Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för den resande, men hvilken källa till
känslnr öppnade den ieke för anhängarne
af clanen Macdonald och för alla, som
sympatiserade med Cullodens befolkning!
Bardbefattningen var under
medeltiden i enlighet med de feodala bruken
ärftlig och försedd med förlSning. Hvarje
stam bade en musiker, som tillträdde sin
plats på grund af bördens rätt och
innehade ett jordstycke i förläning.
Sålunda hade Maodonalderna,
Macleo-derna och andra stora familjer bland sina
vasaller hvar sin familj af
säckpipblå-sare, inom hvilken funktionerna gingo i
arf från far till son, och som hörde till
stamhöfdingcns lilla hofstat. Deras
åliggande var att under fred roa sina
herrar och i krig elda sina medvasaller till
strid.
»Nytt notsystem.»
JJr K. Söderström har på vår anmälan
af hans notsystem insändt ett
gen-mäle, hvilket vi ej anse oss böra neka
att intaga, churn det ej innehåller någon
gendrifning i sak. Sedan han upprepat
livad vi sagt — hvilket ju här kan
uteslutas — fortsätter han:
Huru mycket denna skillnad (mellan diss
oeli ess) kommer i fråga skola vi snart angifva.
Om vi erinra oss Sarasate, Wieniawskv, Popper,
sä finna vi, att dessa oftast begagnade ett
viil-stämdt piano vid acconipanjemang for sina
musiknummer. .lemte dessa mästare hafva vi
också hört en hel hop verkligt musikaliska sångare
och musici på dilettanternas område, livilka
begagnat pianoaceompanjemang och dervid aldrig
hört, att de vid korsskalor legat öfver, men i
lietonarter legat under pianots toner.
Följaktligen skulle dessa herrar, ehuru obehöfligt för
dem, varit bättre lietjenta med ett notsystem,
som har blott ett tecken åt hvar ton oeh hvars
behandling iir så enkel, som när vanligt folk
läser i psalmboken, än att begagna det nu
använda notsystemet, som i diskantklav räknar öfver
sextio nottecken på en oktav. Kommer
bas-klaven med i herrligheten, så har en oktav öfver
120 tontecken. Men det nya notsystemet deremot
har på en oktav blott 12 tecken: naturligtvis på
12 toner. Den som kan subtrahera och derjemte
kommer ihåg att det finnes många oktaver, får
snart se det stora antalet af öfverflödiga tecken
i det gamla systemet.
För den del af musikalisk vetenskap, som
ieke begagnas i praktiken oeh för omusikaliska
dilettanter, som ligga under pianots toner både
i korsskalor och i betonarter, vilja vi
rekommendera systemet med de många, många, många,
många — alldeles för många teeken oeh
isynnerhet för dem, som använda åtskilliga märken
på fingerbrädet å viol och violoncelle för att något
så när träffa rätt ton. Men en verklig artist
eller musikalisk dilettant bohöfver blott ett
tecken åt hvar ton. Endast ett, icke mera än ett.
De vackra fraserna om treklang,
sekund-ackord m. m. bero blott derpå, att insändaren
ej har klart för sig, att man till tonsystemet kan
l>egagna hundrade teckensystem eller notsystem,
om man behagar. Robert Söderström.
De tidningar, som intagit Svensk
musiktidnings bedönnnande om det nya notsystemet, torde
godhetsfullt införa genmälet. D. S.
Ilvartill ofvanstående epistel skall
tjena, inse vi icke. Så länge hr S. icke
förstår eller vill förstå, att diss och ess
icke äro en och samma ton utan två
olika toner, som blott klinga lika i
tempererad stämning, och att de således enl. .
hr S:s egen fordran på »ett tecken åt
hvar ton», rätteligen böra hafva två
skilda tcckcn — så länge tjenar det till
intet att disputera med hr S. Vore hr
S. familjefar och egde tvillingar — vi
känna icke om så är fallet — så skulle
vi fråga hr S. på samvete, om han egde
hjerta att, blott derför att dessa
tvillingar till äfventyrs vore så lika hvarann
som ett par bär, förklara att de vore,
icke två individer, utan en, och på denna
grund döpa dem till alldeles samma namn.
Hr S. skulle säkerligen svara nej. Men
lika galet, som att gifva två skilda ehuru
likformiga menskoindivider ett och samma
namn, lika galet är det att gifva två skilda
ehuru tillfälligtvis likljudande tonindivider
ett och samma tecken. Sådant kan icke
annat än välla gränslös förvirring hos den,
som medelst ett dylikt teckensystem till
vägledning vill söka intränga redan i det
mest elementära af musikens, d. ä.
harmoniens väsen. Men för den som icke
vill detta, utan blott söker en genväg att,
utan minsta begrepp om tonernas
harmoniska valör och sammanhang, helt
mekaniskt tota till en koral på piano eller
harmonium — med andra ord: for
»omusikaliska dilettanter» skall, såsom vi redan
erkänt, systemet blifva af stort värde.
Ty att det erbjuder en betydlig
förenkling, medgifva vi lika villigt som att det
nu gällande notsystemet verkligen kan
be-höfva förenklas. Olyckan är blott den,
att hr S. valt en oriktig väg, då han,
med bibehållande af notlinicrna,
för-vanskatsjelfva den principiella tanke
som ligger till grund för dem, i det de
och deras mellanrum, liksom en
trappstege åt höjden för ögat skola försinliga
intervallens olika trappstegshöjd; ty
liksom det inre sinnet ovilkorligen och
oberoende af don yttre tillfälliga klangen
förlägger tersen ett trappsteg högre än
sekunden, så bjuder konseqvenseu af sjelfva
notlinicsystemets princip att t. ex. ess
skrifves å linien (eller mellanrummet)
of-vanför diss, låt vara att i den yttre
klangen förhållandet t. o. m. kan vara
tvärt om. Saken är att vårt uotsystem
icke är rent fonetiskt till sin natur; vill
man nu bilda en rent fonetisk,
tempererad notskrift, så må man då välja ett
helt annat system än det femliniga
notplanet, liällre än att alldeles förrycka det
senares ursprungliga natur och häfdvunna
grundtanke. Hvar sak skall utvecklas ur
sitt eget väsen. Af ett lejon kan icke
varda en krokodil.
Slutligen hoppas vi att, om någon
tidning reproducerar hr S:s genmäle,
densamma ock måtte intaga detta vårt
slut-påstående.
Red. af Sv. Musiktidning.
–––––––
iEstudiantina espagnola» (spanska
studenter) gåfvo sin första konsert i Berns
salong d. 4. De äro till antalet sex,
klädda i nationalkostym med trekantiga
hattar. De instrument, som trakterades
syntes vara: mandolin, guitarr, viol och
tambour de basque.
UDSI Anhållcs på (let
enträgnaste och vördsammaste,
att prenumeration å
Svensk Musiktidning för
nästa år allmänt måtte
verkställas före den 15
hi st. December, och
hillst i Stockholm hos
tidningens expedition, i
landsorten å
postkontoren; äfven hos samtlige
hrr hok- och
musikhandlare. Pris och plan
oförändrade.
Från in- och utlandet.
Ludvig Norman blef vid sitt besök i
Geflo föremål för hjertlig hyllning,
skrif-ver Norrlandsposten, som vidare yttrar:
lians konsert var, såsom man kunde vänta,
talrikt besökt, af bortåt 400 personer,
llikt bifall egnades den värderade
konstnären, som spelade ej mindre än fyra
stora pianonummer. Normans pianospel
liknar alls icke den vanlige
konsertpia-nistens. Der finnes intet briljerande med
virtuosmessig färdighet, utan blott den
enklaste, mest pietetsfulla trohet mot
kompositionen, hvars skönhet aldrig
under hans hand skymmes eller blandas
bort af en mer eller mindre omotiverad
affektation. Hufvudnumrct var hans egen
komposition »Lifvets åldrar», full af
innerliga tankar och målande skönhet. Ett
värdefullt biträde lemnades af en känd
mansqvartett, som sjöng två stycken,
sällskapet Konkordia, som utförde Normans
kör »Der borta», och en amatör, som
sjöng en bekant aria ur Faust. Efter
konserten hade sällskapet Konkordia
anordnat en enkel festlighet i stadshotellets
festvåning.
Normans konsert å Sundsvalls
stadshus bevistades af 270 åhörare. Den
fräjdade konstnären, som vid sitt första
inträde helsades med en kraftig applåd,
fick under aftonens lopp mottaga de
lifligaste bevis på den förtjusta publikens
tacksamhet. Ivonsertgifvaren biträddes af
en känd amatör, som utförde åtskilliga
sångstycken, samt af W6 sångare, hvilka
sjöngo Södermans »Ett bondbröllopp».
Den 2 nov. gaf Norman konsert å
högre elementarläroverket i Falun för en
sällspordt talrik åhörarekrets. Hans
»Capriccio» samt karaktersstycket »Lifvets
åldrar», åt hvilka kompositioner
musikkritiken redan för länge sedan gifvit sina
bästa loford, mottogos också af publiken
med de varmaste applåder, hvilkas
intensitet knappast minskades vid hans
utförande af Chopins 2:ne polonaiser och
im-promptu samt Mendelssohns transcriptioner
öfver sina sommarnattsdrömsmotiver. Ett
värdefullt biträde lemnades konsertgifvaren
af fru Cederberg, som utförde 2:ne af
hans kompositioner, »Den döda» samt nr
G ur »Skogssånger», den förra en drama-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
