott uttalas möjligast skarpt, utan deras
uttal bör äfven förberedas och
fördröjas; ja konsonantens riktiga
förberedande är ofta af ännu större inflytelse
* För läspning vet stundom tandläkaren råd.
på frasens tydlighet än sjelfva uttalandet
af densamma. I tyskan hör man ofta s
i stället för z, (ssielen i st. f. zielen),
d i stället för t (döden i st. f. tödten),
/ för pf (Flanze i st. f. Pllanzc) o. s. v.
Bättre då att drifva konsonantens skärpa
till ytterlighet; för öfverdrift behöfver man
dervid ej frukta, ty äfven om det låter
öfverdrifvet i ett mindre rum, så blir
detta ej fallet i en stor konsertsalong.
Visserligen bör föredraget sedermera
af-passas efter lokalen och äfven
kompositionens art: en enkel visa t. ex.
före-drages icke, allraminst i ett mindre rum,
med vare sig samma uppbjudande af
röstmedlen eller samma skärpa i
konsonanterna som en stor dramatisk aria. I
allmänhet gäller dock för denna gren af
sångkonsten samma regler som för talare,
föreläsare, skådespelare, blott i betydligt
förstärkt grad. Konsonanter i ordens
slut böra till och med genljuda ännu
efter ordets uttalande sålunda: ich-eh,
Hand-t, Spott-t, Berg-ch, das-ss.—
Om redan vid enkla konsonanter ett
distinkt uttal är angeläget, så gäller detta
ännu mer vid dubbla sådana, såsom i de
italienska orden bacciare, corraggio,
abban-donare, tutto, bello, eller de tyska Götter,
Himmel, Mutter, erschaffen etc. Ej
sällan hör man emellertid sångare förfalla i
det motsatta felet att uttala enkla
konsonanter som dubbla (Vater såsom Vatter);
äfven inskjutas stundom vokaler mellan
konsonanterna: Schewester i st. f.
Schwester, före bar em an de i st. f.
förbarmande.
Man får dock aldrig glömma, att i
sång hufvudändamålet är den största
möjliga skönhet i tonen och stämmans klang.
Så t. ex. får den följande konsonanten
aldrig för tidigt inkräkta på vokalens
fulla utströmmande och nedanstående fras
får af sångaren icke afstafvas sålunda:
utau sålunda:
■ r> ’ 4*
ytrLj
0 him - mel!
bel rag • gio!
0 hi - mmel!
bel ra - ggio!
Angående italienska språkets
uttal torde följande vinkar vara välkomna*:
E uttalas dels som e, dels som ä;
0 likaledes med dels öppet, dels slutet
ä-ljud (aldrig som svenskt o); w såsom
franskt ou, äfven efter q (således questa
icke = kvesta, utan snarare koesta);
a, o och u uttalas kort och med tonvigt
1 slutet af orden (caritä, virtu, puö).
C uttalas hårdt som i svenskan
framför hårda vokaler (a, o, u) och
konsonant; framför mjuka vokaler (e, i)
der-emot såsom svenskt tj i »tjena» (Cesti =
Tjesti, Cimarosa = Tjimaråsa, ieke
Simarosa). Skall c hafva sitt mjuka
tj-ljud framför hårda vokaler, så inskjutes
ett i (ciacona = tjakåna); skall c hafva
sitt hårda k-ljud framför mjuka vokaler,
* I detta kapitel tillåta vi oss att omarbeta
och för svenska läsare läinpa författarinnans alt
för torftiga uppgifter. Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
