- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 4 (1884) /
123

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

så inskjutes ett li (Cherubini =
Klierou-bini, icke Tjerubini).

G uttalas hårdt som i svenskan
framför hård vokal och konsonant, deremot
framför mjuk vokal (e, i) såsom svenskt
dj i »djefvul» (Gesualdo = Djesoualdå,
Gibellini =• Djibellini). Skall g åter
lia sitt mjuka ljud framför hård vokal,
inskjutes ett i, och skall det ha hårdt ljud
framför mjuk vokal, inskjutes ett li,
alldeles som vid c (giocoso = djåkåså,
ghetto). På samma sätt med sc, hvilket
hårdt, uttalas som i svenskan, mjukt
deremot såsom svenskt sch (scena = schen a,
scherzo = skhärrtså, lascia ch’io pianga
= lascha kliiå pjanga.

Gn uttalas som nj, gl framför i oftast
som Ij (vigna = vinn ja, scoglio =
skålljå). H är alltid stumt. S uttalas
som s, hårdt eller lent, z som ts eller
ds (mezza voce = meddsa våtje).

Strupfärdighet, agilitä, koloratur kallas
i allmänhet förmågan att utföra
tonföljder afrundadt, rent och tydligt i alla
nyanser af tidmått, ända till det snabbaste.
Med vokalisation förstår man dess utom
särskildt sång af tonföljder på vokaler.
Man kan öfva sådana på alla vokaler,
småningom i röstens hela omfång, i alla
styrkegrader, alla föredragssätt, i båda
klangfärgerna och i de olika registren.
Man akte dervid uppå, som förr är sagdt,
att icke vokalen ofrivilligt förändras eller
främmande bokstäfver inskjutas, såsom
om första stafvelsen i »habe» skulle
sjungas till en melism på */le sålunda:
ha-ha-ha-ha-be eller sålunda:
ha-ho-ha-ho-be. Sådant löjligt texluttal får man
emellertid ej sällan höra af renommerade
sångerskor, som icke ha någon aning om
annat än att de prononcera alldeles
korrekt. Ja, man kan t. o. m. få höra en
fras sådan som »ieh verachte dich»
uttalas såsom mnich werhoekdö tich
eller »oh lasciate-mi» såsom mnoh
losiadä-mi! Huru litet veta tyska
sångerskor hvad de verkligen äro, när de
sjunga wass iscli bilin i st. f. »was
ich bin», och lika hjertlöst är det ju af
svenska divor att tala om hjarta i st.

f. »hjerta»!

Lärjungen bör tidigt vänjas att bringa
till gehör alla snabba passager tadellöst
tydligt och rent. Nybörjare äro ofta
böjda att utföra rulader som dessa:
cdefgahldefgahciefgahcd I
o. s. v., på följande sätt: c d e f g a h I
d e fiss g a h ciss I e fiss giss a h ciss diss I
etc., med andra ord, byta om tonarter i
st. f. att hålla sig i e-dur. Blott när
det melodiska välljudet sä fordrar böra
i rulader tillfälliga höjnings- och
siink-ningstecken anbringas, t. ex. i följande
figuration:

Orätt vore deremot att här sjunga äfven
femte 16:delen från slutet såsom halfton,
d. v. s. diss i st. f. d; regeln är
nämligen i liknande passager, att halfton
uppåt (e f) fordrar helton nedåt (e d),
och tvärt om helton uppåt (d e) fordrar
halfton nedåt (d ciss). Detta är i
synnerhet af vigt vid de s. k. mordenterna.

Robert Ohlsson.

Het gifves ett slags dramatiska artister,
‘K-?-2 livilka, utan att oga livad man kallar
snille, röja anlag och en alldeles
oemotståndlig lust för det sceniska yrket,
företrädesvis det komiska. De flyga icke
högre än vingarna bära, af livilka vingar
den ena heter fyndighet, den andra godt
lynne. De äro muntra, blygsamma och
älskvärda, de äro användbara och gerna
sedda, och de skämma sällan bort en roll.

Till denna lyckliga klass af talanger
hör Gustaf Robert Ohlsson, som i förra
veckan firade sitt 25-års jubileum vid k.
scenen. Han föddes i Täby socken i
Upland den 26 april 1841 åt föräldrarna:
kavaljersförriddaren hos enkedrottning
Desideria, Carl Gustaf Ohlsson, och
Charlotta Jansson. Vid ett flitigt åskådande
af prestationerna af Anderssons trupp på
Humlegårdsteatern, sommaren 1856,
vaknade den femtonårige ynglingens
»teater-dille», och de följande åren, 1856—58,
se vi honom redan flacka kring
landsortens tiljor med det Elfforska sällskapet.
Vintern 1858—59 uppträdde han under
A. T. Schwartz’ presidium på
Ladugårds-landsteatern, hvarjemte han samtidigt tog
sånglektioner för GUnther, och den 1 juli
sist nämda år antogs han till elev vid
kungliga lyriska scenen. Aktör och
sångare der sammastädes från den 1 juli
1861, uppträdde han först i
ceremonimästarens roll i »llobert af Normandic»,
ett parti, som han senare utbytte mot
Raimbaud’s i samma opera—ja, han
har till och med sjungit båda dessa partier
på samma afton, ett faktum, som vittnar
så väl om rörligheten af hans naturell
som om den förlägenhet för platsernas
besättande, i hvilken äfven en kunglig
teater kan råka. Nämda rörlighet gjorde,
att han ofta anlitades och kanske mest
i underordnade biroller, dessa för en
skådespelare otacksammaste af alla uppgifter,
enär de äro tillräckligt maktpåliggande
för att kunna genom att förfelas störa
det hela, men icke tillräckligt
framstående för att kunna tillvinna sig applådens
uppmuntran. Än får han spela Juliano
i »Svarta Dominon», än II ay rad din
i »Quentin Durward», än härroparen i
»Lohengrin», Dotta i »Blenda» eller
anföraren för lifvakten i »Don stumma».
Med sist nämda roll måste han träda i
våldets tjenst mot en frisinnad pöbel,
hvilket emellertid icke hindrar, att han
några minuter förut visat sitt jovialiska
anlete, prydt med den frygiska mössan,
midt ibland fiskarkören, der han är så
god en folkets man som trots någon.
Till röfvare och skurk duger han ut-

märkt: vide Beppo i »Fra Diavolo»
eller zigenarhöfdingen i »Carmen».
En särskild specialitet för Ohlsson är
bönder; Erik i »Värmlänningarne»,
Ki-lian i »Friskytten», Thibaut i »Villars
dragoner» fulltyga hans förmåga i detta
afseende. En annan och högre specialitet
är listiga betjenter af olika slag, allt
ifrån Pedrillo i »Enleveringen» ända
till den förslagne smålänningen i
»Målaren och modellerna» (hvarest Ohlsson
äfven spelat Stålsporre). Härmed ha
vi kommit in på Ohlssons bästa roller,
till livilka vi räkna, utom den nyss
omtalade Räfklo, äfven Monostatos i
»Trollflöjten», Miton i »Kungen har
sagt det», Cajus i »Muntra fruarna»,
Fredrik i »Mignon», Miller i
»Nttrn-bergcrdockan» samt advokaten Pathelin.

Ty i dessa figurer har artisten lyckats
inlägga ej blott den allmänna
slägtkarak-teren (af betjent, narr o. s. v.), utan
ock ett individuelt lif, en bestämd färg.

Med Fritz Arlbergs afgång utvidgades
Ohlssons repertoar. Stundom slog försöket
att ersätta den förre icke så illa ut
(Fi-garo i »Barberaren»), stundom åter ledde
det Ohlsson in på ett fält, för hvilket
han icke är skapad (Kark i »Den
berg-tagna»). Ohlssons röst och sångbildning
äro långt ifrån af prima rang; likväl
stöter detta mindre i komiska partier,
och för öfrigt eger hans stämma rätt
mycken böjlighet. Ä. L.

Alla teatrars öfvertagande af staten
och fullkomligt fria teaterbesök utan
någon afgift — det är det
anspråkslösa målet för en ny tidskrift
»Deutsche Biihne», som nyss sett dagen. I
prof-numrot utvecklar den af Rombe u. Zipf
i Berlin utgifna veckoskriften sitt
program. Först uppräknas här de
olägenheter, som nu vidlåda teatrarna, sedan
heter det: »Huru skola då dessa afhjelpas?
Vi hafva uppspårat det kräftsår, af
hvilket den tyska konsten och äfven don
moderna literaturen lider. För tomma
bänkar skulle presten predika det
gudomliga ordet, vore ej tillträdet till
kyrkan fritt som solens ljus. Endast
staten är i stånd att räddande ingripa, hans
mäktiga hand allena förmår att vända
det onda till godo.

Statsreligion — Statskonst!

Kyrkoskatt — Teaterskatt!

Genom den osaliga näringsfriheten ha
teatrar likt svampar rest sig upp ur
jorden. De förgifta publikens sunda smak
och förderfva den nya sådden af
uppväxande konstnärer; ty de flesta teatrar
nu för tiden äro ej konsttempel utan
affärslokaler och detta stundom af lägsta
art. Kommer ej någon frälsare, som drifver
ut detta pack? Bort med det!
ettorn m censeo! Teatrarna skola blifva
statens! Då varder skådespelarkonsten
ej mera zigenaren bland de öfriga
konsterna, utan en fri medborgare som alla
andra.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1884/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free